Beskrivningar av goda svar: SV – Psykologi

Utöver den preliminära listan nedan godkänns även andra sakliga ord som korrekta svar. Också sådana svar som är korrekta men felstavade godkänns, ifall skrivfelet inte ändrar på ordets innebörd eller gör ordet omöjligt att uttyda.

För varje ifylld lucka ger ett korrekt svar 2 poäng.

I den här uppgiften ska examinanden benämna ett hjärnområde eller ett transmittorämne i hjärnan som är förbundet med motivation, dess uppkomst eller upprätthållandet av den, samt beskriva hurdan effekt detta område eller ämne har på fenomenet motivation. Examinanden ska klart kunna beskriva betydelsen av detta hjärnområde eller ämne för motivationen. Att enbart benämna hjärnområdet eller transmittorämnet utan någon träffande beskrivning av dess roll i uppkomsten eller upprätthållandet av motivation ger inga poäng. Examinanden ska visa att hen förstår innebörden i begreppet motivation. Hen kan i sitt svar lyfta fram exempelvis det att motivationen är en aktivitetsdrivande kraft eller process som ofta är starkt förbunden med känslor. Examinanden kan beskriva de områden eller transmittorämnen som är involverade i en känsloreaktion, men deras koppling till motivationen ska också framgå tydligt.

Det finns flera hjärnområden och transmittorämnen som har en koppling till motivation. När det gäller hjärnområden med anknytning till motivation är examinanderna sannolikt bekanta med t.ex. amygdala som bl.a. utlöser en närmande- eller undvikandereaktion samt den prefrontala loben som bl.a. svarar för självreglering och målinriktat beslutsfattande, och som hjälper till när objekt ska vägas mot varandra och mera långsiktiga mål ställas upp, samt hippocampus som svarar för minnesfunktionen och minnen. Bland transmittorämnena känner examinanderna sannolikt bäst till dopamin, som hör ihop med signaler om belöning och befäster funktioner som medför tillfredsställelse och välbehag, och serotonin som styr individens sinnesstämning och behov, bl.a. av mat och sömn.

I ett bra svar är just det hjärnområde eller transmittorämne som hör ihop med motivationen klart angivna och behandlas utifrån den psykologiska kunskapen om motivation.

I läroplanen från 2015 ingår mera stoff om transmittorämnen medan läroplanen från 2019 koncentrerar sig mera på områden i hjärnan. Den här skillnaden beaktas genom att det ges en valmöjlighet i uppgiften.

9–11 p.
Kunskapen hanteras väl och svaret följer i huvudsak uppgiftsformuleringen. Examinanden presenterar en på psykologiska grunder adekvat, om än begränsad, syn på hur det valda hjärnområdet eller transmittorämnet är kopplat till hur motivation uppstår och hur den upprätthålls.

15–17 p.
Examinanden visar att hen på ett berömligt sätt är förtrogen med hur uppkomsten eller upprätthållandet av motivation är kopplade till hjärnans funktion genom att använda det valda hjärnområdet eller transmittorämnet som åskådliggörande exempel.

Alla deluppgifter bedöms för sig på skalan 0, 1, 3 eller 5 poäng.

0 p. Korrekt kunskap saknas i svaret.

1 p. Korrekt kunskap ingår i någon mån i svaret, men till största delen är svaret felaktigt.

3 p. Korrekt kunskap ingår i svaret, men det förekommer även små fel och brister.

5 p. Svaret omfattar väsentlig kunskap och är klart och felfritt.

I ett bra svar kan examinanden avgöra att frågan handlar om att återkalla episodiska minnen från lagringsminnet till arbetsminnet och vilka faktorer som spelar in här, såsom minnets rekonstruktivitet, minnesledtrådar och falska minnen.

Människans minne och vad hon minns är förbundet med många slags potentiella fel och förvrängningar. De är följden av det sätt på vilket minnet fungerar, samt av faktorer i omgivningen. Minnet består av kortvarig informationsbehandling som utnyttjar arbetsminnet och långsiktig lagring av information som tar lagringsminnet i bruk. När en människa minns en händelse som hon har upplevt, t.ex. vid ett förhör, ska hon återkalla minnet från lagringsminnets episodminne till arbetsminnet. Då blir hon medveten om sitt minne och kan berätta om det.

