Beskrivningar av goda svar: SV – Historia

I ett gott svar visar examinanden att hen förstår att slutet på inbördeskrigen och Augustus makttillträde betydde slutet på Romerska republiken och en övergång till envälde. Augustus ville framställa sig som den som återställde freden och det republikanska väldet medan Tacitus tar upp att Augustus koncentrerade all makt till sig själv och att senatorerna inte vågade säga emot på grund av rädsla eller av bekvämlighet.

I ett berömligt svar jämför examinanden provmaterialen utförligare. Hen noterar att Augustus i textutdraget utnyttjade republikens förvaltning för att koncentrera makten. Augustus nämner att han inte själv tog titeln som kung eller regent, utan understryker att han inte hade mer laglig makt än vilken som helst annan ämbetsman. Tacitus å sin sida framhäver att Augustus höll de viktigaste ämbetena i egna händer och såg till att senaten understödde hans beslut. Tacitus betonar också att Augustus motståndare hade dött i strider under inbördeskrigen eller mördats i utrensningarna. Enligt Tacitus ville eliten inte ta ställning mot regenten eftersom tillmötesgående belönades med höga positioner och rikedomar. Många ansåg dessutom enväldet vara ett mindre ont än den period av inbördeskrig och våld som föregått det.

Augustus biografi ger en positivare och samhälleligt stabilare bild av situationen i Rom efter inbördeskrigen. Tacitus åsikt är däremot att det snarare var av omständigheternas tvång som den rådande situationen i Rom var sådan att makten koncentrerades till Augustus och det inte längre fanns något motstånd mot honom. Alternativet hade varit att man inte längre litade på senaten, att korruptionen fortgick och till och med lagarna hade saknat betydelse och samhället hade varit våldsamt. Ändå lyfter båda texterna fram Augustus som en garant för fred och trygghet.

Av ett gott svar framgår det att examinanden inser att materialen 7.A–7.D alla försöker ge lite olika bilder av Augustus som regent. Material 7.A är en offentlig text som Augustus själv skrev strax före sin död. Där försöker han avsiktligt modifiera den bild som efterkommande generationer ska få av honom. Han vill framställa sig i så fördelaktigt ljus som möjligt och berättar enbart om omständigheter som ger en positiv bild av hans gärningar som regent. Material 7.B författades av den romerske historikern Cornelius Tacitus cirka hundra år efter Augustus död. Han förhöll sig kritiskt till Augustus regim och bedrifter. Material 7.C är den romerske historikern Suetonius beskrivning av Augustus utseende, också den skriven omkring hundra år efter Augustus död. Suetonius pekar på såväl positiva som negativa sidor av den döde regentens utseende. Material 7.D är ett av många bevarade officiella porträtt av Augustus. I dem avbildades regenten i så fördelaktigt ljus som möjligt och fysiska brister inkluderades överhuvudtaget inte. Det handlade om ett idealiserande, inte ett realistiskt, porträtt, genom vilket man eftersträvade de underlydandes gunst.

I ett berömligt svar redogör examinanden analytiskt och mångsidigt för materialen. Hen tar upp källkritiska synpunkter på alla material, och svaret inkluderar även information som inte direkt kan härledas ur materialet. Exempelvis observerar examinanden att Tacitus och Suetonius historiska verk skrivits omkring hundra år efter Augustus död. Deras uppgifter baserade sig alltså på en senare bedömning, men å andra sidan kan de ha hämtat stöd i källor från Augustus tid i de statliga arkiven. Tacitus godkände inte det enväldiga system som Augustus hade etablerat. Examinanden kan diskutera hur beskrivningen av Augustus utseende kan ha bevarats i hundra år och hur pålitlig den var. Examinanden kan också inse att historieskrivningen i Rom hade sina egna politiska syften, och att den inte motsvarar modern historieskrivning.

