Beskrivningar av goda svar: SV – Psykologi

Med hjälp av de exekutiva funktionerna lär sig individen att styra sig själv för att uppnå sina mål och kan på så sätt fungera målmedvetet och i enlighet med det som situationen kräver. De exekutiva funktionerna kan indelas i planering, genomförande och utvärdering av de egna handlingarna utifrån erhållen återkoppling. Å andra sidan kan man också göra sig en bild av de exekutiva funktionerna utifrån de processer som hör ihop med den här aktivitetsstyrningen. De här processerna är till exempel hämning (utestängande) av störande inre eller yttre faktorer (inhibition), flexibel växling mellan olika handlingssätt och arbetsminnet.

Den exekutiva förmågan är en högre psykisk funktion som är beroende av andra psykiska funktioner. Till de här räknas de kognitiva funktionerna, emotionerna och motivationen. Med kognitiva funktioner avses människans informationsbehandling, ett begrepp som täcker exempelvis de funktioner som behövs för att ta emot och lagra information samt för att bearbeta och använda informationen. De kognitiva funktioner som hör ihop med de exekutiva processerna är till exempel sådana grundläggande kognitiva funktioner som varseblivning, uppmärksamhet och minne, eller mera komplexa kognitiva funktioner som inlärning, tänkande och språk. De exekutiva funktionerna är också kopplade till andra psykiska funktioner, emotioner och motivation och kan därför även anses omfatta regleringen av känslor.

De tidiga temperamentsdragen lägger grunden för de exekutiva funktionerna. Den exekutiva förmågan är en självregleringsfärdighet i utveckling, och den möjliggör en ökad förmåga till självstyrning och ansvarstagande.

9–11 p. Examinanden redogör för människans exekutiva funktioner utifrån huvudsakligen relevanta psykologiska kunskaper. Hanteringen av den ämnesrelaterade kunskapen är, med undantag av vissa begränsningar, god.

15–17 p. Svaret omfattar mångsidig psykologisk kunskap om de exekutiva funktionerna. Examinanden uppvisar en berömlig kunskapshantering. Det heltäckande svaret utformas till en berömligt välstrukturerad helhet.

Ifall antalet tecken överstiger den tillåtna mängden med 50 % avdras 2 poäng, och om överskridningen är 100 % avdras 4 poäng.

Även ett mycket litet barn kan ljuga spontant till exempel av rädsla för straff, men bakom den medvetna lögnen ligger en utveckling av en mental teori, en medvetandeteori. Medvetandeteorin innebär att barnet har förmågan att uppfatta att det självt och andra har ett eget medvetande, egna tankar och egna känslor. Utöver utvecklingen av medvetandeteorin kan utvecklingen av lögner beskrivas utifrån utvecklingen av mentalisering. Med mentalisering avses individens förmåga att reflektera över sitt eget och en annan människas perspektiv och upplevelse. När barnets mentaliseringsförmåga utvecklas har det möjlighet att utröna hurdana sinnestillstånd som kan ligga bakom de reaktioner och beteenden som syns utåt. Mentaliseringen tar också sikte på syftemål och önskningar och är därför kopplad till utvecklingen av barnets medvetna ljugande. Såväl medvetandeteori som mentaliseringsförmåga utvecklas i åldern 4–5 år. Utvecklingen av lögner och ljugande kan också beskrivas mot bakgrunden av moralutvecklingen. Förmågan att ljuga utvecklas inom ramen för sociala relationer, vilket betyder att även uppväxtmiljön, bl.a. via inlärda beteendevanor (scheman, modellinlärning), påverkar utvecklingen av talangen att ljuga. I ett bra svar kan examinanden också behandla den prosociala lögnen och utvecklingen av empati som dess förutsättning. Examinanden kan också i sitt svar notera att det kan föreligga stora individuella skillnader barnen emellan, och behandla exempelvis autismspektrumstörningens betydelse med tanke på hur förmågan att ljuga utvecklas.