Människans minne fungerar inte som ett fotografi som bibehåller en sak oförändrad med detaljer som inte ändras från ett beskådande till ett annat. I stället fungerar minnet rekonstruktivt, dvs. när en människa minns händelser i det förflutna skapar hon minnet på nytt och i denna process kan minnet förändras. Människans inre modeller, känslotillstånd och minnesledtrådar i omgivningen när minnet återväcks inverkar på hur minnet byggs upp och vilka detaljer som hon kan återkalla i sitt minne.

Förändringar i minnet kan förorsakas av att detaljer i likartade upplevelser blandas samman och av förändringar i de inre modellerna som inverkar på vad en människa uppfattar som det centrala i minnesbilden. Orsaker till förändringarna kan också vara upplevelser och händelser som inverkar på vad personen fäster sin uppmärksamhet vid när hen berättar om sina minnen och vad hen upplever som det viktiga i dem. På grund av minnets rekonstruktiva natur kan människan skapa sig t.o.m. falska minnen, dvs. minnesbilder som känns verkliga men som ändå inte motsvarar verkligheten.

Återkallandet i minnet är lättast om det finns ledtrådar i omgivningen som är kopplade till detta minne, eftersom människan har lättare att känna igen saker än att enbart minnas dem. Att dra sig till minnes en sak kan också underlätta återkallandet av andra minnen som hör ihop med denna sak. Saker som har varit kopplade till en stark känsla minns vi bättre än sådana som inte väcker känslor, men de här minnena kan koncentreras så starkt kring det som har förorsakat känslan att övriga detaljer i situationen kan falla ur minnet.

Vid ett förhör påverkas minnets tillförlitlighet avsevärt av exempelvis förhörssituationen, situationens syfte och av minnesledtrådar. Det är mera sannolikt att vittnet kan erinra sig något om efterfrågade minnesbilder om man ger minnesledtrådar kring situationen. Risken finns dock att hen kan tro sig vara helt säker på att ha identifierat en sak korrekt även om hen har misstagit sig. Hur väl erinrandet lyckas påverkas också av på vilket sätt utfrågningen sker. Som exempel har man i Loftus’ minnesundersökningar observerat att ledande frågor kan skapa falska minnen. Det är därför viktigt att man vid ett förhör ställer så öppna frågor som möjligt om det skedda, t.ex. ”berätta allt som du minns om situationen”. Vid förhör ska man inte heller ställa frågor om alltför små detaljer eller om företeelser som personen inte kan bedöma. I en sådan situation kan en människa lätt komma upp med en ren gissning bara för att behaga förhörsledaren. Den utfrågade personens egna stereoptypier och fördomar kan också förvränga vad hen minns – en negativ stereotypi av en viss grupp människor kan t.ex. öka sannolikheten för att personen tror att den som utfört brottet hör till den gruppen även om hen i verkligheten inte alls skulle ha gjort en sådan observation.

Minnets tillförlitlighet kan också påverkas av minnessjukdomar, hjärnskador eller rusmedel men dessa fenomen uppträder sällan i samband med minnesbilder hos vittnen. Examinanden behöver därför inte behandla sådana fenomen i sitt svar, och en förtjänst är det endast om de är kopplade till uppgiftsformuleringen.

Många minnesfel kan uppstå redan innan de egentliga minnesbilderna skapas, exempelvis till följd av brister i uppmärksamhet och varseblivning. Uppgiften förutsätter dock inte att dessa processer behandlas. En omfattande behandling av minnessystemets struktur innebär inte heller någon extra förtjänst ifall det inte på ett tydligt sätt anknyts till uppgiftsformuleringen.

9–11 p.
Svaret följer i huvudsak uppgiftsformuleringen och är strukturerat. I svaret ingår huvudsakligen adekvat psykologisk kunskap om minnets rekonstruktiva natur och en begreppsapparat som hör till ämnet. Den psykologiska kunskapen har tillämpats på förvrängningen av minnesbilder vid förhör.

15–17 p.
I svaret ingår mångsidiga psykologiska kunskaper och begrepp. Förvrängningen av minnesbilder har kopplats till lagringsminnets och arbetsminnets funktion, till inre modeller och till minnets rekonstruktiva natur. Den psykologiska kunskapen har på ett berömligt sätt tillämpats på minnesförvrängning vid förhör.

