Beskrivningar av goda svar: SV – Psykologi

Varje enskild deluppgift poängsätts på en skala med 0, 1, 3 eller 5 poäng.

0 p. Svaret bygger inte på korrekt kunskap.

1 p. I svaret bygger en liten del på en korrekt definition, men till största delen är svaret felaktigt eller svaret saknas.

3 p. I svaret förklaras begreppet någorlunda bra, men svaret innehåller små fel och brister.

5 p. Begreppet definieras på ett klart och felfritt sätt.

Om antalet tecken överskrider den tillåtna teckenmängden avdras poäng enligt föreskrifterna och anvisningarna för proven i realämnena.

I ett bra svar har examinanden valt en psykologisk egenskap som ämne för sin behandling. Den psykologiska egenskapen kan exempelvis vara en personlighetsegenskap eller ett temperamentsdrag, intelligens eller ett anlag för att drabbas av någon psykisk störning. I svaret kan examinanden redogöra för hur arvet och miljön på tre olika sätt tillsammans kan påverka utvecklingen av egenskapen.

I svaret kan man t.ex. beskriva hur barnets tidiga uppväxtmiljö kan stödja egenskaper som barnet bär med sig i sina gener. Barnet ärver av sina biologiska föräldrar såväl en genuppsättning som en miljö som utvalts i enlighet med föräldrarnas genetiska egenskaper. Det här leder till att egenskaperna ackumuleras och förstärks. Individen kan t.ex. ha ett genetiskt anlag för extraversion samtidigt som uppväxtmiljön kan lära hen att ge starkare uttryck för sig själv. I svaret kan exeminanden också hänvisa till begreppet epigenetik, som innebär att miljön kan förorsaka förändring i genernas verksamhet.

När en person blir äldre har hen möjlighet att själv välja sin egen omgivning. Då söker hen sig ofta till miljöer som stöder de nedärvda egenskaperna. Personen väcker också i sin omgivning olika reaktioner beroende på vilka egenskaper hen har. T.ex. en person som på grund av sina gener har en hög intelligens får som barn ofta positiv respons på sin problemlösningsförmåga. Det här uppmuntrar personen att som vuxen söka sig till en sådan miljö, t.ex. en högskola eller ett krävande arbete, där hen har möjlighet att ytterligare utveckla sin intelligens.

Å andra sidan inverkar arvet också på hur individen reagerar på miljöfaktorerna. Vissa individer kan vara känsligare för omgivningens påverkan medan andra är mindre mottagliga för miljöpåverkan, vare sig den är positiv eller negativ. När en människa t.ex. drabbas av motgångar i livet inverkar generna på hennes benägenhet att drabbas av depression.

9−11 p.
I svaret har examinanden valt en psykologisk egenskap och behandlat dess utveckling utifrån minst två exempel med anknytning till interaktionen mellan arvet och miljön. Svaret är baserat på adekvata psykologiska begrepp. Hanteringen av kunskapen är god men i någon mening klart begränsad.

15−17 p.
För sitt svar har examinanden valt en psykologisk egenskap och behandlat dess utveckling på ett korrekt och mångsidigt sätt med hjälp av tre exempel med koppling till interaktionen mellan arv och miljö. De tre former av interaktion som valts för behandlingen är numrerade, och de skiljer sig från varandra på ett tydligt sätt.

Om antalet tecken överskrider den tillåtna teckenmängden avdras poäng enligt föreskrifterna och anvisningarna för proven i realämnena.

I ett bra svar kan examinanden behandla de motiv och känslor som är förbundna med ätande och prat om mat utifrån exempelvis biologiska, psykiska och sociala delfaktorer.

Att äta är för människan ett grundbehov med biologiskt motiv, dvs. målet är att upprätthålla livet. Ätandet är också förbundet med lustprincipen, dvs. människan upplever känslor av njutning och välbehag när hon äter. Inom psykologins olika delområden betonas motiven för ätande på olika sätt utifrån delområdets egna traditioner. Så betonar man exempelvis inom evolutionspsykologin den betydelse motivet att äta har för överlevnaden och för att generna ska kunna gå vidare till kommande generationer. Inom den kognitiva motivationspsykologin talar man för sin del om inre och yttre motivation samt om lustkänslor förknippade med ätandet. Inom socialpsykologin behandlar man gruppfenomen och kulturfaktorer som är förknippade med ätandet.

