Beskrivningar av goda svar: SV – Psykologi

Neuropsykologisk rehabilitering syftar till att lindra symtom och utmaningar som orsakas av sjukdomar och skador på hjärnan eller av utvecklingsbetingade neuropsykologiska svårigheter (till exempel dyslexi och ADHD). Därtill försöker man med dess hjälp minska de skador som orsakas av förändringar eller begränsningar i funktionsförmågan och underlätta anpassningen till förändringarna. Den neuropsykologiska rehabiliteringen kan även omfatta psykologiskt stöd för anpassningen till skadan, eftersom i synnerhet akuta störningar i hjärnverksamheten (blodcirkulationsstörningar i hjärnan, hjärnskador) ofta är förknippade med ångest- och depressionssymtom. Man kan använda sig av neuropsykologisk rehabilitering vid störningar i exempelvis följande funktioner: uppmärksamhetsreglering, minne och inlärning, verksamhetsstyrning och -planering, språkfärdigheter, läsning, skrivning och räkning samt reglering av beteende och känslor.

Den neuropsykologiska rehabiliteringen sker under ledning av en psykolog specialiserad inom neuropsykologi. Det är ett individcentrerat, målinriktat och schemalagt arbete, vars tyngdpunkter och metoder varierar beroende på hurdana symtom rehabiliteringsklienten har. Målen sätts i allmänhet på praktisk grund med syftet att först öva på det som är svårt på en mer allmän nivå och sedan tillämpa de inlärda färdigheterna till exempel i studier eller arbete och vardag. Målet kan till exempel vara att göra framsteg i studierna, stanna kvar i arbetslivet eller återgå till arbetet, eller att klienten ska klara sig självständigt och tryggt hemma.

Det finns belägg för att den neuropsykologiska rehabiliteringen har gynnsamma effekter på funktionsförmågan, i synnerhet vid akuta störningar i hjärnfunktionen och vid utvecklingsbetingade neuropsykologiska störningar.

Syftet med psykoterapi är att befria från eller lindra psykiska problem och det lidande som är förknippat med dessa, stöda psykisk tillväxt och utveckling och öka personens beredskap att själv lösa sina problem. Psykoterapin kan ha som mål att behandla psykiska störningar, men den kan också fungera som stöd i en svår livssituation eller för att uppnå utmanande mål. Därtill är strävan ofta att främja personens arbets- och studieförmåga samt ge stöd för att hen ska göra framsteg i studierna, stanna kvar i arbetslivet eller återgå till det. Det finns många riktningar inom psykoterapi, exempelvis kognitiv psykoterapi och psykodynamisk psykoterapi. Psykoterapi bygger på interaktion mellan två eller flera personer, och innefattar samtal och i allmänhet också olika praktiska övningar. Den centrala verksamma faktorn i psykoterapi är samarbetsalliansen mellan terapeut och klient, som bygger på tillit och ett gemensamt mål. Psykoterapin kan anordnas till exempel så att klienten träffar och samtalar med terapeuten ensam, eller i form av par-, familje-, eller gruppterapi, där deltagarna är fler än bara psykoterapeuten och klienten. Även om psykoterapin baserar sig på mellanmänsklig interaktion så är det ändå inget vanligt samtal. Beroende på psykoterapins inriktning och referensram kan olika arbetssätt ingå i terapin, till exempel att öva sig på svåra saker på egen tid utanför terapin, utföra fantasiövningar eller tillämpa avslappningstekniker. Terapins varaktighet kan växla mellan enstaka gånger till en terapi som sträcker sig över flera år och sker i form av flera träffar i veckan.

Det finns belägg för att psykoterapi är en fungerande behandling vid många psykiska störningar och den kan ges av en psykoterapeut med adekvat utbildning.

Såväl vid neuropsykologisk rehabilitering som vid psykoterapi baserar sig rehabiliteringen och förändringen på hjärnans formbarhet, som främjas genom inlärning av nya beteendemönster och tankesätt.