I ett bra svar förklarar examinanden interaktionen mellan pappan och barnet genom att utnyttja psykologiska begrepp och fenomen. Examinanden kan i sitt svar förklara hur pappan och barnet i sin inbördes kommunikation delar gemensamma känslotillstånd med hjälp av gester, läten och blickar. Pappan och barnet befinner sig i ett samstämmigt känslotillstånd med varandra. Videon visar hur pappan speglar barnets känslotillstånd och beteende, och vi kan följa med hur känslorna harmoniseras. Pappan överdriver också barnets känslotillstånd lite. Tack vare känslospeglingen förstår barnet att pappan delar barnets känsloupplevelse. Pappan är starkt närvarande i videon och medveten om barnets handlande och stämningsläge. Interaktionen är rytmisk och ömsesidig (reciprok). Pappan är i sin interaktion sensitiv för barnets gester, känslor och beteende: han har sensibilitet och förmåga att reagera på barnets antydningar i rätt tid, konsekvent och träffsäkert. I interaktionen förmedlas ömsesidig tillgivenhet. Utifrån den korta videon står pappans och barnets temperament i samklang med varandra och det här stöder interaktionen.

I ett bra svar kopplas en träffande beskrivning av barnets och pappans interaktion på ett begripligt sätt samman även med barnets senare utveckling. Examinanden kan i sitt svar behandla ett eller flera valbara delområden av utvecklingen. Redan behandlingen av ett delområde räcker till, men det är inte fel att ta upp flera. I svaret kan examinanden exempelvis förklara hur en sensitiv interaktion är kopplad till barnets trygga anknytning (Bowlby och Ainsworth), barnets självupplevelse (t.ex. Stern) eller grundtillit (Erikson). Reciprocitet och protosamtal kan också sammankopplas med utvecklingen av barnets språk och sociala kognitition eller harmoniseringen och speglingen av känslor för utvecklingen av barnets känsloreglering. I svaret kan examinanden också lyfta fram betydelsen av barnets temperament i interaktionen.

9–11 p.
Examinanden förklarar pappans och barnets sensitiva och reciproka interaktion utifrån psykologiska begrepp och fenomen och kopplar den till ett delområde i barnets utveckling. Kunskapen hanteras väl och svaret följer i huvudsak uppgiftsformuleringen, men i hanteringen av den psykologiska begreppsapparaten föreligger ändå brister.

15–17 p.
Interaktionen mellan pappan och barnet förklaras på ett berömligt och mångsidigt sätt utifrån psykologiska begrepp och fenomen. I svaret förklaras på ett berömligt sätt hur den interaktion som beskrivs i materialet påverkar det valda delområdet i barnets utveckling, när interaktionen är återkommande i barnets vardag.

I ett bra svar tillämpar examinanden på ett mångsidigt sätt sina kunskaper om stress och om de utvecklingsrelaterade, psykiska, sociala och samhälleliga faktorer som påverkar individens psykiska hälsa. I svaret kan examinanden beskriva hur minoritetsstressen kan öka sannolikheten för störningar genom att beskriva hur t.ex. sårbarhet och skyddande faktorer samverkar. Examinanden kan behandla t.ex. verkningarna av kronisk stress på det fysiska välbefinnandet och beskriva hur och varför minoritetsstress påverkar individens totala välbefinnande. Undersökningens resultat är överraskande eftersom det verkar vara en större stressfaktor att höra till en minoritetsgrupp än att höra till två sådana grupper. De här resultaten kan man försöka förklara utifrån gruppens stöd samt individens resiliens och utvecklingsrelaterade faktorer samt utifrån skillnader mellan etnicitet och sexuell identitet i fråga om minoritetsstress.