I de utvecklade länderna är det svårt att välja sin mat eftersom det finns ett så stort utbud av olika sorters mat. Mitt i det rika utbudet är det nödvändigt att välja, och samtidigt finns det ofta en strävan efter begränsningar av ätandet på många olika sätt. Det här kan leda till motivkonflikt och konflikter mellan egna behov, målsättningar och känsloidentifiering.

Motivkonflikterna och svårigheten att identifiera sina egna behov och känslor hänger ihop med känsloreglering. Under sin livstid lär sig individen olika färdigheter och sätt att reglera sina känslor. Ätandet kan vara en sådan praxis, och därför är känslorna och reglerandet av känslor en av de faktorer som påverkar ätandet. Att äta sötsaker och fet mat är t.ex. för många ett effektivt sätt att lugna ner sig, och därför kan svårigheterna att reglera ätandet vara kopplat till svårigheter med känsloregleringen. Ätandet kan bli ett sätt att bedöva känslor av obehag, t.ex. skuld eller sorg, eller ett sätt att lugna ner överaktiveringen av kroppen i stressande situationer. Ibland kan ätandet i sig förorsaka stress, och då kan det uppstå en ond cirkel av svåra känslor. Känslor och ätande påverkar alltså människans välbefinnande på många olika sätt. Ätandet regleras således ofta av andra faktorer än av hunger och mättnad.

Känslorna och motiven som är förbundna med ätande påverkas dessutom av omständigheter i miljön och av andra människor. I många kulturer är ätandet också förknippat med olika sociala händelser, t.ex. fester, och därför äts det ofta mat av sociala orsaker i stället för av ett direkt behov av näring. I dessa fall har maten syftet att skapa positiva känslor i gruppen.

Av de negativa känslorna är exempelvis skam en social känsla, och ett kulturrelaterat matprat ger ofta upphov till just skam. Artikelutdraget i materialet handlar just om skuldbeläggande prat om mat. Socialpsykologiska faktorer som gruppåverkan och konformistiska fenomen har den effekten att pratet om mat ofta upplevs som skuldbeläggande. I den offentliga debatten och i andra diskussioner får maten och ätandet ofta en tudelad roll: å ena sidan betonas njutningen i recept och bilder på festmåltider och å andra sidan betonas kontroll och självdisciplin i kostråden.

I ett extra förtjänstfullt svar, eventuellt med ett ämnesöverskridande perspektiv, kan examinanden analysera hur ätandet och pratet om mat har blivit en del av individens identitet och är en fråga om en historisk utveckling eftersom sådant inte har förekommit så här starkt under tidigare decennier. När det finns mat i överflöd och individen har stor valfrihet har matvanorna också blivit ett sätt att förmedla vad personen upplever, tänker och vill framstå som. Med sina matval befäster och stöder individen sina egna fria val och sin identitet. Ätandet kan samtidigt vara ett etiskt ställningstagande och en form av samhällspåverkan, vilket på ett bredare plan kan ha en effekt på hurdan mat det kommer att produceras i framtiden.

I svaret kan man också behandla olika ätstörningar. Ätstörningarna innebär störningar i den psykiska hälsan som betecknas av att ätandet och förhållandet till mat har blivit ett problem som helt dominerar individens liv. Uppkomsten av ätstörningar påverkas av omgivningens sätt att tala om mat och att förhålla sig till maten som ett medel för en strävan att få en perfekt kropp och ett perfekt liv.

9–11 p.
I ett bra svar analyserar examinanden de motiv och känslor som är förbundna med ätande och prat om mat. De psykologiska kunskaperna motiveras på ett hållbart sätt på flera ställen och svaret är strukturerat.

