Beskrivningar av goda svar: SV – Psykologi

Svaren på deluppgifterna poängsätts med 0, 1, 3 eller 5 poäng.

0 p. Svaret innehåller ingen korrekt information.

1 p. I svaret ingår en liten del av den korrekta definitionen, men svaret är mycket knapphändigt eller en stor del av svaret är felaktigt.

3 p. Begreppet förklaras relativt väl i svaret, men svaret innehåller små fel och brister.

5 p. Begreppet förklaras klart och felfritt.

Om det tillåtna antalet tecken i svaret för en deluppgift överskrids med mindre än 30% avdras 1 p. för detta svar. Ifall antalet tecken överskrids med 30% (svaret har över 780 tecken) blir poängavdraget 2 p.

3.1
Det limbiska systemet består av ett antal strukturer i hjärnan som är förbundna med hur känslor uppstår och hur de behandlas. Det har beskrivits som hjärnans känslocentrum. Enligt aktuell forskning ingår dock även andra delområden i hjärnan i behandlingen av känslor, och det limbiska systemet har utöver hanteringen av känslor även andra uppgifter. Det spelar en viktig roll när det gäller bemästringen av motivation, minne, inlärning och reaktioner på stress. Även kamp eller flykt-reaktionen utgår från det limbiska systemet.

Det föreligger idag oenighet bland forskare angående vilka områden som hör till det limbiska systemet. En del forskare hävdar också att det limbiska systemet som begrepp är föråldrat och att det skulle vara mera adekvat att bara hänvisa till områden under hjärnbarken. Examinanden behöver inte kritisera begreppet (det limbiska systemet) i svaret, men om hen gör det så kan det anses vara förtjänstfullt.

3.2–3.4
Det limbiska systemets delar och deras uppgifter beskrivs i nedanstående punkter. Vilka tre strukturer som helst som finns på listan nedan duger som svar. I läromaterialen beskrivs dessa områden på ett knapphändigt sätt; för ett svar värt tre poäng räcker det med att examinanden benämner området och beskriver någon av dess funktioner. I ett svar värt 5 p. har examinanden på ett mera utförligt sätt beskrivit vilken roll detta område spelar.

• Hippocampus är speciellt kopplat till minnesfunktionerna och inkodningen. Skador på hippocampus kan försvåra inkodningen.
• Amygdalas huvuduppgift är att behandla och reglera känslor samt att skapa känsloreaktioner. Amygdala påverkar också inkodningen av känslobaserade minnen.
• Hypothalamus är en del av det autonoma nervsystemet, en del av HPA-axeln och är därför med i skapandet av kroppens stressreaktioner. Hypothalamus reglerar kroppens homeostas och reglerar exempelvis sömnen, hungerkänslan och hjärtfrekvensen. Hypothalamus är en central del av hjärnan också när det gäller reaktioner kopplade till sexualiteten.
• Gördelvindlingen är speciellt kopplad till känsloregleringen och till regleringen av känsloreaktioner. Den är troligtvis också förbunden med känsloförnimmelser och reaktioner på rädsla.
• De basala ganglierna hör ihop med motoriken och koordineringen av rörelser, men även till exempel med inlärningen av rörelser och rörelsesekvenser.
• Thalamus är en kopplingsstation för sinnesinformation på väg från sinnesorganen till hjärnbarken. Thalamus spelar en roll för upprätthållandet av exempelvis sömn och vakenhet.
• Den parahippocampala vindlingen (parahippocampus gyrus) är kopplad till behandlingen av känsloreaktioner vid sidan av de andra delarna av det limbiska systemet. Därutöver tycks den parahippocampala vindlingen vara förbunden med behandlingen av synintryck, med inkodningen av information som är kopplad till synminnet liksom med återkallandet av denna information.
• Nucleus accumbens (NAc) eller accumbenskärnan är en del av de basala ganglierna och har rikliga förbindelser med bland annat hippocampus och amygdala samt med den prefrontala hjärnbarken. Den beskrivs ofta som hjärnans lustcentrum. Uppenbarligen spelar NAc-kärnan också en roll för motivationen, för upplevelsen av smärta och för hur beroenden uppstår.
• Det orbitofrontala området: den nedre delen av pannloberna, som ibland räknas till det limbiska systemet eftersom området har rikliga förbindelser med övriga delar av det limbiska systemet. Det är ett av hjärnbarkens viktigaste områden för processeringen av känslor och kan också vara en del av människans belöningssystem.

Varje enskild deluppgift poängsätts på en skala med 0, 1, 3 eller 5 poäng.

0 p. Svaret bygger inte på korrekt information, eller det nämnda hjärnområdet och dess uppgift är inte en del av det limbiska systemet.