Ifall examinanden behandlar ämnet ur ett utvecklingsperspektiv så kan hen i svaret betona t.ex. identitetens utveckling. Hen kan framföra kunskaper om identitetsutvecklingen och diskutera varför det faktum att man hör till en etnisk minoritetsgrupp kan förorsaka minoritetsstress redan i barndomen. Frågan om sexuell minoritetstillhörighet klarnar för en person först i tonåren när den sexuella identiteten utvecklas under puberteten. Den här utvecklingsrelaterade skillnaden kan också behandlas utifrån identitetsteorierna: en person med etnisk minoritetstillhörighet kan p.g.a. diskriminering från samhällets sida utveckla en mera stabil personlig eller kulturell identitet. Ofta kan också olika samfund och att höra till sådana grupper skydda individen från minoritetsstress. Examinanden kan i sitt svar behandla t.ex. hur den som hör till en etnisk minoritet ansluts till gruppen redan som mycket ung. Den som hör till en sexuell minoritet måste däremot ofta söka efter sitt eget gruppsammanhang efter att den egna sexuella identiteten har utvecklats, och det är inte givet att den egna familjen ingår i samma sexuella minoritetsgrupp som personen själv eller stöder den unga i hens identitetsutveckling.

Upplevelser av diskriminering i barndomen kan också behandlas utifrån fenomenet resiliens. Examinanden kan i sitt svar ta upp att erfarenheterna av etnicitetsbaserad diskriminering kan lära den utsatta olika sätt att klara av stress och därigenom utveckla sin resiliens. Just dessa metoder kan skydda den person som hör till en etnisk minoritet och som i pubertetsåldern kommer till insikt om att hen också representerar en sexuell minoritet. Hos den som endast tillhör en sexuell minoritet utvecklas resiliensen och stresshanteringsmetoderna inte nödvändigtvis på samma sätt, och hen tvingas att börja utveckla och bearbeta sin minoritetsidentitet först i ungdomsåren eller som ung vuxen.

Svaret kan också handla exempelvis om den sociala miljöns inverkan på individens välbefinnande. Examinanden kan t.ex. diskutera huruvida etniska minoriteter har en stark ingrupp som stöder välbefinnandet och till en del kan skydda individen från att drabbas av psykisk störning. Svaret kan också handla om att tillhörigheten i en etnisk minoritetsgrupp i allmänhet inte kan döljas, medan en sexuell minoritetstillhörighet inte behöver synas utåt.

I sitt svar kan examinanden också ifrågasätta huruvida undersökningen kan generaliseras till att gälla andra än de amerikanska sexuella och etniska minoriteterna. I svaret kan examinanden exempelvis diskutera huruvida diskriminering och fördomar kommer till uttryck på samma sätt i alla länder. Meyers undersökning kan även kritiseras på metodologiska grunder. I svaret kan examinanden t.ex. fråga sig hur tillförlitligt man har bedömt symtomen eller hur väl samplet representerar populationen. Exempelvis kan man diskutera huruvida urvalet har varit slumpmässigt eller om enbart en viss typ av deltagare har valts ut till undersökningen.

En definition av begreppet rasism i svaret kan också vara en förtjänst. Att behandla rasism och dess inverkan på den psykiska hälsan räcker ändå inte till för att svaret ska bedömas som bra. I ett bra svar måste examinanden uppmärksamma den skillnad som Meyer m.fl. i sin forskning har observerat i fråga om frekvensen av psykiska störningar i relation till enkel eller dubbel minoritetstillhörighet.

13–16 p.
I svaret ingår meningsfulla perspektiv baserade på psykologiska kunskaper och begrepp, men kunskapshanteringen brister på vissa punkter. Examinanden behandlar såväl effekterna av minoritetsstress som undersökningen av Meyer m.fl. Hanteringen av den psykologiska kunskapen och begreppen är god och de framförda perspektiven har motiverats på flera grunder.

22–25 p.
Svaret är baserat på mångsidiga psykologiska kunskaper och begrepp. Observationen som Meyer m.fl gjort i sin undersökning av skillnaden mellan hur allmän förekomsten av ångeststörningar och affektiva störningar är har förklarats på ett trovärdigt sätt. Svaret är strukturerat på ett berömligt sätt och bildar en klar helhet. Kunskapshanteringen är berömlig och motiveringarna är övertygande.

Ett bra svar ska omfatta två delar: en diskussion utgående från psykologisk kunskap om varför parasociala relationer existerar samt en bedömning av de positiva och negativa följderna av dessa. Svaret bedöms som en helhet, men berömliga poäng kan ges enbart om svaret tydligt omfattar de båda delarna.