15–17 p.
I ett berömligt svar noterar examinanden att pratet om mat är kopplat till många olika motiv och känslor och att regleringen av ätandet inte enbart handlar om behovet av att få i sig näring. I svaret behandlas också ätandet och pratet om mat som en del av samhället och kulturen. Den psykologiska kunskapen motiveras på ett övertygande sätt och svaret har en berömlig struktur.

I ett bra svar definierar examinanden vad sovande är, hur tillståndet i hjärnan förändras och vilken nytta människan har av att sova. Det är viktigt att examinanden noterar de båda delarna i uppgiften: hjärnans verksamhet och nyttan.

Sovandet innebär ett vilotillstånd för hjärnan och hela kroppen. Dygnsrytmen och hur mycket trötthet som hopats under den vakna tiden påverkar när vi sover och hur länge vi sover. Det förekommer också individuella skillnader i fråga om sömnbehov. Hjärnstammen, och speciellt det retikulära nätverket, reglerar människans vakenhet och har en viktig del i att upprätthålla det sovande tillståndet. Det parasympatiska nervsystemet är också aktivt under sömnen.

När människan sover uppfattar hon inte medvetet sin omgivning. Informationen från sinnesorganen leds inte till hjärnan som vid vaket tillstånd, och hjärnans signaler till musklerna går inte heller fram som när vi är vakna.

Hjärnan genomgår 4–6 sömncykler under nattsömnen med växlande stadier av lätt sömn, djup sömn och REM-sömn. Under den lätta och den djupa sömnens stadier blir hjärnans elektriska aktivitet långsammare och kroppen slappnar av. Den lätta och den djupa sömnen kallas tillsammans non-REM-sömn. Den djupa sömnen kallas också sömn med långsamma vågo, och det är av sömnstadierna det viktigaste för återgången till vaket tillstånd. Under REM-sömnen ökar hjärnans elektriska aktivitet så att den påminner om hjärnaktiviteten vid vaket tillstånd. I REM-sömnstadiet drömmer vi också ofta – men ny forskning visar att människan drömmer även under non-REM-tillståndet. Examinanden kan i sitt svar behandla drömmandet som en aspekt av nyttan av att kunna sova.

Forskningen har inte entydigt kunnat klargöra varför människan behöver sova, men det finns mycket forskningsrön om effekterna av sömn och på motsvarande sätt om effekterna av sömnbrist. För att kunna upprätthålla sin vakenhet och uppmärksamhet behöver människan en tillräcklig mängd sömn. När en människa har sovit gott är hennes kognitiva kapacitet som bäst, medan sömnbrist försämrar koncentrationen och reaktionshastigheten och försvagar problemlösningsförmågan. Detta ökar mängden felprestationer i olika kognitiva uppgifter, vilket är särskilt allvarligt i trafiken.

En av sömnens uppgifter är att stödja inlärningen samt organiseringen och upprätthållandet av minnessystemet. En tillräcklig mängd sömn efter idkande av studier behövs för att det ska bli bestående minnen av det inlärda, och på motsvarande sätt lär man sig långsammare om man har fått för lite sömn. För barn är sömnen viktig också för den fysiska utvecklingen, och tillräcklig vila hjälper också vuxna att utvecklas, t.ex. inom sport och idrott.

Också den fysiska och den psykiska hälsan kräver att vi sover. Under sömnen gör sig hjärnan av med slaggprodukter, nervförbindelser som inte längre behövs bryts ned och viktiga förbindelser stärks. Långvarig sömnbrist ökar risken för utveckling av minnesstörningar. Sömnproblemen har ofta en koppling till affektiva störningar som depression. En tillräcklig mängd sömn stärker immunförsvaret och hela kroppens ämnesomsättning.

Notera skillnader i läroplanerna:

I den nya läroplanen (GLP 2019) omnämns vid sidan av sömnen också dygnsrytmen. Dygnsrytmen upprätthålls i hjärnan av den suprakiasmatiska kärnan. För att den ska synkronisera med omgivningen krävs både hormonet melatonin och yttre stimulus, som att se ljus. För den här uppgiften är det inte nödvändigt att redogöra för de neurala grunderna bakom människans dygnsrytm, men det är förtjänstfullt att nämna det som en naturlig del av beskrivningen av hjärnaktiviteten under sovandet.