1 p. I svaret ingår korrekt information i en liten mån, men svaret är knapphändigt eller till stora delar felaktigt.

3 p. I svaret redogörs relativt väl för det limbiska systemet eller en del av det och dess uppgift, men svaret innehåller små fel och brister.

Ifall examinanden i deluppgifterna 3.2–3.4 beskriver uppgiften hos en viss del av det limbiska systemet klart och felfritt men ger delen fel benämning, så är hen även i det fallet berättigad till tre poäng för sitt svar.

5 p. Det limbiska systemet eller en del av det och dess uppgift beskrivs i svaret på ett klart och felfritt sätt.

Om det tillåtna antalet tecken i svaret för en enskild deluppgift överskrids med mindre än 30% avdras 1 p. för detta svar. Ifall antalet tecken överskrids med 30% (svaret har över 780 tecken) blir poängavdraget 2 p.

Interventionen som presenteras i materialet baserar sig på socialpsykologi, och särskilt på normer och på konformism. I ett bra svar identifieras de här fenomenen och de förklaras på ett förtjänstfullt sätt.

Sociala normer är beteendemönster inom grupper som kan vara överenskomna och offentliggjorda av alla gemensamt, men de kan också ha uppstått utan planering. Sociala normer kan ha en påverkan på människors beteende trots att människorna själva inte nödvändigtvis ens är medvetna om det. Normer kan bidra till känslan av samhörighet och hjälpa människor att samarbeta, men det kan också finnas onödiga eller skadliga normer inom grupper. Som för all annan mänsklig verksamhet existerar det också normer för konsumtionen av energi. Energiförbrukningen i det egna hemmet är ändå en privat verksamhet, och då hör bara medlemmarna i det egna hushållet till en sådan grupp där det kan uppstå normer som gäller energiförbrukning. I den intervention som beskrivs i materialet strävar man efter att utvidga referensgruppen som utövar inflytande över energiförbrukningen till att omfatta också personer utanför hemmet och hela grannskapet.

Att anpassa sig efter rådande normer utan tvång är konformism. Det här fenomenet undersökte bland andra Asch med sitt experiment med linjer. Man gjorde observationen att när en person hamnar i en gruppsituation där alla agerar på ett visst sätt så utsätts hen för ett tryck att bete sig på samma sätt trots att ingen egentligen utövar någon påtryckning på hen att rätta sig efter normerna. Den här effekten kan vara så stor att personen gör sådant som hen själv anser vara fel eller onödigt, bara för att kunna leva upp till gruppnormen. Konformism är till nytta för gruppens funktion, men dess verkan kan också leda till att människor anpassar sig till ageranden som kan vara såväl nyttiga som skadliga.

Vid interventionen synliggörs referensgruppens, det vill säga grannarnas, energiförbrukning för försökspersonerna, vilket ger dem en uppfattning om vilken normen är i deras grupp när det gäller förbrukningen av energi. Om en person förbrukar mera energi än vad hens granne i genomsnitt gör, så bryter hen mot gruppnormen och kan uppleva ett tryck mot att spara energi även utan yttre tvång, det vill säga hen anpassar sig efter den norm som presenteras i rapporten. Avviker från normen gör också de hushåll som förbrukar betydligt mindre energi än genomsnittet. För att de här personerna inte ska få behov av att att öka sin energiförbrukning bjuder rapporten på tack i form av beröm och glada emoijer för en energiförbrukning som är liten. För att interventionen ska ha effekt är det viktigt att försökspersonerna identifierar sig med gruppen som de jämförs med, och därför utgörs kontrollgruppen av deras egna grannar. Ifall försökspersonen upplevde kontrollgruppen som främmande eller motbjudande skulle hen inte känna något behov av att anpassa sig efter gruppens agerande. Interventionen skulle sannolikt ha fått en större effekt om energiförbrukningen hade offentliggjorts på samma sätt som skedde med svaren i samband med med Aschs linjeexperiment, men detta skulle inte ha varit ett etiskt försvarbart förfarande i undersökningen.

Den ursprungliga undersökningen baserar sig teoretiskt sett på sociala normer, men examinanden kan på ett förtjänstfullt sätt också diskutera vilken effekt andra psykologiska faktorer kan ha på undersökningssituationen: Jämförelsen med grannarna kan för försökspersonerna upplevas som en tävlingssituation och få dem att spara energi för att kunna överträffa sin granne i fråga om energisparandet. Också att få positiv respons via energieffektivitetsrapporten kan redan i sig väcka en persons motivation för att spara energi. Genom att spara energi sparar man pengar, och experimentet kan ha väckt försökspersonerna till att försöka uppnå också detta mål. Interventionen kan ha fått dem som värdesätter miljö att aktivera sig mera i enlighet med sina egna värden eftersom energisparandet också gör att vi sparar naturresurser och minskar skadliga utsläpp.