Det som definierar en parasocial relation är asymmetrin mellan publikens och den uppträdandes upplevelse. En person i publiken kan regelbundet under lång tid se eller höra på en som uppträder och uppleva hen som en del av sitt eget liv. Den här upplevelsen av att vara tillsammans föder en illusorisk känsla av vänskap med den uppträdande. De som uppträder har å sin sida ingen sådan upplevelse i förhållande till personen i publiken och uppfattar sig därför inte heller som personligen bekant med personen i fråga. Visserligen kan även den uppträdande utveckla ett emotionellt förhållande till sina följare i sociala medier, där det förekommer mycket interaktion, även om hen knappt skulle veta någonting alls om dem. Fenomenet kan tolkas utifrån flera psykologiska perspektiv:

Ur ett social- och utvecklingspsykologiskt perspektiv kan man behandla parasociala relationer på ett mer allmänt plan utifrån sociala behov.

Människan har behov av att höra till en grupp och samspela i synnerhet med sina jämnåriga och med likasinnade personer. Via medier kan man hitta personer att identifera sig med, personer som är attraktiva eller som väcker beundran och genom vilka man kan fylla sina behov av socialitet och utveckla den egna identiteten. Trots det ensidiga i interaktionen kan den som uppträder i medier väcka känslor och hens liv intressera publiken, och då kan den uppträdande frambringa en upplevelse av närhet och vänskap. När en parasocial vänskap har utvecklats kan den uppträdande också framkalla negativa känslor, exempelvis besvikelse eller ilska, ifall den uppträdande gör något som misshagar publiken.

Parasociala relationer kan också rikta sig mot fiktiva gestalter, och speciellt barn under skolåldern kan ha svårt att skilja mellan fakta och fiktion. I ungdomsåren har de sociala relationerna, även de parasociala relationerna, stor betydelse när de unga formar sin identitet, söker sig till grupper som de passar in i och försöker definiera sig själva i relation till andra människor. Även om behovet av ett socialt sammanhang är störst i ungdomsåren så har människor i alla åldrar behov av att knyta och upprätthålla sociala band till andra, och som biprodukt kan också parasociala relationer uppstå.

Parasocialitet kan man gott förklara också ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv. Evolutionspsykologin tas bara upp i läroplanen från 2019 och det krävs inte att denna används för svaret, men ifall detta perspektiv utnyttjas i svaret fungerar det utmärkt som en förklaring till fenomenet.

I enlighet med evolutionspsykologin har människan utvecklats under en lång tid, och evolutionen formar vår art långsammare än det moderna samhället utvecklas. Av detta följer att vissa egenskaper hos människan har utvecklats för att fungera bra i den miljö i vilken människoarten utvecklades för tiotusentals år sedan. Men de fungerar inte längre på sitt ursprungliga sätt i den moderna världen som till följd av den teknologiska utvecklingen har förändrats så att den är helt annorlunda än den miljö i vilken den mänskliga utvecklingen ursprungligen utspelade sig.

I fallet med parasociala relationer är den evolutionspsykologiska förklaringen att människans sociala beteende har utvecklats i en miljö där medier inte existerade och alla möten skedde ansikte mot ansikte, och då ledde de kontinuerliga mötena med samma person oundvikligen till att en social relation formades. I dagens värld är det däremot möjligt att följa en uppträdande person under långa tider via något medium, men det handlar inte om någon verklig social situation. Vår hjärna reagerar ändå på denna retning på samma sätt som på en verklig social situation och utvecklar en ”vänskapsrelation” med den uppträdande. Evolutiuonen har under loppet av en lång tid utvecklat de strukturer i hjärnan som formar våra sociala relationer, och dessa är fortfarande likadana som vid den tid då medierna inte ännu inte existerade. Det här förklarar de parasociala relationernas existens.

De positiva effekterna av parasociala relationer hör ihop med att människans sociala behov fylls via dem. Även om det inte i dessa relationer sker någon interaktion ansikte mot ansikte så kan de ändå utgöra en viktig del av att fylla människors sociala behov. Olika mediepersoner kan fungera som rollmodeller, befästa publikens identitet och minska känslan av ensamhet. Deras berättelser av sina egna liv kan fungera som kamratstöd för personer som har liknande erfarenheter. Speciellt de som uppträder i sociala medier och öppet berättar om sina erfarenheter av exempelvis psykiska problem eller traumatiska upplevelser kan minska det stigma som sammanhänger med sådana fenomen och hjälpa publiken att hantera utmaningar i sitt eget liv.