9–11 p.
I svaret beskrivs hjärnans verksamhet under sömnen i huvuddrag korrekt, och examinanden ger exempel på hur sovandet påverkar informationsbehandlingen och välbefinnandet. Med undantag av vissa bristfälligheter utnyttjas den psykologiska begreppsapparaten väl. Svaret är strukturerat och examinanden har beaktat de båda frågorna i uppgiften.

15–17 p.
I svaret beskrivs hjärnaktiviteten under sömnen, samt hur sovandet påverkar informationsbehandlingen och välbefinnandet, på ett mångsidigt och korrekt sätt. Hanteringen av den psykologiska kunskapen är utmärkt och svaret är välstrukturerat. Uppgiftens bägge delar har beaktats och svaret bildar en berömlig helhet.

Sammandrag av resultaten:
Undersökningens centrala resultat var att elevens samvetsgrannhet korrelerade positivt med de betyg som läraren gett i både modersmålet och matematik – ju mera samvetsgrann elev, desto högre betyg. Korrelationen var emellertid synnerligen svag. Samvetsgrannheten korrelerade inte positivt med prestationen i det nationella kunskapstestet, sambandet var tvärtom negativt, men mycket svagt så. Öppenhet korrelerade positivt med såväl modersmålsvitsordet som med prestationen i det nationella kunskapsprovet. Öppenhet hade nästan inget samband med betygsvitsordet i matematik eller med prestationen i det nationella kunskapstestet.

Bedömning av signifikans:
Elevens samvetsgrannhet inverkade klart positivt på vitsordet som läraren gav på betyget. Läraren kan ha bildat sig ett positivt schema av eleven, t.ex. att hen gör sina läxor samvetsgrant, och därför kan läraren bedöma elevens kunskapsnivå som högre än den de facto är. Eftersom det handlar om en relativt bestående personlighetsegenskap kan man tänka sig att eleven har stor nytta av den i skolan – ifall man oftare blir positivt bedömd kan det inverka positivt på uppfattningen om självförmåga och på självbilden, vilket i sin tur gör att studiemotivationen hålls hög. Å andra sidan kan det hos eleven också formas en snedvriden bild av nivån på det egna kunnandet, vilket senare kan påverka studierna på ett negativt sätt.

Undersökningsresultaten pekar på att bedömningen av elevens studieprestation kan vara mera tillförlitlig i de fall där bedömaren inte känner eleven personligen. Här uppstår frågan om huruvida det är rättvist att konkurrensen om platser för vidarestudier (t.ex. studieplatser i gymnasiet) baserar sig på slutbetyget från nionde klass. Kan det gå så att de samvetsgranna eleverna vid sådana urval har större chanser att få en gymnasieplats i enlighet med sin önskan, ifall konkurrensen är hård?

Öppenhet hade samband med bättre prestationer i modersmålet både i lärarbedömningen och i det nationella kunskapsprovet. Av detta kan man sluta sig till att öppenhet, t.ex. en därmed förbunden riklig användning av fantasi, kan hjälpa eleven i olika modersmålsuppgifter. Den här personlighetsegenskapen förvränger trots allt inte lärarens bedömning av eleven eftersom effekten var positiv också i det nationella kunskapsprovet.

Utöver detta kan examinanden i sitt svar diskutera vilka personlighetsegenskaper som inverkar på interaktionen mellan individen och miljön och hur man i lärmiljön och i undervisningen bättre skulle kunna beakta elevernas olika personlighetsegenskaper. Även om de korrelationer som upptäcktes i samband med undersökningen inte var stora så var de ändå mera systematiska än slumpmässiga rön, dvs. de var statistiskt signifikanta. I ett bra svar kan man kombinera diskussionen om signifikansen med bedömningen av undersökningens reliabilitet och validitet. Det handlade om en stor och representativ grupp av elever, vilket betyder att generaliserbarheten med populationen, alla tyska 9.-klassare, var god. Bedömningen av elevens personlighet baserade sig däremot på självvärdering och några frågor. Här ges inga garantier när det gäller reliabiliteten eller validiteten. Många kan ha svarat på frågorna på ett socialt önskvärt sätt, möjligen för att vara sin lärare eller bedömaren av det nationella provet till lags, eftersom det handlade om en enkät i anslutning till skolan.