9–11 p. Examinanden har beskrivit den utveckling av tänkandet som gör lögnen möjlig genom att stödja sig på i huvudsak relevanta psykologiska kunskaper och begrepp med anknytning till förutsättningar för ljugande i termer av barnets förmåga att uppfatta att det egna medvetandet och de egna tankarna och känslorna skiljer sig från andras. Med undantag för vissa begränsningar är kunskapshanteringen god och svaret välstrukturerat. Motiveringar ingår på flera ställen och de är korrekta.

15–17 p. Av svaret framgår att examinanden förstår hur utvecklingen av barnets tänkande sammanhänger med hur barnet lär sig förmågan att ljuga. I beskrivningen av lögnens utveckling har mångsidiga psykologiska kunskaper och begrepp utnyttjats. Kunskapshanteringen är berömlig. Svaret bildar en berömlig helhet. Examinanden ger klara och övertygande motiveringar för hur tänkandets utveckling möjliggör ljugandet.

Ifall antalet tecken överstiger den tillåtna mängden med 50 % avdras 2 poäng, och om överskridningen är 100 % avdras 4 poäng.

I den undersökning som presenteras med hjälp av diagrammet kan man notera att den stress som undantagsförhållanden förorsakar har ett märkbart samband med sömnproblemen hos de personer som svarat på enkäten. Hos en stor del av de personer hos vilka stressen ökat i någon eller i betydande grad under undantagsförhållanden har även sömnsvårigheterna ökat. Bland de personer som upplevt att stressen minskat eller varit oförändrad hade sömnproblemen endast hos en liten del blivit allmännare under undantagsförhållanden. Det väsentliga i ett bra svar är att kunna uppfatta och beskriva sambandet mellan stress och sömnproblem, inte att upprepa exakta procentmängder ur diagrammet.

En trovärdig tolkning av resultaten är att då stressen ökar under undantagsförhållanden så ökar också sömnproblemen. Eftersom det handlar om en kvasiexperimentell undersökning så kan studien inte entydigt påvisa ett orsak-verkansamband mellan stress och sömnproblem.

Av de sömnproblem som återges i diagrammet är minskad sömnmängd, insomningssvårigheter och att vakna på natten symtom på sömnlöshet. Stress är ett av de allmännaste symtomen på sömnlöshet eftersom den aktivering av det autonoma nervsystemet som är förbunden med stress gör det svårt att somna in och att stanna kvar i sömnen. Störningar i dygnsrytmen vittnar om problem med att upprätthålla en regelbunden rytm av sömn och vakenhet. Den vanligaste formen av störning är att dygnsrytmen skjuts framåt, så att personen vakar till en sen timme och sedan antingen sover länge på morgonen eller riskerar att vakna alltför tidigt. Då studier och arbete utförs på distans under undantagsförhållanden minskar behovet av de tidsscheman som samhället dikterar, och det kan göra det svårare för individen att hålla fast vid sin dygnsrytm.

Mardrömmar kan vara förbundna med stress, depression och traumatiska upplevelser. Att ha mera mardrömmar kan vittna om tilltagande psykisk belastning under undantagsförhållanden eller till och med om upplevelser av traumatiska situationer under den här tiden, exempelvis att man själv eller ens närstående blivit sjuk. Ökningen av mardrömmarna kan också tolkas utifrån någon av de teorier som förklarar drömmandet. Enligt hotsimuleringsteorin är onda drömmar mentala övningar som simulerar farofyllda situationer, och mardrömmarna kan hänga ihop med ett ökat behov av att simulera faror förknippade med pandemin. Enligt teorin om aktivering och syntes upprepar drömmarna det som hänt under vaket tillstånd och kopplar slumpmässigt ihop upplevda företeelser, och på så sätt kan ökningen av det som varit stressande under dagen leda till drömmar som är mera stressfyllda. Enligt Freuds drömteori är drömmarna symboliska manifestationer av bortträngda önskningar och rädslor, och då skulle de behov och rädslor som blivit uppdämda under undantagsförhållanden kunna komma till uttryck i form av mardrömmar.

Människan behöver få tillräckligt mycket sömn för att upprätthålla sitt psykiska och fysiska välbefinnande. Ifall sömnproblemen gör att individen inte får tillräckligt mycket sömn kommer det att ha många negativa konsekvenser. En kortvarig sömnbrist gör att humöret sjunker och det blir svårare att utföra uppgifter som kräver uppmärksamhet. Det gör att det blir besvärligare att fungera i vardagen och försvårar t.ex. inlärningen, men individen återhämtar sig ändå snabbt efter en kortvarig sömnbrist. De farligaste följderna av sömnbrist är att det kan ske fel och olyckor till följd av individens svårighet att upprätthålla sin uppmärksamhet.