I ett förtjänstfullt svar kan man också diskutera interventionens effekt. Interventionen ledde till en tydlig minskning av energiförbrukningen bland de som förbrukade särskilt mycket energi, men den genomsnittliga effekten blev ganska liten. Ifall energibesparingsbehovet är stort, som under vintern 2022–2023, så är en intervention som denna inte nödvändigtvis en tillräcklig metod för att spara energi.

9–11 p.
I svaret beskrivs utifrån meningsfull psykologisk kunskap vilka mekanismer interventionen baserar sig på. Med undantag för vissa brister utnyttjas den psykologiska begreppsapparaten väl och svaret är strukturerat.

15–17 p.
I svaret beskrivs på ett träffande och mångsidigt sätt utifrån psykologisk kunskap hurdana mekanismer interventionen baserar sig på. Examinanden hanterar den psykologiska kunskapen på ett utmärkt sätt, svaret är välstrukturerat och det bildar en berömlig helhet.

Svaret förutsätter en definition på vad en kris är och en beskrivning av faktorer som är förbundna med hur man kan klara sig genom kriser. Ett bra svar innehåller båda perspektiven.

En kris kan beskrivas som en belastande situation i vilken individens problemlösningsmetoder inte fungerar eller inte räcker till. Krisen är ofta kopplad till en känsla av att inte ha kontroll, och den leder i allmänhet till något slags anpassningsfas, i vilken man försöker ta sig ur krisen med hjälp av olika resurser. Krisen måste definieras på ett allmänt plan, men examinanden kan också beskriva den akuta traumatiska krisen för sig.

Med en akut traumatisk kris avses i allmänhet en plötslig och okontrollerad kris som ofta är kopplad till ett hot mot individens egen eller hens närmastes existens. Det kan till exempel vara fråga om allvarliga olyckor eller våldsbrott. En traumatisk kris kan också uppstå efter en lång tid i en mycket fientlig omgivning, till exempel i relationer präglade av sexuellt utnyttjande. I en traumatisk kris kan tillståndet av stress förlängas och leda till exempelvis depression och ångest. När stressen blir ett långvarigt tillstånd kan man tala om traumarelaterad stress, en störning där det traumatiska minnet inte försvinner utan stannar kvar som ett ångesttillstånd hos individen. Till detta hör ofta ångestfyllda tankar, en ihållande förhöjd vaksamhet och en nedsatt funktionsförmåga. Traumatelaterade mardrömmar är då också vanliga. I den akuta krisen ingår olika faser, det vill säga en chockfas, en reaktionsfas, en bearbetningsfas och en nyorienteringsfas.

Hur en människa klarar sig genom en kris beror på personens individuella egenskaper, utvecklingshistoria och omgivningens stöd. I ett bra svar pekar examinanden på bredden av faktorer som hör ihop med att klara av kriser, och av svaret framgår också betydelsen av samspelet mellan individ och miljö för hur vi klarar av kriser.

Effekten av en persons individuella egenskaper kan man beskriva exempelvis utifrån individens benägenhet att reagera på stress eller utifrån andra sårbarhetsfaktorer och skyddande faktorer hos personen. Individuella egenskaper kan vara till exempel emotionell intelligens, trygga anknytningsrelationer och förmåga att ta emot hjälp från de närmaste samt tilltro till sig själv och tillförsikt inför framtiden. Olika psykiska störningar och exempelvis att vara ångestbenägen kan göra det svårare att klara av kriser. Också ärftlighetens betydelse och stressbenägenhet eller mottaglighet för stress i kombination med upplevd otrygghet i barndomen kan vara en relevant synvinkel att ta upp i svaret.

Ur perspektivet om effekten av individuella skillnader kan en behandling av maskros-orkidé-modellen också vara adekvat. På motsvarande sätt kan examinanden använda sig av andra tillämpliga teoretiska modeller, exempelvis sårbarhets-stress-modellen, för att förklara samband i fråga om individuella faktorer eller förhållandet mellan individ och miljö.

Miljöfaktorernas påverkan kan studeras genom att behandla familj och närstående eller ta upp tillgången till psykosocialt stöd eller vård. Ensamhet kan för sin del göra det svårare för en människa att ta sig ur en kris.

Att klara av en kris kan också behandlas ur den individuella resiliensens perspektiv. Det viktiga är här att resiliensen definieras och att examinanden kan redogöra för de olika delfaktorer som är förbundna med resiliens. Resiliensfenomenet kan analyseras exempelvis med hjälp av det dynamiska tankesättet (growth mindset) eller utifrån någon annan adekvat psykologisk referensram.