9–11 p.
Båda delarna av uppgiften besvaras väl. Resultatet förklaras i huvuddrag på ett korrekt sätt. Undersökningsresultaten och deras signifikans diskuteras till en viss grad, och de kombineras med lämpliga psykologiska begrepp eller kunskaper. I någon mån utvärderas också undersökningen ur inlärningsvägens perspektiv.

15–17 p.
Sammandraget av undersökningsresultatet är helt korrekt. I ett berömligt svar går examinanden smidigt över till ett utvärderande grepp och finner i resultaten tydliga tecken på skillnader när det gäller personlighetsegenskaperna och deras signifikans. I svaret används psykologiska begrepp på ett träffsäkert sätt. I svaret diskuteras undersökningens eventuella begränsningar på en insiktsfullt sätt.

För svaret på frågans första del kan examinanden utnyttja allmänna teorier om vad som är en trygg och god uppväxtmiljö för barn. Man kan reflektera över aga i motsats till en sådan interaktion där föräldern handlar sensitivt och beaktar barnets behov och utvecklingsnivå. Sensitivt föräldraskap hjälper barnet att utveckla sin känsloregleringsförmåga och ger det möjlighet att öva sig på att reglera sina känslor på ett tryggt sätt. Den sensitiva föräldern förstår barnets känslor och lever sig in i dem och erbjuder på det sättet barnet ett adekvat stöd för regleringen av olika känslor.

Ett sensitivt föräldraskap lägger grunden för en trygg anknytningsrelation. Om förälderns beteende är oförutsägbart eller skrämmande är risken stor för att barnet utvecklar en motstridig eller undvikande anknytning. I en miljö som präglas av mycket våld eller bristfälligheter kan anknytningen också vara desorganiserad, så att barnet saknar en klar beteendemodell för hur det kan få stöd av sina föräldrar i stressande situationer. I en undvikande anknytningsrelation lär sig barnet att dölja sina egna behov och undvika att söka stöd hos föräldrarna. Ju otryggare barnets anknytning är, desto mindre hjälp får det av föräldrarna för sin egen känsloreglering. Ett barn som upplever otrygghet kan också ha svårare att koncentrera sig på leken. Agan ger barnet en känsla av emotionell ensamhet. Barnet kan drabbas av ökade känslor av skuld och skam inför sig själv. Agan inverkar på ett grundläggande och negativt sätt på barnets gryende självupplevelse. Att växa upp i en atmosfär av rädsla kan vara en källa till kronisk stress eller ångest för barnet. Svaret kan också inbegripa stressfysiologi.

Frågans andra del utmanar examinanden att diskutera saken ur den agande förälderns perspektiv. Det kan finnas flera olika mekanismer bakom bruk av aga som går från generation till generation. En förälder som har upplevt aga i sin barndom kan ha en förvrängd uppfattning om agandet. Hen kan göra den felaktiga slutledningen att eftersom hen själv har klarat sig bra i livet så har hen inte tagit någon skada av agan. Hen kan ha ett inre schema utifrån sina egna upplevelser enligt vilket ett gott föräldraskap innebär att kunna ta till kraftåtgärder vid behov för att styra barnets beteende. På samma sätt som de egna föräldrarna har haft svårt att leva sig in i hens känslor har hen kanske själv som förälder svårt att leva sig in i sina barns negativa känslor och förstå till exempel arga utbrott eller trötthet hos barnet. Barnets ilska eller dåliga mående kan väcka ilska hos föräldern. Föräldern som agar har ofta svårt att behärska sin egen vrede. Föräldrarna kan också känna sig hjälplösa när det gäller att hantera sina barns känslor och ty sig till kraftmedel även då de förstår att de gör fel.