Parasociala känslor är allmänt förekommande och ofta berikar de publikens liv. De parasociala relationerna kan dock också få negativa konsekvenser ifall den uppträdande utnyttjar förhållandet för att påverka publiken på ett negativt sätt, ifall de parasociala relationerna ersätter en stor del av den genuina interaktionen eller om deras betydelse i en människas liv blir överdrivet stor.

Ifall någon i publiken uppfattar den uppträdande som en vän eller bekant så litar hen också på dennas åsikter och uppmaningar. Det här kan få negativa följder om den uppträdande utnyttjar det här förtroendet för att styra sin publik mot någon aktivitet som inte är bra för dem. Det mest typiska exemplet på sådan aktivitet är marknadsföring, där den uppträdande gör reklam för någon produkt och publiken blir intresserad av produkten eftersom de litar på den uppträdande som på en bekant person. Den här verksamheten är relativt harmlös ifall den uppträdande klart visar att hen gör kommersiellt samarbete, men ifall det kommersiella samarbetet döljs eller fördunklas kan den uppträdande missbruka förtroenderelationen med sin publik för att uppnå ekonomiska fördelar. Allvarligare negativa följder kan uppkomma ifall den uppträdande t.ex. för fram behandlingar för sjukdomar i strid med medicinska rekommendationer, ohälsosamma extrema råd gällande livsstil och träning eller konspirationsteorier eller om förtroendet får publiken att ta hens råd på större allvar än t.ex. experternas föreskrifter.

Den uppträdande kan också ofrivilligt fungera som en skadlig rollmodell, ifall den livsstil som hen presenterar för sin publik, hens utseende eller förmögenhet åstadkommer press bland publiken att eftersträva samma ideal, vilka ofta är orealistiska och överdrivna. Den uppträdande kan också representera extremgrupper i ideologiskt avseende, och identifikation med dem kan leda till radikalisering av publikens åsikter och t.o.m. till våldshandlingar.

Parasociala relationer kan också få negativa följder ifall deras betydelse i en persons liv blir överdrivet stor och känslobanden till de uppträdande är särdeles starka. Det här kan vara kopplat till ensamhet och brist på vanliga sociala relationer eller till personens persona och oförmåga att skilja de parasociala relationerna från normalt mänskligt samspel. Starka parasociala relationer kan stjäla tid från andra saker i livet, och publikmedlemmar som upplever mycket starka känslor gentemot en uppträdande kan också sträva efter att vara i en ständig interaktion med denna och vara arga om den uppträdande inte svarar på deras behov. Det här kan i extrema fall leda till tvångsmässigt beteende och förföljande av den uppträdande utanför medievärlden.

13–16 p.
I sitt svar diskuterar examinanden ur meningsfulla psykologiska perspektiv hur parasociala relationer bildas och vilka följder de kan få. Hanteringen av de psykologiska kunskaperna och begreppen är god och de presenterade perspektiven är motiverade ur flera synvinklar.

22–25 p.
I svaret diskuteras formandet av parasociala relationer och deras konsekvenser träffsäkert utifrån de valda psykologiska perspektiven. Hanteringen av den psykologiska kunskapen är utmärkt och de presenterade perspektiven motiveras på ett heltäckande, träffsäkert och övertygande sätt.

Ett bra svar bygger på omfattande kunskaper om hjärnans funktion och en mångsidig utvärdering av begreppet hjärnhälsa. Frågan uppmanar till utvärdering av begreppet ur två skilda perspektiv. I ett bra svar uppmärksammas därigenom de bägge perspektiven i utvärderingen av begreppet.

I ett bra svar försöker examinanden förklara hur de nämnda delområdena inom hjärnhälsan påverkar upprätthållandet av hjärnans verksamhet och funktionsförmåga. Eftersom det kan finnas flera påverkande mekansimer räcker det med att nämna ett exempel. I redogörelsen för kopplingarna mellan de här mekanismerna tillämpas neuropsykologisk kunskap. I ett bra svar behandlas hjärnans grundläggande mekanismer i relation till hjärnhälsans delområden. De här är t.ex. hjärnverksamheten under sömnen, det centrala nervsystemets formbarhet, förstärkning av synapserna och neurotransmittorernas eller hormonernas verksamhet. I ett bra svar beskrivs sambanden med hjälp av specifika exempel. Det kan gälla att förklara hur ”att hålla sinnet aktivt” påverkar hjärnans optimala funktionsförmåga genom synaptisk förstärkning eller hur närhet påverkar produktionen av oxytocin. Det här hjälper för sin del till vid hanteringen av sociala situationer, lindrar ångest, bidrar till att förtroende mellan individer eller mellan föräldrar och barn uppstår och påverkar i valet av partner. Examinanden kan behandla hjärnverksamheten under sömnen, eftersom denna har stor betydelse exempelvis för minnet och för upprätthållandet av hjärnans plasticitet.