Svaret kan också behandla hur individen påverkas av kriser. I sig räcker det här dock inte till för ett bra svar, eftersom uppgiften förutsätter att begreppet kris definieras och att examinanden beskriver olika metoder för att klara sig genom en kris. En kris kan ha som följd att individens världsbild och känsla av trygghet förändras. Kriser kan motivera individer att agera eller att hjälpa närstående och öka sin upplevelse av självförmåga och social tillhörighet. Att hjälpa kan öka förståelsen för andras upplevelser och lidande.

9–11 p.
I svaret definieras begreppet kris, och metoder för att klara sig genom en kris beskrivs utifrån meningsfull psykologisk kunskap. Här beskrivs såväl individuella som miljöbetingade bemästringsmetoder. Svaret baserar sig på psykologiska begreppssystem och med undantag för små bristfälligheter är svaret välstrukturerat.

15–17 p.
I svaret definieras begreppet kris träffsäkert och med noggrannhet. Metoder för att klara sig genom en kris beskrivs på ett mångsidigt sätt, och såväl individuella som miljöbetingade bemästringsmetoder kommer väl till synes i svaret. I svaret beaktas de psykologiska mekanismerna som ligger till grund för krishanteringsmetoderna på ett bra sätt. Hanteringen av den psykologiska kunskapen är utmärkt och svaret är välstrukturerat.

I det svenska provet är frågan formulerad så att examinanden kan beskriva hur antingen individuella faktorer eller miljöfaktorer hjälper oss att klara av kriser. Om examinanden fokuserar bara på ett perspektiv (individuella faktorer eller miljöfaktorer) i sitt svar, leder det inte till poängavdrag.

Det centrala för uppgiften är att beskriva både hur minnesbilder formas och hur framplockningen av minnen sker och hur effekten av det här är att det uppstår olika minnesbilder. I ett bra svar nämns båda perspektiven.

För inkodningens del kan man beskriva hur det material som ska inkodas i minnet väljs ut. Människor fäster sin uppmärksamhet vid sådana händelser i världen som är väsentliga för dem och noterar inte andra händelser. Under en fotbollsmatch koncentrerar de sin uppmärksamhet till exempel på viktiga händelser i det egna laget mera än på händelser som berör motståndarlaget. Den selektiva uppmärksamheten kan också behandlas utifrån begreppen perceptionscykel och inre modeller. Individens inre modeller styr hens varseblivningar, och varseblivningarna bestämmer vad hen sist och slutligen minns av händelsen. Det viktigaste är att examinanden beskriver att inriktningen av uppmärksamheten styrs av många faktorer och att det leder till att vissa saker uppfattas mycket klart medan andra lämnas onoterade. Med andra ord är våra minnen inga exakta avbildningar av världen, utan i dem accentueras sådant som är viktigt för personen. Den här egenskapen hos människan gör informationsbearbetningen mera effektiv, men det kan också leda till sådana förvrängningar som beskrivs i materialet.

Att vara supporter för ett idrottslag är också kopplat till känslor, och känslorna styr uppmärksamheten och inverkar på hur minnen uppstår. Sådant som väcker starka känslor drar uppmärksamheten till sig och efterlämnar starka minnesbilder. En supporter av någon speciell idrottsgren kan till exempel ha skapat ett särskilt känslomässigt förhållande till spelarna i sitt eget lag, och därför kan de varseblivningar som berör dem vara mera centrala och läggs på minnet lättare än de minnesbilder som gäller obekanta spelare i ett främmande lag. Inkodningen av minnen involverar också känslor, och det kan räknas som en förtjänst att kunna beskriva processerna som hör ihop med präglingen av känslomässiga minnen.

Minnesbilderna en vecka efter matchen kan skilja sig åt av flera orsaker, men det viktiga är att när redaktören skriver om en match som hen har sett för en vecka sedan återkallas minnena från den förflutna händelsen från långtidsminnet. Det är viktigt att examinanden har uppfattat att minnet är rekonstruktivt och beskriver att minnesbilden byggs upp på nytt vid återkallandet. Minnesbilden en vecka senare kan alltså vara annorlunda än direkt efter matchen. När återkallandet av minnen behandlas kan det också nämnas att matchen väckte mycket uppståndelse: om redaktören har varit med om uppståndelsen kan hans minnesbilder ha blandats ihop och det ursprungliga minnet kan ha kompletterats med nya element, till exempel ny information som tillkommit under veckan och en eventuell ilska över motståndarlagets ageranden. Eftersom stödet för ett lag är ett gruppfenomen kan examinanden i sitt svar också behandla andra gruppfenomen eller hur grupptänkande påverkar formandet av minnesbilder eller återkallandet av dem.