Augustus egen skrift och statyn Augustus av Prima Porta är samtida källor. Examinanden kan emellertid inte förväntas förstå att statyn är en samtida källa, eftersom det i källhänvisningen inte anges när statyn är gjord. I vilket fall som helst återger statyn stilen i den klassiska eran av grekisk skulptur, vilken ursprungligen användes för att avbilda gudar. Statyn är sannolikt en igenkännlig men idealiserad avbildning av motivet. Detta var rimligt för offentliga porträtt eftersom de romerska regenterna också dyrkades som gudar. Många av rikets underlydande hade aldrig sett sin regent och kunde därför övertygas helt av de förskönade porträtten. Det väsentliga är att förstå att statyn har en koppling till offentlig propaganda, där man vill framställa Augustus som en idealisk härskare.

I ett gott svar konstaterar examinanden att Ryssland hade bedrivit expansiv utrikespolitik ända sedan 1800-talet. Ryssland underbyggde sin intressesfär främst genom panslavismen och den ortodoxa kyrkans position. Strävan efter geopolitisk makt blir allt tydligare genom försöken till expansion i Centralasien och ännu längre bort i Asien. De framgick bland annat av kriget mot Japan åren 1904–1905, som Ryssland förlorade. Under första världskriget försökte Ryssland etablera sin intressesfär genom att alliera sig med ententen. De militära bakslagen under kriget ledde emellertid till stora spänningar inom den ryska inrikespolitiken och Sovjetryssland, som uppstod genom bolsjevikernas statskupp, ingick en separatfred med centralmakterna och lösgjorde sig från kriget på våren 1918.

I ett berömligt svar beskrivs Rysslands utrikespolitik mer analytiskt, och examinanden utnyttjar materialen källkritiskt. Examinanden skapar en helhetsbild av förändringarna i de internationella relationerna. Rysslands expansionsambitioner förklaras mer ingående, liksom Rysslands agerande under första världskriget. Särskilt Balkanregionen och passage till Medelhavet var viktiga strategiska mål vid den här tidpunkten. Examinanden förstår att bolsjevikernas revolution och Sovjetunionens grundande försvagade Rysslands inflytande i landets internationella relationer och orsakade ytterligare ideologiska spänningar i de internationella relationerna under mellankrigstiden.

Ett gott svar kopplas tydligt till Iivonens kolumn, och examinanden kommenterar den beskrivning och tolkning av den historiska utvecklingen av Rysslands utrikespolitik som framkommer i kolumnen. I svaret dryftas exempelvis förutsättningarna för att Rysslands makt skulle stärkas under medeltiden liksom de faktorer som begränsade denna stärkta makt, till exempel Kievrikets starka regionala inflytande som slaviskt och ortodoxt centrum, mongolernas utbredning i regionen österifrån samt Moskvas roll som dominerande slavisk och ortodox aktör. Från och med 1500-talet var den ryska utrikespolitikens huvudsakliga syfte för landet att expandera västerut, vilket emellertid bromsades av Sveriges häftiga motvärn.

I ett gott svar konstaterar examinanden att Rysslands västligt orienterade utrikespolitik under 1700-talet och början av 1800-talet lyckades bättre än dittills (till exempel erövringen av Finland 1809). Från 1800-talet präglades den ryska utrikespolitiken av både rysk nationalism och, i början av 1800-talet, panslavismen som var en viktig politisk kraft i strävandena att uppnå dominans i Balkan och vid Medelhavet. Under 1800-talet utvidgades Rysslands utrikespolitik till att även omfatta öst (Kaukasien, Centralasien och områden ännu längre bort i öst, t.ex. rysk-japanska kriget 1904–1905). Ett gott svar inkluderar även observationen att Rysslands långvariga ambitioner på en dominerande ställning i Europa förverkligades i och med andra världskriget, då Sovjetunionen utsträckte sin makt ända till Berlin. Rysslands president Putin beskrev i början av 1990-talet Sovjetunionens fall som en “geopolitisk katastrof”. I ett gott svar ges ett exempel på hur den politiska historien utnyttjas inom den ryska utrikespolitiska propagandan i samband med anfallskriget mot Ukraina.