Frågan ska utmana till en diskussion om hur empati utvecklas. Ifall barnets känslor och behov inte väcker förståelse, kan barnets egen empatiutveckling då störas så att skadan går igen också i de följande generationerna? Barnet är lojalt i förhållande till sina föräldrar också i de fall då barnet behandlas fel. Att bryta den onda cirkeln kräver en medveten förståelse av att jag själv har blivit bemött felaktigt och med utövning av våld och att jag som förälder inte mera vill upprepa samma beteendemönster med mina egna barn. Därför är det viktigt att prata om och att kriminalisera barnaga.

13−16 p.
Svaret bygger på i huvudsak relevanta psykologiska kunskaper och begrepp om barnets utveckling och om föräldraskap. Kunskapshanteringen är god, men till vissa delar begränsad. Svaret följer uppgiftsformuleringen i huvudsak, men en del av texten förblir lösryckt. Den psykologiska kunskapen tillämpas, utvecklas och utvärderas väl. Motiveringar ingår på många ställen och de är korrekta.

22−25 p.
I svaret ingår mångsidiga psykologiska kunskaper om barnets utveckling och om föräldraskap. Kunskapshanteringen är berömlig och svaret följer i huvudsak uppgiftsformuleringen. Den psykologiska kunskapen tillämpas, utvecklas och utvärderas på ett berömligt sätt. Motiveringarna är klara och övertygande.

I ett bra svar görs en klar koppling till ungdomsperioden, även om de faktorer som ökar resiliensen kan tillämpas på flera olika åldersperioder. Resiliensen antas visa sig i situationer där individens invanda handlingsmodeller inte fungerar på samma sätt som tidigare. På grund av resiliensen återhämtar sig individen snabbare från påfrestande och stressande situationer och återfår sin funktionsförmåga. I ett bra svar utvecklar examinanden på ett insiktsfullt sätt tankar om vilka styrkor och faktorer med tanke på ökad flexibilitet som kan kopplas till ungdomsperioden.

En speciell egenskap som hör ihop med ungdomsperioden, som kan öka resiliensen, är exempelvis att den ungas hjärna inte är färdigt utvecklad: Den vanföreställning i fråga om sin egen osårbarhet och den vilja att ta risker som ofta är förbunden med ungdomstiden låter de unga leva ett genomsnittligt sett mera normalt liv. De umgås t.ex. med sina vänner trots restriktionerna. Vanföreställningen om osårbarhet kan också skydda den unga mot rädslor och ångest. Samtidigt har den ungas tänkande sedan barndomsåren blivit mera mångdimensionellt, vilket kan öka flexibiliteten. Den unga har sannolikt också en mera flexibel intelligens än t.ex. de äldre, och de unga har en förmåga att på ett enklare sätt analysera och lösa nya typer av problemsituationer samt anpassa sig till förändringar i världen.

Typiskt för ungdomstiden är att dygnsrymen förskjuts mot kvällen. Tidsinbesparingen i fråga om skolresor till följd av distansundervisningen kan hjälpa vissa unga att hålla sig piggare under lektionerna. Vännerna är också speciellt viktiga i ungdomsåren. Det starka behovet av att vara tillsammans med sina kompisar i denna åldersfas kan fungera som en skyddande faktor.

I svaret kan examinanden även lyfta fram allmänna faktorer som är förbundna med resiliens (t.ex. hoppfullhet och optimism), temperamentsdrag och personlighetsegenskaper som stöder anpassningen eller en svag benägenhet för fysiologiska stressreaktioner. I sitt svar kan examinanden också nämna andra faktorer som ökar miljöresurserna, såsom stödet från familjen och familjens försörjning under pandemin.

Det är också bra att påpeka att de ungas livssituationer var olika redan innan pandemin bröt ut och att de inte alla hamnade i likadana omständigheter till följd av pandemin. Ifall exempelvis den ungas sociala nätverk hålls intakt trots att hen inte är fysiskt i skolan så är situationen en annan än om det huvudsakliga sociala nätverket har grundat sig på att man träffas i skolan.

13−16 p.
Svaret bygger på huvudsakligen relevanta psykologiska kunskaper och begrepp i relation till den unga individen och ungdomstiden gällande de faktorer som kan ha ökat resiliensen under coronapandemin. Kunskapen hanteras på ett bra sätt men är till vissa delar begränsad. Svaret följer i huvudsak uppgiftsformuleringen, men en del av texten förblir lösryckt. Den psykologiska kunskapen tillämpas, utvecklas och utvärderas väl. Motiveringar ingår på flera ställen och de är korrekta.