Man kan i svaret också behandla reportrarnas motiv, men svaret bör fokuseras på minnesverksamheten. Eftersom tidningens läsare håller på det ena eller det andra laget så skriver redaktörerna inte nödvändigtvis i enlighet med sina minnesbilder utan med ett visst syfte. Det här perspektivet räcker dock inte till för ett bra svar utan examinanden måste också behandla de förklaringar till minnesfunktionerna som ingår i uppgiftsformuleringen.

9–11 p.
I svaret har examinanden beskrivit processerna vid såväl inkodningen som återkallandet av minnen och utnyttjat dessa för att förklara redaktörernas minnesbilder. Svaret bygger på psykologiska begrepp och är väl strukturerat med undantag för mindre bristfälligheter.

15–17 p.
I svaret behandlas processerna vid såväl inkodningen som återkallandet av minnen på ett mångsidigt sätt och utifrån psykologiska begrepp och teorier. Hanteringen av den psykologiska kunskapen är utmärkt och svaret är välstrukturerat.

I ett bra svar för examinanden fram hur de egenskaper hos individen och i miljön som påverkar inlärningen av främmande språk förändras under en människas liv. Den sensitiva perioden för språkinlärning i tidig barndom gör det möjligt för individen att lära sig nya språk relativt mödolöst, och interaktionen med omgivningen påverkar starkt vilka språk barnet lär sig. I den tidiga barndomen är inlärningen ofta automatiserad och sker via exponering. I ungdomen och för en vuxen kräver däremot inlärningen av språk mera medvetet arbete och studiefärdighetet, och då accentueras motivationens betydelse. Skolan bereder möjligheter för studier i främmande språk, men utan egen motivation leder språkstudierna inte nödvändigtvis till goda språkfärdigheter. Är man är vuxen kräver omgivningen inte nödvändigtvis av individen att hen lär sig nya främmande språk, men om man har motivation för språkstudier kan man fortfarande lära sig nya språk. Den vuxna kan lära sig språk på ett mera målmedvetet sätt än ett barn eftersom studieförmågan hos en vuxen person är bättre än hos ett barn. Däremot är det svårare för vuxna än för barn att lära sig nya språk enbart med hjälp av exponering.

Barnet har när det föds beredskap att lära sig språk helt enkelt genom att vara i interaktion med språkbrukarna. Barnet har motivation att bli förstådd och att förstå sin omgivning och har också en biologisk beredskap att lära sig språk, det vill säga en sensitiv period för språkinlärning. Att aktivt höra och tala språk är nödvändigt för språkutvecklingen, och barnets språkfärdighet påverkas av hens omgivning och av utvecklingen av hens nervsystem.

I allmänhet föds ett barn i en omgivning där det talas bara ett språk, och barnet lär sig det här språket utan egentliga studier. Men många barn, bland andra Tim Sparvs barn, växer upp i en flerspråkig miljö. Det här ger barnet möjlighet att lära sig använda flera språk, ifall hen regelbundet växelverkar med människor som talar olika språk. Barnet kan lära sig två eller flera språk antingen samtidigt eller efter varandra i olika skeden, och det här kan påverka hur snabbt utvecklingen av barnets språk går. Inlärning i olika skeden sker exempelvis om barnet har ett hemspråk, till exempel svenska, men börjar i dagvård på finska, eller flyttar till ett annat land. Att lära sig två språk kan till en början fördröja språkutvecklingen, jämfört med inlärningen av ett språk, men det är möjligt för en människa att lära sig flera språk till modersmålsnivå.

Efter barndomsåren har människan redan lärt sig det språk eller de språk som hen har använt i sin barndom. Som vuxen kräver språkstudier mera medvetet arbete och studiefärdigheter. Då accentueras motivationens betydelse för inlärningen av språk: utan stark motivation kan det vara svårt att lära sig språk. Man kan ha yttre eller inre motivation för att lära sig ett nytt språk. Den inre motivationen kan exempelvis vara intresse för själva språket eller intresse för medieutbud eller kultur som hör ihop med språket. Man kan också ha yttre motivation för att lära sig ett språk – som till exempel när en ung person flyttar till ett land där det talas ett främmande språk och hen vill göra sig förstådd. Materialet tar upp exempel på motivation för att lära sig språk. Unga vuxna studerar ofta språk och många läroinrättningar erbjuder stöd för inlärningen av nya språk, men utan tillräcklig motivation leder språkstudier inte nödvändigtvis till att man lär sig språket. Vid sidan av språkstudierna kräver utvecklingen av goda språkfärdigheter också att man kontinuerligt låter sig exponeras för det främmande språket genom kontakt med människor som talar språket och via media.