9–11 p.
Den valda behandlingsformens användningsområden och metoder är väl beskrivna. Svaret är strukturerat och innehåller i huvudsak meningsfull kunskap och adekvata begrepp.

15–17 p.
Den valda behandlingsformens användningsområden och metoder är beskrivna på ett berömligt sätt. Svaret bildar en klar helhet och här ingår såväl träffsäker psykologisk kunskap som begreppsapparat med anknytning till psykoterapi eller neuropsykologisk rehabilitering.

Svarets längd är högst 2 000 tecken. Om det tillåtna antalet tecken överskrids görs ett poängavdrag som bestäms i föreskrifterna och anvisningarna för proven i realämnena.

Poängavdragets storlek i 20-poängsuppgifter är som följer: Om teckenmängden överskrids med mindre än 10% (2 001–2 199 tecken) -1 poäng, om teckenmängden överskrids med 10–30% (2 200-2 600 tecken) -3 poäng och om teckenmängden överskrids med mer än 30% (2 601 eller flera tecken) -7 poäng.

Varje deluppgift bedöms separat på skalan 0, 1, 3 eller 5 p.

0 p. Korrekt kunskap saknas i svaret.

1 p. I svaret identifieras enskilda felaktiga delar av texten som ska bedömas, men till största delen är svaret felaktigt eller saknas.

3 p. I svaret identifieras den felaktiga kunskapen i texten och korrigeringsförslag presenteras, men det förekommer även små fel eller brister.

5 p. I svaret identifieras den felaktiga kunskapen i texten och felen korrigeras på ett felfritt sätt.

Maximimängden för ett svar är 550 tecken. Om den tillåtna teckenmängden överskrids görs poängavdrag enligt den allmänna anvisningen för realprovet.

Poängavdragets storlek vid 4–6 poängsuppgifter är som följer: om teckenmängden överskrids med 30% eller mindre (551–715 tecken) -1 poäng och om teckenmängden överskrids med mer än 30% (716 eller flera tecken) -2 poäng.

Motivationen hos studerande kan påverkas av såväl inre faktorer hos individen som av omgivningsfaktorer. I ett bra svar kan examinanden knyta dessa faktorer till den psykologiska kunskapen om motivation. Svaret kan byggas upp utgående från Decis och Ryans självbestämmandeteori (self-determination theory), som utgår från att människan till sin natur är aktiv, självstyrande och motiverad. Modellen bygger på antagandet att grunden för motivation är tre komponenter som hör ihop med mänskliga behov – autonomi, det vill säga självbestämmande, upplevelse av tillhörighet eller samhörighet samt upplevelse av egen kompetens.

Uppgifter som väcker inre motivation är intressanta och engagerande. De sammanhänger ofta med en känsla av autonomi och en upplevelse av att ha förmågan att klara av de här uppgifterna. I uppgifter där yttre motivation gäller kan studeranden uppleva att hen inte har valmöjligheter och att uppgiften är förbunden med stark yttre reglering, exempelvis föreställningen om negativa konsekvenser. Om en stor del av motivationen för studierna är yttre motivation finns det en betydande risk för att den studerandes motivation och till och med välbefinnande sjunker eftersom de nämnda behoven inte blir tillgodosedda på ett balanserat sätt.

Outvecklade eller ytorienterade studietekniker, till exempel utantillläsning, kan också lägga betoning på betydelsen av yttre motivation. När en studerande till exempel lär sig texten i en lärobok i gymnasiet nästan utantill överlåter hen kontrollen över vad som är det viktiga i den text som ska inläras till läraren eller studentexamensnämnden. Sålunda ges studeranden en passiv roll. Hen undgår att reflektera över innebörden av det som studeras och det sker inget aktivt tänkande med att bygga upp och kombinera kunskaper. Ibland kan pedagogiska lösningar också leda till att de studerande tar i bruk sådan studieteknik som sänker motivationen och är ineffektiv – till exempel när man i proven frågar efter detaljer som är betydelselösa ur helhetsperspektivet.