I ett bra svar utvärderas begreppet hjärnhälsa på en mångsidigt sätt. I utvärderingen kan examinanden närma sig frågan ur ett annat perspektiv, dvs. diskutera gränserna i fråga om goda levnadsvanor när det gäller att upprätthålla hjärnhälsan. Ännu känner vi inte till hjärnans verksamhet till alla delar – som ett bra exempel kan nämnas de psykiska störningarna, t.ex. depression, för vilka de hjärnmekanismer som är förbundna med dem som ännu inte har utretts särskilt noggrant. Hjärnhälsan styrs dessutom också av andra faktorer än av människans egen aktivitet – exempelvis av arvsfaktorer, skillnader i hjärnans struktur och funktioner och individuella processer vid åldrande. Också i den text som ingår i materialet från Minnesförbundet hänvisas det till miljöfaktorer och i ett bra svar kan examinanden utvärdera dessa. I svaret kan hen bedöma individens möjligheter och begränsningar i fråga om att reglera stress: hur mycket kan individen påverka miljömässiga stressfaktorer eller sina egna levnadsvanor särskilt då det gäller exempelvis fattigdom, stora personliga förluster eller t.ex. krig. Alla människor har sålunda inte samma möjligheter att leva så att deras hjärnhälsa främjas.

Hjärnhälsans delområden verkar vara mycket allmänna och samma rekommendationer gäller för upprätthållande av hälsan överlag. Man kan också fråga sig hur övrig fysisk hälsa och hjärnhälsa skiljer sig från varandra: kan man dela upp människans hälsa så att hjärnan skulle vara en separat del skild från annan hälsa? I sin utvärdering kan examinanden diskutera exempelvis hur psykisk hälsa skiljer sig från hjärnhälsa. Begreppet ”hjärnans välbefinnande” som nämns i materialet styr in utvärderingen även mot detta håll. Problem med den psykiska hälsan stör ofta hjärnans optimala verksamhet. Många psykiska störningar är förknippade med sömnproblem. Examinanden kan diskutera varför man i hälsorekommendationerna inte separat talar om råd för sådant som påverkar den psykiska hälsan ifall den psykiska hälsan är en del av hjärnans hälsa.

Man kan också ta upp hjärnhälsan ur motivationens synvinkel. Minnesförbundets och Hjärnstiftelsens beskrivningar av hjärnhälsa ger medborgarna vägledning mot en sådan aktiv och hälsosam livsstil som upprätthåller hjärnans hälsa. Provets material är hämtat från organisationernas webbsidor vars texter kanske strävar efter att skapa inre motivation hos människor för att upprätthålla sin hjärnhälsa. Vid inre motivation upplever människan själv målet som viktigt och är redo att anstränga sig för den saken. Materialet antyder att hjärnhälsan kan komma till uttryck särskilt i senare skeden av människans livscykel i form av en bättre funktionsförmåga. Utvärderingen av hjärnhälsa utifrån ett motivationsperspektiv kan även omfatta en diskussion kring hur människans upplevda självförmåga och målmedvetenhet upprätthålls då människan åldras och blir skörare. Motivationen kan också utvärderas genom en diskussion om hur mycket individens val t.ex. i ung vuxenålder påverkar motivationen att vårda sig om sin hjärnhälsa vid en senare ålder.

13–16 p.
I svaret utvärderas begreppet hjärnhälsa ur adekvata psykologiska perspektiv. Hanteringen av den psykologiska kunskapen är god och de presenterade synvinklarna motiveras i svaret.

22–25 p.
I svaret utvärderas begreppet hjärnhälsa på ett heltäckande sätt. Hanteringen av den psykologiska kunskapen och begreppsapparaten är utmärkt och perspektiven som presenteras motiveras på ett heltäckande och övertygande sätt.