Som vuxen har människan ofta större inflytande och ansvar än i barndomen för att kunna bygga upp sin egen språkmiljö, och även upprätthållandet av tidigare inlärda språkfärdigheter blir viktigt. Tidigare inlärda kunskaper och färdigheter försvagas i det långa loppet om de inte används, och som vuxen råkar man ut för detta oftare än i barndomen. Examinanden kan också behandla den neurala bakgrunden till det här fenomenet, vilket handlar om att nervförbindelser som inte används försvagas. I ett bra svar kan man också behandla snabbhet vid språkinlärning: om den vuxna har goda studiefärdigheter och en god motivation kan hen lära sig ett främmande språk snabbare än ett barn, men den vuxna kan inte som barnet lära sig språket enbart genom exponering.

I ett bra svar kan man också behandla individuella skillnader i beredskapen att lära sig språk. Bakgrunden till skillnaderna i människors språkliga förmåga ligger i faktorer förknippade med såväl arv som miljö. All mänsklig verksamhet är så starkt förankrad i språket att språket står för ett eget delområde bland annat när man låter definiera intelligenskvoten. För vissa människor är det lättare att lära sig flera främmande språk än för andra. Å andra sidan underlättas inlärningen av nya språk när man redan behärskar flera språk eftersom olika språk har många gemensamma strukturer. Hos en människa har det då formats mångsidiga inre modeller av olika språk. Man kan också behandla olika störningar vid inlärningen av språk. Ifall barnets språkutveckling inte går i takt med den övriga utvecklingen förmår barnet inte nödvändigtvis uttrycka sig som det önskar. Det här kan exempelvis leda till frustration och beteendestörningar. Också språkliga inlärningssvårigheter, såsom läs- och skrivsvårigheter, och hur de inverkar på hur man klarar skolgången kan behandlas i svaret. I ett utmärkt svar kan man också lyfta fram specialfall i fråga om inlärningen av språk. Ett dylikt fall kan vara ett barn som varit dövt från födseln och som lär sig teckenspråk.

13–16 p.
Svaret följer i huvudsak uppgiftsformuleringen. Inlärningen av nya språk har behandlats utifrån olika utvecklingsfaser och ur flera synvinklar, och kunskapshanteringen är god. Den psykologiska kunskapen tillämpas, utvecklas och utvärderas väl och motiveringar av resonemanget ingår i en viss utsträckning.

22–25 p.
Svaret följer uppgiftsformuleringen, och inlärningen av ett nytt främmande språk har behandlats utifrån olika utvecklingsfaser ur flera olika träffande synvinklar. Kunskapshanteringen är berömlig och för svaret utnyttjas en mångsidig psykologisk begreppsapparat. Kunskapen tillämpas på ett konsekvent sätt och motiveringarna för resonemangen är övertygande.

I uppgiften ingår två delar och båda ska besvaras. I den första delen ombeds examinanden diskutera varför de unga stannade kvar i sitt lag trots den osakliga träningen. I svaret på den här delen kan examinanden behandla auktoritetens betydelse i relation till idrottarens ålder och utvecklingsnivå: den unga har inte nödvändigtvis erfarenhet av eller kunskap om något annat slag av träning. Man kan även ta upp beslutsprocessen i svaret. Utvecklingen av tänkandet är ännu inte avslutad i tonåren eller i tidig vuxenålder. Den unga kan ha svårt att fatta beslut om att sluta med idrotten trots den dåliga behandlingen, ifall det i den här utvecklingsfasen ännu är svårt att på ett självständigt sätt uppfatta konsekvenserna av att sluta.

Idrott och gymnastik är för en idrottare på tävlingsnivå en del av hens identitet som hen har byggt upp under årens lopp. Den unga måste antagligen bygga upp en stor del av sin egen identitet på nytt ifall hen lämnar laget. Svaret kan också behandla självbilden eller självkänslan, till exempel med hjälp av följande frågor: Hur är självbilden uppbyggd, och hur är idrotten en del av den? Hur har självkänslan utvecklats och upplever den unga sig vara värdefull i sig själv eller bara som en del av laget? Svarets kunskapsinnehåll kan examinanden tillämpa på frågan om varför det är svårt att lämna laget.

Träningsmängden för tävlingsidrottare är så omfattande att deras sociala omgivning och vänner sannolikt till stor del består av de andra idrottarna i laget. Det är också värt att uppmärksamma att kamrat- och vänskapsrelationer är särskilt viktiga just i ungdomsåren. Lagets betydelse för en idrottares beslut att stanna kvar i träningsgruppen kan också i övrigt behandlas utifrån gruppfenomen, och examinanden kan exempelvis ta upp innegruppens tryck, konformitet, grupptänkande eller gruppens modellnarrativ.