Inre och yttre motivation är ändå inte varandras fullständiga motsatser. Studeranden kan till exempel internalisera källan till den yttre motivationen som ett eget mål som framkallar inre motivation, vilket ofta också sker när man studerar i gymnasiet. En god lärare kan till exempel inspirera en studerande att sätta sig in i ett ämne som i början kändes främmande. Studeranden kan alltså internalisera det som först motiverades av yttre faktorer (att avlägga ett obligatoriskt studieavsnitt) så att det blir en del av de egna målen och de intressen som hen upplever som meningsfulla. I gymnasiet finns det också många valbara studier vars syfte är att bidra till att stöda den studerandes utveckling mot autonomi.

Det är också möjligt att den inre motivationen sjunker eller den ursprungliga yttre motivationen inte omvandlas till inre motivation. Inom ramen för den tidigare nämnda självbestämmandeteorin kan problemet vara kopplat till en bristande samhörighetskänsla (till exempel att det är svårt att få vänner i gymnasiet och bli socialt delaktig i sin klass) eller en upplevelse av att det finns för få alternativ och att innehållet i gymnasiestudierna inte känns intressant. Det som oftast kan tära på tilltron till den egna förmågan är den feedback som studeranden får på sina studier och som kan väcka besvikelse om provvitsordet inte motsvarar uppfattningen av de egna kunskaperna och satsningen inför provet. Att lära sig svåra saker kräver ibland också mycket repetition och att man tror på sin förmåga att lära sig.

Om man förklarar olika besvikelser i studierna med inre attribution – ”det är något fel på min hjärna” eller ”jag kan inte lära mig det här” – påverkar det oundvikligen ens egen upplevelse av förmåga och själveffektivitet. Sådana skadliga inre attributioner kan också leda till det att man på ett orättvist sätt jämför sig själv med andra studerande. Motivationen kan också sjunka som en följd av bristande uppmuntran eller förståelse från närmiljöns sida samt på grund av andra belastningsfaktorer utanför skolan som tär på den studerandes kraftresurser och därmed på koncentrationen när det gäller studierna. Examinanden kan också behandla andra faktorer som eventuellt påverkar studiemotivationen och förändringar i den, även om dessa inte direkt hör ihop med gymnasiet eller med studier.

9–11 p.
I svaret behandlas sänkt studiemotivation i ljuset av psykologisk kunskap. Kunskapshanteringen är god, men innehåller vissa bristfälligheter eller hänvisningar till vardagskunskap.

15–17 p.
I svaret behandlas sänkt studiemotivation på ett träffsäkert och mångsidigt sätt med hjälp av psykologisk kunskap. Kunskapshanteringen når upp till berömlig nivå och är tydligt förankrad i psykologisk kunskap till skillnad från vardagskunskaper.

Varje deluppgift bedöms separat på skalan 0, 1, 3 eller 5 poäng.

0 p. Korrekt kunskap saknas i svaret.

1 p. Korrekt kunskap ingår i någon mån i svaret, men till största del är svaret felaktigt.

3 p. Korrekt kunskap ingår i svaret, men det förekommer även små fel och brister.

5 p. Svaret omfattar väsentlig kunskap och är klart och felfritt.

Personligheten ska definieras utifrån en specifik personlighetsteori. Perspektivet kan vara det sociokognitiva, det psykodynamiska, det humanistiska, det temperamentsteoretiska eller det egenskapsteoretiska. Behandlingen av en personlighetsteori räcker till och att presentera flera teorier i svaret innebär inte en förtjänst.

Enligt den sociokognitiva teorin avser man med personlighet något som utvecklas i social växelverkan med miljön; examinanden kan till exempel definiera personlighet med hänvisning till den sociala inlärningsteorin.