Sömnbrist som pågår länge är ohälsosam. Förutom att sinnesstämningen och den kognitiva prestationsförmågan sjunker ökar också risken för bl.a. depression, minnessvårigheter och problem med ämnesomsättningen i form av till exempel övervikt, diabetes och hjärtsjukdomar. Stressrelaterade sömnsvårigheter och den påföljande sömnbristen kan också förstärka varandra: sömnbristen försvagar individens förmåga att reglera sina känslor och fatta beslut, vilket gör det svårare att tolerera stress eller att ta sig an det som förorsakat stressen. Ibland leder sömnproblemen också till en ond cirkel så att individen har svårt att sova för att hen oroar sig över sitt sovande.

Uppgiften består av två lika viktiga delar: att tolka diagrammet och förklara undersökningsresultaten, samt att redogöra för hur sömnproblemen påverkar välbefinnandet. I ett bra svar ska båda delarna av uppgiften beaktas.

9–11 p. Examinanden har förstått undersökningsresultaten som presenteras i diagrammet på ett korrekt sätt. Sömnproblemens inverkan på välbefinnandet behandlas i huvudsak utifrån relevanta psykologiska kunskaper och begrepp. Svaret följer i stort sett uppgiftsformuleringen och kunskapshanteringen är med undantag för vissa begränsningar god.

15–17 p. Examinanden har förstått undersökningen som presenteras i diagrammet korrekt, och redogör för resultaten på ett klart sätt genom att koncentrera sig på det centrala sambandet mellan stress och sömnproblem. Sömnproblemens effekter på välbefinnandet behandlas med hjälp av mångsidiga psykologiska kunskaper och begrepp. Svaret bildar en berömlig helhet.

På grund av skrivfelet i material i provet kan examinanden i sitt svar behandla ”stressen är förändrad” istället för ”stressen är oförändrad”. Tolkningen av diagrammet som helhet förblir dock densamma: en förändring i stressnivån hör ihop med ökade sömnproblem.

Känslor är fysiska och psykiska reaktioner som styr beteende, kognition och kroppslig aktivitet. Evolutionsmässigt är det fråga om mycket gamla biologiska anpassningsmekanismer, som förutom hos människan även förekommer hos många djur. Känslorna är i biologiskt hänseende adaptiva, eftersom de styr de levande varelserna mot det de eftersträvar och får dem att undvika det som är skadligt. Känslorna består av flera delområden till vilka hör subjektiv känsloupplevelse, kognitiv bedömning, neurofysiologiska reaktioner, handlingsaktivering och känslouttryck.

Känsloupplevelsen är en subjektiv erfarenhet som hör ihop med en känsla. Negativa känslor upplever vi som obehagliga och positiva känslor som behagliga. Känslorna beskrivs ofta just utifrån hur de upplevs. Den känslomässiga upplevelsen styr ofta individen att eftersträva sådant som har medfört positiva känslor och undvika sådant som har väckt negativa känslor. Känslorna styr också individens föreställningar om vad som är viktigt för hen.

Den kognitiva bedömningen påverkar både hur känslor uppstår och hur de upplevs. När en människa ställs inför saker, situationer eller människor gör hon utgående från sina observationer och föreställningar bedömningar av händelserna och de egna tolkningarna kan ge upphov till en känsla. Exempelvis kan en situation som bedöms som farlig ge upphov till rädsla, en attraktiv människa väcker känslor av förtjusning medan avund kan väckas av att en annan person äger något som man bedömer som värdefullt. Den kognitiva bedömningen kan vara medveten eller omedveten, och ofta kan en omedveten snabb bedömning utlösa en känsloreaktion som kan förändras om den medvetna långsammare bedömningen ger en annorlunda bild av det skedda. Vid en stark känsloreaktion förändras människans sätt att göra kognitiva bedömningar. Därför uppstår alltså känslor utifrån kognitiva bedömningar, men å andra sidan styr känslorna också hurdana tolkningar en människa gör och hur hon gör sina val.