Om examinanden behandlar ämnet ut ett anknytningsteoretiskt perspektiv kan hen till exempel anföra att idrottaren sannolikt har format anknytningsrelationer av olika grad till sina tränare. Tränaren kan fungera som objekt för en trygg anknytning, men inom ramen för en träningssituation som den beskrivna blir anknytningsrelationen sannolikt motstridig (stundom beröm, stundom utskällningar). En motstridig anknytningsrelation kan också vara svår att frigöra sig från. Examinanden kan också diskutera den ungas relation till sina föräldrar och sin familj samt föräldrarnas attityder gällande uppfostran. Den unga kan uppleva att hen sviker sina föräldrar när hen ger upp idrotten som familjen har varit med och satsat på i åratal, om hen upplever att hens värde i föräldrarnas ögon kommer av idrottsframgången. Man kan också behandla tränarens manipulativa beteende om det görs med åtföljande adekvata psykologiska begrepp.

I uppgiftens andra del frågas det efter en analys av hur tränarnas osakliga träning har kunnat leda till störningar i den unga idrottarens psykiska hälsa. Osaklig träning ökar den stress som idrottaren troligen också i övrigt upplever. Effekten av ackumulerad stress kan behandlas med hjälp av stress-sårbarhetsmodellen eller med hjälp av något annat lämpligt begrepp. Individuell sårbarhet kan också diskuteras utifrån maskros-orkidé-modellen. Det centrala är att beskriva någon modell som förklarar uppkomsten av störningar i den psykiska hälsan.

Det är också förtjänstfullt att behandla skyddande och skadliga faktorer. Individuella idrottare kan ha skyddande faktorer i olika mängd. Det kan handla om andra delområden i livet än idrott eller andra faktorer som hör ihop med resiliens (god inre stresstålighet, yttre stöd och skydd). Sårbarheten för att utveckla störningar i den psykiska hälsan ökas å sin sida av brist på socialt stöd, svag självkänsla och arvsmässiga riskfaktorer.

Det är också en förtjänst i svaret om man behandlar bantning i relation till en förvrängd kroppsbild. I svaret kan man diskutera hur den ungas kroppsbild kan förvrängas till följd av tränarens agerande. Även förändringar i självbild och självkänsla till följd av en osaklig och skuldbeläggande träning kan leda till problem med den psykiska hälsan. I svaret kan också andra faktorer nämnas som kunnat leda till psykisk störning, men som inte direkt har orsakats av tränarens agerande utan har haft en indirekt påverkan. Om tränaren till exempel bygger upp sin grupp så att ett överdrivet bantande väsentligen hör till mönstret i gruppen kan gruppmedlemmarna av varandra få ett ohälsosamt stöd för att banta trots att det här leder till ett dåligt slutresultat.

Om svaret inte har strukturerats med hjälp av två underrubriker avdras tre poäng i bedömningen.

13–16 p.
I svaret behandlas uppgiftens bägge delar. I svaret ingår i huvudsak meningsfull psykologisk kunskap om faktorer som hör ihop med idrottarens svårighet att sluta med sin träning trots den osakliga behandlingen, samt hur det osakliga bemötandet kan leda till utveckling av psykiska störningar. Hanteringen och utnyttjandet av den ämnesrelaterade psykologiska kunskapen är med undantag av vissa begränsningar god. Den psykologiska kunskapen tillämpas, vidareutvecklas och utvärderas på ett bra sätt och motiveringar ingår i viss utsträckning.

22−25 p.
I svaret har uppgiftens bägge delar behandlats och mångsidiga psykologiska kunskaper har utnyttjats. Svaret tyder på en berömlig förmåga att hantera psykologisk kunskap och att kunna utnyttja den väl. Svaret bildar en integrerad och berömligt strukturerad helhet. Den psykologiska kunskapen tillämpas, utvecklas och utvärderas på ett berömligt sätt och argumentationen är mångsidig.

I ett bra svar behandlar examinanden utifrån en bred kunskapsbas de faktorer som förorsakar och upprätthåller prokrastinationen och förmår också kombinera och tillämpa kunskapen. I ett bra svar har examinanden ur materialet 9.A kunnat välja ut de beteendemönster och tankemodeller som är centrala med avseende på fenomenet, och de kopplas i svaret ihop med de rätta psykologiska begreppen.

Vid prokrastinering skjuter en person upp utförandet av en viss uppgift till senare, även om hen vet att senareläggningen är skadlig för hen. Förklaringen till det här fenomenet kan till exempel bygga på mönstret för den exekutiva funktionen. Vid prokrastinering fungerar inte kedjan för verksamhetsstyrning. Det centrala för verksamhetsstyrningen är själva planeringen av uppgiften. En person kan planera att utföra en studieuppgift och reservera tid för detta, som Janna i materialet, men sedan låta bli att i själva utförandet följa planen som den var tänkt, eftersom personen dessvärre inte lyckades komma igång med uppgiften vid den utsatta tidpunkten.