Ur en psykodynamisk synvinkel avser man med personlighet särskilt det att tidiga upplevelser är centrala för utvecklingen av individens personlighet. Examinanden kan exempelvis betona hur medvetna och omedvetna inre processer påverkar hur en människas personlighet kommer till uttryck. Examinanden kan till exempel hänvisa till Freuds eller Eriksons teorier.

De humanistiska personlighetsteorierna avser för sin del med personlighet att en människas egna val och möjligheter påverkar personligheten och hur den utvecklas. De betonar den positivt förstärkande interaktionens betydelse för personlighetens utveckling.

Enligt temperamentsteorin utvecklas personligheten på det medfödda temperamentets grund. Examinanden kan till exempel betona olika temperamentsmodellers, såsom Thomas och Chess eller Rothbart, perspektiv på temperamentets uppbyggnad.

Den egenskapsteoretiska synvinkeln avser för sin del med personlighet en grupp av personlighetsegenskaper, där den vanligaste modellen är personlighetsegenskapernas femfaktorteori De Fem Stora. Examinanden kan i sitt svar också identifiera personlighetens neurala grund. Examinanden kan exempelvis presentera BIS- och BAS-systemen eller hänvisa till dopamin- och serotoninsystemen, som bland annat har en inverkan just på personlighetsegenskaperna.

Det är förtjänstfullt att i svaret kunna ange att personligheten i huvudsak är en stabil och relativt oföränderlig egenskap, men att den ändå kan förändras under påverkan av tillräckligt betydelsefulla miljöfaktorer. I ett mångsidigt svar identifierar examinanden möjliga bakgrundsfaktorer till personlighetens stabilitet (såsom oförändrade arvsanlag under livets gång, likartad levnadsmiljö genom livet) och föränderlighet (såsom olika händelser i livet, förändringar i livsmiljön, traumatiska händelser och olyckor). Behandlingen av faktorer som orsakar förändringar i personligheten behöver inte vara kopplade enbart till den valda personlighetsteorin.

Examinanden kan också beskriva personligheten exempelvis utifrån interaktionen mellan individen och miljön genom att presentera olika typer av interaktion (reaktiv, proaktiv och evokativ) och hur de påverkar utvecklingen av personligheten.

Oberoende av examinandens val av personlighetsteori kan förändringar i personligheten också beskrivas utifrån ett temperamentsperspektiv. Den vuxnas personlighet bygger på de medfödda temperamentsdragen, men temperamentet påverkar individens aktivitet också i vuxen ålder.

Det är viktigt att i svaret ta upp frågan om personlighetens stabilitet och föränderlighet. Personligheten påverkas av många faktorer (exempelvis anknytningen), men de här faktorerna bestämmer inte huruvida personligheten förändras eller förblir densamma. För ett bra svar räcker det inte med att enbart beskriva faktorer som påverkar personligheten, om svaret inte i tillräcklig utsträckning behandlar personlighetens föränderlighet och stabilitet.

Examinanden kan i sitt svar också uppmärksamma hur vissa specifika händelser kan påverka personligheten. Bland annat kan skador på pannlobernas främre del (prefrontala cortex) påverka hur personligheten kommer till uttryck, exempelvis till följd av att de exekutiva funktionerna försvåras. På motsvarande sätt kan olika kriser påverka personligheten. Personligheten kan också förändras som en effekt av psykoterapi, då individen medvetet strävar att förändra sitt beteende och sina tankar.

I ett utmärkt svar kan examinanden dessutom diskutera personlighetens stabilitet på ett mera detaljerat sätt. Frågan kan granskas exempelvis genom att konstatera att det är normalt att personlighetsegenskaperna eller deras styrka förändras under livets gång (alltså att de inte är absolut oföränderliga) men att egenskapernas relativa styrka allmänt taget förblir densamma (det vill säga att de är relativt stabila).

9–11 p.
Svaret följer uppgiftsformuleringen. Examinanden definierar personligheten ur ett visst perspektiv och lyfter också fram några meningsfulla psykologiska faktorer som påverkar personlighetens stabilitet och föränderlighet. Kunskapshanteringen är trots vissa begränsningar god och svaret är strukturerat och innehåller flera korrekta motiveringar.