Känslor är neurofysiologiska reaktioner. De uppstår när nervsystemet reagerar på en inre eller yttre retning. I hjärnan är våra känslor å ena sidan sammankopplade med dess djupa delar, såsom hjärnstammen och amygdala, och å andra sidan med pannloberna, i synnerhet den orbitofrontala hjärnbarken, som tar hand om känsloregleringen och den kognitiva bedömningen. Känslorna ger också upphov till förändringar i hela kroppens verksamhet. De påverkar aktiviteten i det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet för att förbereda kroppen för den aktivitet som känslan påbjuder. Exempelvis aktiverar rädsla det sympatiska nervsystemet för att förbereda kroppen för kamp eller flykt. Individen uplever aktivitetsförändringarna i sin egen kropp, t.ex. så att det sympatiska nervsystemet får pulsen och andningen att bli snabbare, och därigenom inverkar förändringarna i kroppen på känsloupplevelsen och även på den kognitiva tolkningen av känslans innebörd.

Känslouttrycket står för det sätt på vilket en känsla syns utåt. Vi uttrycker känslor genom reaktioner, t.ex. genom kroppshållning, miner eller tonfall samt genom den aktivitet som är kopplad till känslan, exempelvis att fly när man drabbas av rädsla. Människan kan dock kontrollera sina känslor och sina känslouttryck, och i olika kulturer och situationer kan olika uttryckssätt vara accepterade. Forskare har fört fram att människan har grundkänslor eller -affekter (glädje, sorg, rädsla, hat, avsky och förvåning) och att uttrycken för dem skulle vara rätt lika i alla kulturer. Utöver dem existerar det också kulturbundna känsloupplevelser och olika sätt att uttrycka känslor. Normenliga känslouttryck hjälper individen att bli accepterad som medlem i en grupp och att kunna fungera i den. Svårigheter att kontrollera känslor förorsakar ofta problem när det gäller att agera i enlighet med gruppens förväntningar.

Känslorna är en viktig del av interaktionen: människor väcker olika känslor hos andra, vilket påverkar hur de bemöter varandra. Positiva känslor för människor närmare varandra och är viktiga för att upprätthålla relationerna mellan dem. Negativa känslor får människor att undvika människor och situationer som känns obehagliga, men även i nära relationer upplever vi sådana ibland. Genom att uttrycka känslor kan man påverka andra människor, och för känslouttryck i sociala situationer finns det roller och normer. Empati handlar om förmågan att uppleva en annan människas känslotillstånd, och människor har en tendens att harmoniera sina känslotillstånd med andras, dvs. känslor kan smitta. Det här är viktigt när vi skapar relationer till andra människor, och det gäller också för vår tidiga interaktion med andra.

9–11 p. I svaret definieras känsla och examinanden redogör för känslans betydelse för människan med hjälp av psykologiska kunskaper och begrepp som i huvudsak är relevanta. Med undantag av vissa begränsningar är kunskapshanteringen god, och svaret är strukturerat.

15–17 p. Examinanden definierar begreppet känsla på ett mångsidigt sätt och specificerar känslans olika delområden. Betydelsen av känslor behandlas ingående och på ett berömligt sätt. Hanteringen av psykologiska kunskaper och begrepp är berömlig och svaret bildar en enhetlig helhet.

Ur ett socialpsykologiskt perspektiv är språkbruket hos en person som i nästan varje mening uttalar en svordom kopplat till personens aktivitet och beteende som medlem i en grupp. Ett sådant svärande kan behandlas utifrån konformistiskt beteende, gruppdynamik och gruppnormer. Ett likartat språkbruk skapar en känsla av samhörighet. Konformitet i gruppsituationer kan få en människa att modifiera sitt språkbruk så att det blir likadant som de övriga gruppmedlemmarnas språk, trots att hen inte själv alls medvetet har valt att börja använda svordomar. Roller påverkar också människors sätt att använda språket – med sitt språkbruk och sätt att tala kan man skapa sig en social roll och då kan svärandet ha en betydande funktion. Till svärandets sociala dimension hör att det är situationsbundet. En människa kan ofta med lätthet avstå från att använda svordomar i sitt språkbruk i situationer där sådana inte hör hemma. Under olika faser av livscykeln kan svärandet ta sig olika uttryck. Det verkar också som om det är ganska lätt att vänja sig av med ett sådant språkbruk (jfr t.ex. addiktioner).

Ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv kan man behandla svärandet som språkinlärning. Redan innan ett barn lär sig tala kan det förstå tal och de sociala situationer där tal används. Svärandet är såväl hos barn som hos människor i alla åldrar kopplat till modellinlärning. Den som lever i en omgivning där man hör mycket svordomar lär sig att svära, och svärandet blir lätt en vana hos personen själv. Små barn som just lärt sig tala förstår säkert inte vad svärandet och svordomarna betyder, men redan före skolåldern kan de veta och ha en känsla för hur man använder svordomar.

Ungdomsåren hör ihop med utvecklingen av en egen identitet och autonomi. Om den unga lever i en miljö i vilken svärandet är en del av (ungdoms)kulturen kan det fungera som ett uttrycksmedel för den egna sociala identiteten och autonomin. Svärandet kan också fungera som ett sätt att avgränsa sig från föräldrarna och andra auktoriteter eller t.o.m. som en revolt mot dem som en del av att finna en egen identitet.

Svordomar används också för att uttrycka starka känslor eller upphetsning i situationer där det känns som om den vanliga vokabulären inte räcker till. Det finns belägg för att användningen av kraftord ibland är till nytta när det gäller att hålla ut i svåra situationer, som t.ex. när man upplever smärta.

9–11 p. Examinanden har behandlat svärandet med hjälp av psykologiska kunskaper och begrepp som i huvudsak är relevanta. Hanteringen av den ämnesrelevanta kunskapen är med undantag av vissa begränsningar god.

15–17 p. I svaret ingår mångsidiga psykologiska kunskaper som grund för behandlingen av svärandet. Svaret vittnar om en berömlig kunskapshantering. Svaret bildar en enhetlig och på ett berömligt sätt strukturerad helhet.

I materialet definieras störningen dysmorf kroppsuppfattning och den beskrivs utifrån en individs upplevelse. I ett bra svar behandlas de individuella faktorer som anknyter till utvecklingen av störningen samt de faktorer i omgivningen, exempelvis samhälleliga och kulturella faktorer, som kan höra ihop med den.

Faktorer som gäller individen kan vara exempelvis självkänsla, självuppfattning eller personlighetsdrag (t.ex. perfektionism, neuroticism, social tillbakadragenhet). Eftersom störningen dysmorf kroppsuppfattning ofta uppträder tillsammans med andra psykiska störningar är det också möjligt att i svaret resonera kring hur de olika problemen med den psykiska hälsan kan stå i växelverkan med varandra. Till störningar i kroppsbilden har man brukat räkna bl.a. osund magerhet, ångeststörningar och affektiva störningar och tvångssyndrom. I extrema fall kan också schizofreni eller paranoida vanföreställningar vara kopplade till störningar i kroppsbilden. I materialet sägs det att störningen i kroppsbilden ofta får sin början i ungdomsåren eller i tidig vuxenålder. Svaret kan alltså också innefatta faktorer som hör till utvecklingen under ungdomsåren, t.ex. sådant som följer med puberteten, såsom fysiska förändringar och identitetsutveckling.

Omgivningsfaktorerna kan behandlas utifrån såväl närmiljön som den vidare omgivningen, sekundärmiljön. Faktorer som sammanhänger med närmiljön kan t.ex. vara uppfostran och modellinlärning via föräldrar och vänner. Till sekundärmiljön kan man räkna exempelvis de olika förväntningar som ställs på kvinnor och män. Som miljörelaterade fenomen kan man också diskutera betydelsen av marknadsföring, sociala medier och bildmanipulering när det gäller hur normer bildas och hur individen upplever sin kropp. Skönhets- och utseendeideal är också avhängiga av tidsepok och kultur. I svaret kan examinanden t.ex. diskutera den individualistiska kulturens betydelse samt huruvida nutiden ger upphov till mera störningar i kroppsuppfattningen jämfört med tidigare epoker. I svaret kan också nya kulturfenomen diskuteras, exempelvis betydelsen av kroppspositivitet i relation till förekomsten av störningar i kroppsbilden. I ett bra svar diskuteras störningens utveckling utifrån interaktionen mellan individen och miljön.