22−25 p.
I svaret behandlar examinanden den unga och ungdomstiden på ett mångsidigt sätt med hjälp av psykologiska begrepp och med kunskap om de faktorer som kan hjälpa de unga att klara sig bättre genom pandemin. Kunskapshanteringen är berömlig och svaret följer i huvudsak uppgiftsformuleringen. Den psykologiska kunskapen tillämpas, utvecklas och utvärderas på ett berömligt sätt. Argumenteringen är klar och övertygande.

I ett bra svar behandlas minnenas betydelse mångsidigt med stöd av kunskaper från psykologins olika delområden. Minnenas betydelse är också annat än minnesverksamheten, och i ett förtjänstfullt svar koncentrerar sig examinanden inte enbart på att beskriva minnessystemen. Uppgiften kan besvaras på ett berömligt sätt utan någon detaljerad behandling av minnets struktur och den neurala bakgrunden. På motsvarande sätt behandlar examinanden i ett bra svar minnen i en vidare bemärkelse än enbart utifrån en beskrivning av minnessystemen.

För att minnen ska skapas och kunna återkallas är arbetsminnet och långtidsminnet viktiga. Det skapas inte minnesbilder av saker som individen inte fäst sin uppmärksamhet vid och som hen inte har bearbetat i sitt arbetsminne. I arbetsminnet hålls infomationen bara en kort stund, och när minnen bildas går informationen vidare till långtidsminnet. Minnena lagras i långtidsminnet, där de är omedvetna, och därifrån plockas de fram i samband med återkallandet till arbetsminnet där de sedan blir medvetna igen. Lagringsminnet indelas i procedurminne (färdighetsminne) och deklarativt minne (innehållsminne). Med minnen avser man i allmänhet innehållsminnet (dvs. det deklarativa minnet eller kunskapsminnet) och det episodiska minnet (dvs. händelseminnet eller det biografiska minnet).

I innehållsminnet föreställer man sig att minnesstoffet inryms i vidare nätverk, så kallade inre modeller. När erfarenheter, kunskaper och minnen anhopas kan människan förstå och lagra nytt material inom ramarna för redan existerande inre modeller. De inre modellerna är inte bara ett direkt lagrande av observationer och erfarenheter, utan det handlar om ett aktivt berikande. Ulrich Neissers perceptionscykel beskriver hur den inre modellen styr observationerna i miljön och händelser i miljön styr valet av vad som uppfattas, liksom hur denna upplevelse förstärker och modifierar de inre modellerna. Våra inre modeller är alltså individuella, och eftersom de styr perceptionerna förekommer det individuella skillnader i våra perceptioner och i de erfarenheter och minnen som bildas av dessa perceptioner. Olika människor minns samma upplevelser på olika sätt eftersom deras inre modeller styr deras uppmärksamhet till olika saker.

De inre modellerna är också förbundna med många slags känslor och olika omedvetna faktorer. Eftersom minnena är en del av de inre modellernas nätverk aktiverar ett minne ett annat, och detta nätverk av minnen och erfarenheter bildar en betydelsefull plattform för hur en individ uppfattar, upplever och minns saker.

Att återkalla i minnet, dvs. att minnas, innebär att föra över ett minneselement från lagringsminnet till det medvetna arbetsminnet. Det är rekonstruktivt, dvs. när information och minnen återkallas i medvetandet omstruktureras de (de fylls t.ex. ut eller förändras). Av denna orsak förändras människans kunskaper och minnen och hen kan tolka sina upplevelser på ett nytt sätt. Särskilt de episodiska minnena kan vara ganska otillförlitliga.

Ur ett biologiskt perspektiv har människan ett minne, och hon formar minnen för att lära sig av sina erfarenheter. Minnenas evolutiva funktion är inte att i detalj minnas det förgångna utan att lära sig av sina erfarenheter för att i framtiden kunna undvika negativa saker och uppnå sådant som är positivt. Minnena hjälper oss att fungera i världen och förutse vad som kan hända i framtiden.