15–17 p.
Svaret följer uppgiftsformuleringen. Examinanden definierar personligheten ur ett visst perspektiv och behandlar flera meningsfulla psykologiska faktorer som påverkar personlighetens stabilitet och föränderlighet. Kunskapshanteringen är mångsidig och bra och svaret vittnar därtill om en mångsidig förståelse av personligheten och av dess stabilitet och föränderlighet. Svaret är välstrukturerat och motiveringarna är klara och övertygande.

I ett bra svar definierar examinanden uppmärksamhets- och koncentrationsproblem och diskuterar också påverkande orsaker till deras allmänna förekomst. Problemen med uppmärksamhet och koncentration kan definieras exempelvis genom att beskriva de centrala dragen i en aktivitets- och uppmärksamhetsstörning (ADHD, Attention-deficit/hyperactivity disorder). Till dessa hör bland annat bristande uppmärksamhet, överaktivitet och ett impulsivt beteende, det vill säga ett beteende som utlöses av stundens ingivelser. Utmaningarna med uppmärksamhet och koncentration är ändå alltid individuella: hos en del kan utmaningarna med att upprätthålla uppmärksamheten vara betonade medan det hos andra kan vara överaktiviteten.

I ett mångsidigt svar beskrivs problemen mera djupgående än att enbart hänvisa till symtom på ADHD. Examinanden kan exempelvis beskriva hur utmaningen kan vara att upprätthålla uppmärksamheten medan man håller på med en uppgift, att flytta över uppmärksamheten från en situation eller uppgift till en annan, eller känslighet för störningar, det vill säga att olika yttre störningsfaktorer påverkar förmågan att upprätthålla koncentrationen.

I ett förtjänstfullt svar omnämner examinanden, åtminstone på en allmän nivå, de hjärnområden som är förbundna med uppmärksamhet och koncentration. De centrala hjärnområdena är till exempel pannlobernas främre delar som är kopplade till de exekutiva funktionerna och uppmärksamheten. I svaret noterar examinanden också att det i bakgrunden till utmaningarna i allmänhet finns utvecklingsbetingade faktorer, exempelvis arv, graviditetsfaktorer (till exempel exponering för rusmedel) eller prematur födsel. Examinanderna kan också ha bekantat sig med definitionen för ADT (Attention Deficit Trait) som karakteriseras av liknande tendenser i beteendet som är kännetecknande för ADHD. Man tänker sig att ADT skiljer sig från ADHD på det sättet att det i ADT ligger en långvarig belastning i bakgrunden, en svårighet att koncentrera sig eller någon liknande faktor som det egna beteendet har förorsakat, och inte en utvecklingsbetingad faktor som har påverkat personens beteende ända från barndomen.

När examinanden diskuterar orsaken till det ökade antalet högskolestuderande som söker sig till hälsovårdmottagningen kan hen exempelvis behandla samhälleliga faktorer. Det finns numera tillgång till mera information om uppmärksamhets- och koncentrationsproblem än tidigare och därför kanske man noterar dem oftare än man gjorde förr och sålunda kan man numera bättre identifiera ADHD än tidigare. ADHD har blivit ett bekant fenomen till exempel genom att många offentliga personer har berättat om sina egna svårigheter. När man känner till fenomenet bättre blir tröskeln kanske lägre för att söka sig till utredning för sina besvär.

En kritisk diskussion kring ADHD-utredningar och den ökade mängden behandlingar kan också ses som en förtjänst i svaret: om de utvecklingsbetingade bakgrundsfaktorerna till ADHD inte har blivit mer allmänna, vilka samhälls- eller andra faktorer kunde då förklara ökningen av mängden utredningar och behandlingar? Examinanden kan också i sitt svar diskutera huruvida barns och ungas uppväxtmiljö har förändrats så att upprätthållande av uppmärksamheten för längre stunder inte förutsätts och uppskattas lika mycket som tidigare. Om det under barndoms- och ungdomsåren ingår sparsamt med verksamheter som utvecklar upprätthållande av uppmärksamheten så kan det också försvåra utvecklingen av koncentrationsförmågan.