I ett berömligt svar skapar examinanden en helhetsbild av hela tidsperioden och ger en mer ingående bakgrund till målen för Rysslands utrikespolitik. Ett berömligt svar visar på förmågan att grundligt underbygga utvecklingen av Rysslands utrikespolitik med olika konkreta exempel (t.ex. Ivan IV:s strävanden att utvidga Moskvariket, Peter den Stores västligt orienterade ambitioner och grundandet av staden S:t Petersburg, Alexander I:s förbindelser med Napoleon och den intressesfär som Stalin uppnådde för Sovjetunionen i Central- och Östeuropa). I ett berömligt svar analyserar och kontextualiserar examinanden ideologiska faktorer som påverkat Rysslands agerande; exempelvis den ortodoxa kyrkan, rysk nationalism och panslavism. Examinanden förstår dessutom att den ryska utrikespolitiken letts auktoritärt ända sedan medeltiden (tsarer, kommunistiska partiets ledare och Rysslands auktoritära presidenter). Ett berömligt svar innehåller även mer djupgående analys av den ryska historiepolitiken. Examinanden läser även Iivonens kolumn källkritiskt. Hen kan till exempel påpeka att det handlar om en kolumn, och i sådana ställs saker ofta på sin spets, men observerar ändå att skribenten är expert på området.

I sitt svar tar examinanden upp transportsvårigheterna innan järnvägarna byggdes. Det fanns få landsvägar och de som fanns var undermåliga. Inga särdeles stora mängder varor kunde transporteras med hästkrafter. I kustregionerna var sjöfarten viktig för godstransporter, och därför var bebyggelsen också i stor utsträckning koncentrerad till kusterna och i inlandet längs vattendrag. Sommartid kunde varor transporteras längs älvar till inlandet. Under 1800-talet förbättrades förhållandena för sjötrafik dessutom genom att kanaler grävdes så att vattendrag kopplades samman. Vintertid, när säsongen för segelfärder slutat, upphörde emellertid en stor del av trafiken. Godstransporter kunde nästan bara ordnas med släde över sådana vattendrag eller vägbäddar som frusit på. Då var de mängder gods som kunde transporteras mindre än sommartid.

I ett gott svar visar examinanden att hen förstår att byggandet av järnvägar omvälvde gods- och persontrafiken i betydande grad. Innan järnvägar blev vanliga (material 9.A) grundades synnerligen lite industri och få städer i inlandet, och dessa städers folkmängd var oansenlig. När trafikförbindelserna förbättrades i och med järnvägarna, fick industriföretag i inlandet effektiv tillgång till såväl inrikes- som utrikesmarknader. Detta ledde till att nya sågverk och fabriker anlades i inlandet och till att behovet av arbetskraft och därigenom också städerna växte. Examinanden observerar även järnvägarnas och särskilt järnvägsbyggenas betydelse för sysselsättningen, särskilt i förhållande till Finlands folkmängd (material 9.B).

Kulturlivet påverkades av järnvägen genom att landsortsstäder knöts till större centrum. Det gjorde det möjligt för landsbygdsbefolkningen att resa in till städerna och ledde till att informationsförmedlingen, till exempel i form av dagstidningar, snabbare spreds också på landsbygden. Kulturevenemang nådde enklare även städerna i inlandet, vilket också hänvisas till i Yrjö-Koskinens tal (material 9.C).

I ett berömligt svar behandlar examinanden konsekvenserna av järnvägsbyggandet grundligare och mer analytiskt. Examinanden kan exempelvis beakta järnvägarnas betydelse för virkestransporter från sågverk till hamnar, eller att den ekonomiska regionen S:t Petersburg kopplades samman med Finland tack vare järnvägen. Examinanden kan dessutom redogöra utförligare för järnvägsbyggandets sysselsättande effekter: i figuren syns särskilt banarbetet under hungeråren. Under 1920- och 1930-talen urskiljs inte särskilda toppar som tyder på mer sysselsättning, utan järnvägsförbindelserna byggdes ut i jämn takt (material 9.B).

Å andra sidan kan examinanden också göra kritiska observationer om järnvägarnas betydelse. Järnvägsnätet var till stora delar redan färdigt när Finland blev självständigt (material 9.A), men industrialiseringen i större skala över landet började mycket senare. Under inbördeskriget gjorde järnvägarna det möjligt att frakta trupper och vapen till fronten. Yrjö-Koskinens tal var ett typiskt festtal där betydelsen av järnvägens ankomst till Jyväskylä rentav kunde överdrivas (material 9.C).