13−16 p. I svaret ingår flera relevanta perspektiv baserade på psykologisk kunskap på de individ- och miljöfaktorer som kan ligga till grund för utvecklingen av störningen dysmorf kroppsuppfattning. Svaret är välstrukturerat och inbegriper reflektioner och vidareutveckling av temat. I vissa stycken stöder sig diskussionen dock på argument som bygger på vardagserfarenhet, eller också är sammanlänkningen med psykologisk kunskap svag.

22–25 p. I svaret diskuteras de psykologiska faktorer med anknytning till individen och miljön som kan ligga till grund för störningen dysmorf kroppsuppfattning och svaret bygger på mångsidiga psykologiska kunskaper och begrepp. Argumentationen i framställningen är övertygande och svaret har strukturerats på ett berömligt sätt.

Konspirationsteorier är ett socialt fenomen som också påverkas av individualpsykologiska faktorer. Examinanden kan besvara uppgiften genom att utnyttja kunskaper i socialpsykologi, kognitiv psykologi och klinisk psykologi.

Genom att tro på konspirationsteorier försöker individen bemästra sin osäkerhet: under svåra tider ökar upplevelsen av osäkerhet och osäkerhetskänslan är också stark hos människor som upplever sig vara marginaliserade eller löpa risk för att förlora sin ställning i samhället. I en sådan situation blir människans grundbehov inte tillfredsställda, och följden av det här kan vara att man tyr sig till defens- och copingmetoder. Att avvisa en verklighet som känns alltför komplicerad, skrämmande eller förknippad med en utgrupp kan fungera som en försvarsmekanism och öka känslan av kontroll.

Att man tror på konspirationsteorier som verkar otroliga handlar också om grupptillhörighet och kunskapsbubblor – ifall konspirationsteorin är populär inom den sociala krets som är viktig för en person kan personen tillägna sig den antingen för att få ingå i gruppen eller i brist på andra förklaringar. Det är därför som personer i socialt trånga kretsar lättare tror på konspirationsteorier. Det är också möjligt att en person är intresserad av en konspirationsteori och sprider den – även om hen inte skulle tro så starkt på dess påståenden för att hen upplever att den sociala grupp som omhuldar teorin är så viktig för hen själv eller att hen skulle vilja ansluta sig till gruppen.

Vissa människor kan också eftersträva ekonomisk eller politisk nytta genom att presentera påståenden som de inte själva tror på men som de vet berör en viss grupp individer som är anhängare av en viss konspirationsteori.

Att utbildning har en skyddande effekt i fråga om konspirationsteorier kan dels handla om egenskaper hos individen, dels om samhällelig ställning. Utbildning ökar möjligheterna att klara sig väl i samhället och uppnå en ställning som bättre kan tillgodose individens psykologiska behov. Då har hen inte behov av att utmana den officiella sanningen om hur det ligger till. Å andra sidan korrelerar hög utbildning med ett rationellt tänkande och med intelligens, och de här egenskaperna gör det mera osannolikt att personen låter sig övertygas av en konspirationsteori som har mycket låg trovärdighet.

I extrema fall kan stödet för eller spridningen av konspirationsteorier vara förbundet med mentala problem såsom psykotiska störningar, samt med marginalisering och radikalisering. En stark benägenhet att se samband mellan saker som inte är kopplade till varandra förekommer allmänt vid psykiska störningar som försvagar verklighetsuppfattningen och förorsakar paranoida vanföreställningar.

13−16 p. I svaret diskuteras grunden för tron på konspirationsteorier utifrån psykologiska kunskaper och begrepp som i huvudsak är relevanta. I svaret utnyttjas materialet, och i diskussionen ingår vidareutveckling och tillämpning av kunskapen. En del av texten förblir dock lösryckt.