Bakgrunden till att det har blivit vanligare att söka sig till behandling kan också bero på de studerandes livssituation och levnadsvanor. Samhällets krav, förväntningar på studieframgång och oro inför framtiden kan vara psykiskt belastande för studeranden. Långvarig stress kan ta sig uttryck sig i form av symtom som är typiska för ADHD. I de ungas liv kan det eventuellt också förekomma annat som försämrar koncentrationen, bland annat ett ständigt bruk av tekniska apparater, sömnsvårigheter och brist på motion.

Uppmärksamheten och koncentrationsförmågan kan också försvagas på grund av depression och utmattning. I materialet presenteras sifferuppgifter från åren 2018–2020 då också coronaepidemin och därmed sammanhängande förändringar i studier och vardag ledde till ökade problem med den psykiska hälsan bland högskolestuderande. Alla de problem med uppmärksamhet och koncentration som ligger till grund för de utmaningar hos de studerande som får dem att söka sig till mottagningen beror alltså inte på en specifik utvecklingsbetingad störning av de här faktorerna.

I ett utmärkt svar kan examinanden också behandla utmaningar med medicinsk diagnostik. Ett av kriterierna för en ADHD-diagnos är att problemen med uppmärksamhet och koncentration har förekommit redan i barndomen. Diagnosen förutsätter att de här problemen förorsakar kännbara besvär för personen. Om en diagnos söks i vuxen ålder finns det ofta endast lite tillförlitliga uppgifter om barndomen. Det kan till exempel ske i en situation där uppmärksamhets- och koncentrationsproblem försvårar studierna först i vuxen ålder, när kraven ökar, till exempel vid högskolestudier. Då försvåras diagnosticeringen av ADHD jämfört med en situation där det är möjligt att utreda ADHD-problematik i barndomen.

13–16 p.
Svaret följer i huvudsak uppgiftsformuleringen. Examinanden definierar och beskriver uppmärksamhets- och koncentrationsproblemen väl. Kunskapshanteringen är god. I sin diskussion kring orsakerna till att problemen blivit vanligare tillämpar, utvecklar och utvärderar examinanden den psykologiska kunskapen på ett bra sätt och motiverar sina påståenden i viss mån.

22–25 p.
Svaret följer uppgiftsformuleringen. Examinanden definierar och beskriver uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheterna på ett träffsäkert och heltäckande sätt. Kunskapshanteringen är berömlig och i svaret ingår en mångsidig psykologisk begreppsapparat. I sin diskussion kring orsakerna till att problemen blivit vanligare tillämpar examinanden kunskapen på ett konsekvent sätt och motiverar sina påståenden på ett övertygande sätt.

För att kunna behandla bakgrunden till rasism måste man beakta såväl den individualpsykologiska som den socialpsykologiska dimensionen. I ett bra svar behandlas båda perspektiven i enlighet med uppgiftsformuleringen.

Centralt i fråga om rasismens individualpsykologiska dimensioner är hur fördomar uppstår. En fördom är en negativ attityd riktad mot exempelvis olika grupper eller egenskaper på basis av etnicitet, kön, ålder, religion, språk eller till exempel kultur. I allmänhet uppstår fördomar i ett mycket tidigt skede av utvecklingen och de kan påverka individens beteende på ett dolt eller ett synligt sätt. Rasistiska fördomar kan exempelvis förmedlas från en förälder till barnet i olika situationer och val i vardagen där barnet följer med hur föräldern beter sig på ett rasistiskt eller diskriminerande sätt. Fördomarna kan på det sättet vara ett resultat av modellinlärning.