I ett bra svar presenteras faktorer som fördröjer igångsättandet. Typiska orsaker bakom fördröjningen är att uppgiften känns tung eller otrevlig, vilket i sin tur kan bero på en svag själveffektivitet, rädsla för att misslyckas eller osäkerhet och ångest. Att uppskjuta igångsättande kan också vara kopplat till hanteringen av rädsla eller osäkerhet. Undvikandebeteende kan höra ihop med detta, man fördröjer igångsättandet av arbetet med uppgiften. Man kan ha problem med att uppfatta att den tid som man har till sitt förfogande är begränsad, och då kan igångsättandet fördröjas på grund av tankar färgade av överoptimism i fråga om tidsåtgången. Janna beskriver också i materialet hur hennes uppmärksamhet styrs bort från att ta itu med uppgiften till andra saker, som att till exempel bläddra igenom meddelanden på telefonen under prokrastineringen. Det här kan tyda på svårigheter med att upprätthålla sin uppmärksamhet och hålla borta tankar som avleder uppmärksamheten från den besvärliga eller obehagliga uppgiften. Typiskt för prokrastinering är att lyckas komma igång med sin uppgift först när tiden faktiskt redan håller på att rinna ut. Vid tendensen att skjuta upp saker accentueras individens yttre motivation, till exempel önskan att få uppgiften inlämnad och godkänd, istället för den inre motivationen som handlar om att få lärdom och att utveckla sig själv. Yttre motivation kan utgöra ett hinder för individen att finna lust och mening i att utföra sina studieuppgifter.

Till de exekutiva funktionerna hör också att utvärdera sin egen prestation. Vid fördröjning av olika verksamheter underpresterar många personer, såsom Janna, i förhållande till sina egna förmågor och sitt kunnande och upplever svårigheter med att bedöma sin egen prestation positivt. I Jannas fall leder det till att hon gör en yttre attribution av sin dåliga prestation för att skydda sin självkänsla: det var så knappt om tid att hon inte fick chans att göra sitt bästa med uppgiften. Samtidigt konstaterar Janna också att ens uppfattning om sitt eget kunnande kan vara förvrängd ifall man ständigt underpresterar. Hon jämför sitt eget förfarande med de föreställningar som sprids på sociala medier av andra studerande och får mindervärdeskänslor. Det här kan vara kopplat till en negativ själuppfattning om sig själv som studerande.

Fenomenet kan också angripas som ett inlärt beteendemönster med vars hjälp den studerande kan reglera en bakomliggande ångestkänsla i förhållande till sina studier. Det är typiskt för prokrastineringen att den upprepas från uppgift till uppgift. Genom att den upprepas förstärks individens uppfattning att hen kan skjuta upp arbetet men ändå klara av sina uppgifter. Att klara av uppgifter fungerar som en belöningsmekanism. Den upprepade tendensen att skjuta upp saker utvecklas då till ett beteendemönster och en automatiserad rutin som det kan vara överraskande svårt att ändra på. Personen kan också vänja sig vid att det krävs en stark känsloladdning, till exempel den ackumulerade stressupplevelse som är en följd av prokrastinering.

I sitt svar kan examinanden också uppmärksamma de neuropsykologiska faktorerna, såsom den långsamma utvecklingen av hjärnans prefrontala cortex, ansvarig för de exekutiva funktionerna, och störningar i dygnsrytmen i ungdomen. Utöver detta kan man lyfta fram temperamentet och stressfysiologiska faktorer samt neurotransmittorer som framkallar lustkänslor av exempelvis beroendet av sociala medier, genom dopaminämnesomsättningen. Också brist på lustkänslor och motivation vid depressionstillstånd kan behandlas. Man kan också närma sig ämnet via fenomenet uppmärksamhetsstörning.

13–16 p.
Ur materialet har examinanden plockat några beteende- och tankemodeller som är typiska vid prokrastinering och som kan kopplas till exempelvis motivationspsykologi, neuropsykologi eller till hanteringen av känslor. Svaret baserar sig på relevant psykologisk kunskap.

22–25 p.
Examinanden har ur materialet plockat beteende- och tankemodeller som är typiska för prokrastinering, och de förklaras och motiveras på ett övertygande sätt inom ramen för psykologisk kunskap. Svaret baserar sig på omfattande och träffsäker psykologisk kunskap som kombineras på ett sätt som vittnar om examinandens helhetsmässiga förståelse av prokrastinering som ett psykologiskt fenomen.