22−25 p. I svaret diskuteras de psykologiska faktorer som är förknippade med att tro på konspirationsteorier mångsidigt utifrån psykologiska kunskaper och begrepp. Materialet används på ett ändamålsenligt sätt och kunskapen vidareutvecklas och tillämpas insiktsfullt i behandlingen av frågan. Svaret bildar en berömlig helhet.

I ett bra svar kan examinanden tillämpa sina kunskaper om hur man utför en undersökning och sina kunskaper om inlärning och om ångest. Svaret borde inledas med en jämförelse av undersökningarna eftersom betydelsen av resultaten kan analyseras med hjälp av jämförelsen. I jämförelsen av metoderna är designen det centrala: den ena undersökningen är korrelativ och den andra är experimentell. De korrelativa undersökningarna anger inte sambandens riktning – utifrån undersökningen kan man inte veta om blygsammare kunskaper i matematik leder till mera ångest eller tvärtom. Psykologiskt sett kan det vara relevant att argumentera för att ett tidsmässigt samband fungerar i båda riktningarna: ångest inför matematiken kan inverka menligt på inlärningen och svårigheter med matematiken kan öka den ångest som är förknippad med den.

Den experimentella undersökningen å sin sida kan visa på orsakssamband: undersökningens oberoende variabel är undervisningssättet. Eftersom båda grupperna får undervisning via nätet görs jämförelsen inte i relation till vanlig klassundervisning. Det går alltså inte att påstå att den beskrivna nätundervisningen skulle vara bättre än traditionell undervisning i klass. Den oberoende variabeln i den här undersökningen är då de ångestlindrande signalerna. Inte heller de visade sig ha betydelse med avseende på inlärningen, även om ångesten lindrades hos en del av eleverna. Man kan ändå inte dra den slutsatsen att det här är det slutgiltiga resultatet. Experimentet pågick endast under en vecka och ångestnivån hann bara sjunka lite. Det är möjligt att man skulle få resultat med hjälp av ett långvarigare stöd och att stödet borde sättas in tidigare eftersom sambandet mellan ångest och matematikfärdigheter var starkt redan hos elever i årskurs tre.

Examinanden kan också diskutera undersökningens validitet och reliabilitet. I undersökning A kan matematikprovet i samma enkät ha varit svårare för en del, vilket kan ha påverkat attityderna (validitetsproblem). Enkätens reliabilitet är inte beskriven, men i svaret kan examinanden diskutera hur stabila eller situationsbundna uppfattningarna om matematiken är hos elever i årskurs tre. I den experimentella undersökningen B saknades samband mellan ångest för matematiken och inlärningsresultat – även om ångestnivån sjönk något var det här inte avgörande för inlärningsresultatet. I det här avseendet är undersökningarna också motstridiga: ångest kopplad till matematiken uppvisade samband med inlärningen i den första undersökningen (undersökning A) men inte i den andra (undersökning B).

I analysen av resultaten kan examinanden dra nytta av begrepp med anknytning till t.ex. själveffektivitet (upplevd självförmåga), motivation och attribution. Resultaten kan också diskuteras ur ett pedagogiskt perspektiv: i experimentet blev uppgifterna för båda grupperna gradvis svårare och vid varje uppgift erbjöd Chris sin tålmodiga hjälp. Kanske en tillräckligt individuell och uppmuntrande inlärning hjälper eleverna att lära sig matematik oberoende av deras ångestnivå. Att felen förklaras kan gynna den matematiska metakognitionen. Även om nätundervisningen inte jämfördes med undervisning i klass kan examinanden i svaret också diskutera de sociala faktorerna: den egna oförmågan kan kännas pinsam, men endast i riktiga sociala situationer, inte i undervisningen av en robotlärare.

13−16 p. Jämförelsen mellan undersökningarna är meningsfull och huvudsakligen förankrad i relevant psykologisk kunskap. I analysen av resultaten ingår diskussion, vidareutveckling av ämnet och motiveringar baserade på psykologisk kunskap. I vissa stycken ingår dock argument som bygger på vardagserfarenhet, och kopplingen till psykologisk kunskap förblir tunn.

22−25 p. Jämförelsen av undersökningarna är mångsidig och exakt. Analysen är på ett berömligt sätt förankrad i psykologisk kunskap och svaret är välstrukturerat.