Hos barn är minnesstrukturerna, de krävande kognitiva funktionerna och de inre modellerna, ännu bara under utveckling. Så småningom börjar spädbarnet ändå uppfatta bekanta saker och vanor. Barnet får erfarenheter av omvårdnad (dvs. anknytningsrelationer) och av atmosfären. Med ökad ålder blir erfarenheterna flera, och så småningom bildas de första medvetna minnesbilderna. Barndomsminnena är sällan tydliga minnesbilder. Även om det ofta är svårt att återkalla minnen från barndomen medvetet så påverkar de och kommer till uttryck t.ex. i individens sätt att tänka och handla samt i hur hen tolkar saker och förhåller sig till dem. Erfarenheter som härrör sig från tidiga anknytningsrelationer påverkar senare människorelationer på ett betydelsefullt sätt. De inre modeller som har byggts upp i barndomen, t.ex. jaguppfattningen och erfarenheter, utgör grunden för identiteten som byggs upp i ungdomsåren.

Minnena är en viktigt del av identiteten och självbilden. Människor har en benägenhet att för sig själva skapa en berättelse om sig själv och sitt liv, i vilken minnen som är betydelsefulla för dem ingår. T.ex. Mc Adams har strukturerat personligheten med hjälp av en modell bestående av tre nivåer. Den tredje nivån i denna modell består av personens livshistoria som ger en känsla av kontinuitet och mening. I den narrativa ansatsen utvecklas livet och livsberättelsen i samspel med andra. Livsberättelsen förändras under årens lopp, och den påverkar också hur livet förlöper. Det viktiga i livsberättelsen är vilka och hurdana minnen som tas med i den och vilka som väljs bort – exempelvis om personen minns och berättar om sig själv som hjälte eller som offer i sin livsberättelse. Minnena och hur personen tolkar dem har en stor betydelse för den psykiska hälsan.

Inom psykoterapi spelar minnena en viktig roll. Inom den psykodynamiska personlighetsteorin tänker man att människans sinne till största delen är omedvetet men att de omedvetna minnena påverkar våra handlingar. I den psykodynamiska terapin är målet att utreda dessa omedvetna minnen och erfarenheter. En människas liv, erfarenheter och minnen kan inte raderas ut, men exempelvis i psykoterapi kan man försöka förändra de beteenden som minnena aktiverar och fundera ut olika sätt att förhålla sig till minnena. Även vid andra inriktningar inom psykoterapi behandlar man minnen och deras innebörder. T.ex. kan man i kognitiv terapi försöka tona ner de svåra och traumatiska minnen som förorsakar lidande för individen genom att ständigt återväckas i medvetendet.

Minnenas betydelse kan också diskuteras utifrån minnessjukdomar och störningar i minnesfunktionen. Vid progredierande minnessjukdomar glömmer patienten så småningom alla sina minnen och samtidigt förändras hens identitet och personlighet. Vid minnesstörningar kan patienten förlora förmågan att återkalla gamla minnen, men hen kan skapa nya minnen (retrograd amnesi), eller så kan patienten komma ihåg gamla minnen men det skapas inga nya (anterograd amnesi). Sådana minnesstörningar försvårar patientens vardag och understryker minnets betydelse som en del av självbilden och som ett verktyg för att förutse händelser.

13–16 p.
Svaret bygger på i huvudsak relevanta kunskaper om minnenas betydelse för människan, och begränsas alltså inte enbart till en beskrivning av minnessystemets funktion. Kunskapshanteringen är god. Svaret följer i huvudsak uppgiftsformuleringen, motiveringar ingår på många ställen och de är korrekta.

22–25 p.
Ett förtjänstfullt svar bygger på mångsidiga psykologiska kunskaper om minnenas betydelse för människan. I svaret ingår flera perspektiv som baserar sig på olika delområden inom psykologin. Tillämpningen och bearbetandet av den psykologiska kunskapen är konsekvent och kunskapen tillämpas, vidareutvecklas och utvärderas på ett berömligt sätt.