Individen är ofta omedveten om sina egna fördomar. Fördomar kan också hysas av människor som i princip fördömer rasism och vars närmiljö inte accepterar rasism. I sådana fall kan individen avvisa eller förneka sina egna fördomar för att skydda sin självbild. En individ kan också utveckla en världsbild som innehåller rasistiska synsätt. Hen kan till exempel identifiera sig med en innegrupp som har en delad rasistisk fördom mot en viss människogrupp.

I sitt svar kan examinanden också behandla stereotypier och deras uppkomst samt deras samband med fördomar. Fördomarna kan vara förknippade med en förenklad eller på felaktiga grunder generaliserad uppfattning om en viss grupp av människor. En sådan uppfattning kan uppstå till följd av induktiv slutledning. I det fallet utgår man från en enskild företeelse och formar på basis av den en felaktig generalisering om hela gruppen. Ett sådant fall kan till exempel vara en nyhetsrapportering i vilken brottet sammankopplas med den misstänktes etniska bakgrund endast när det gäller en misstänkt som tillhör en minoritet, men inte när det gäller en misstänkt som tillhör majoriteten. Sådana här stereotypa och felaktiga generaliseringar kan också underblåsa rädsla och en känsla av att vara hotad, vilket i sin tur kan förstärka de rasistiska tankarna. Ju effektivare man upprätthåller stereotypier, desto lättare formas fördomar hos personer som inte tidigare hyst sådana. Enligt text 8B kan makt som baserar sig på fördomar också utnyttjas av olika aktörer i samhället och genom att vädja till fördomar kan man försöka styra åsikter och handlingar även när det handlar om stora grupper av människor.

Rasismen kan också ses som ett resultat av polarisering mellan grupper, alltså att det sker en uppdelning i grupper som distanserar sig från varandra som följd av maktrelationer (till exempel minoritet vs. majoritet). En människa kan också uppfatta sin egen eller sin sociala referensgrupp som en innegrupp inom vilken fientlighet gentemot utegruppen kan växa. Samtidigt kan också den empati som man känner gentemot utegruppens upplevda motgångar minska. När empatin minskar kan det rasistiska tänkandet bli allmännare. Det här kan komma till synes exempelvis i attributioner där egna framgångar tolkas och förklaras bero enbart på eget hårt arbete och ansträngning. På motsvarande sätt uppfattar man att minoritetens motgångar är en följd av deras personliga egenskaper även då minoritetens möjligheter att nå framgångar i samhället har varit betydligt mera begränsade i jämförelse med majoriteten. I ett bra svar är tillämpningen av begreppen innegrupp och utegrupp eller andra socialpsykologiska begrepp insiktsfull.

Rasism kan dock inte förklaras enbart utifrån individens informationsbearbetning eller egenskaper hos en enskild grupp. Det kulturpsykologiska angreppssättet försöker förstå rasism ur ett vidare perspektiv som hur allmän förekomsten av olika praktiker som främjar rasistiskt tänkande är i olika samhällen, och det kan räknas som en förtjänst i svaret om examinanden diskuterar kulturens betydelse som en bakgrund till rasism. Dessa praktiker har man också i viss mån kunnat modifiera. I Finland är det exempelvis inte längre etiskt acceptabelt att använda bildspråk som hänvisar till etniska grupper i marknadsföringen av godis, eftersom man anser att detta omedvetet underblåser stereotypa tankar om vissa grupper av människor och också kränker människovärdet hos dessa. Också det att man låter olika minoritetsgrupper framträda i media i sådana roller som inte följer de stereotypa mönstren bidrar till att bryta ner dem. I THL:s definition av rasism poängterar man att en persons rasistiska attityd inte uppstår i ett vakuum utan att vi omsluts av rasism då man i samhället upprätthåller maktkonstellationer, inom vilka vissa grupper av människor anses vara mindre värda än de andra.

13–16 p.
I svaret diskuteras både individ- och socialpsykologiska faktorer som påverkar och ligger till grund för rasism. Hanteringen av den psykologiska kunskapen är god, i svaret finns tecken på utveckling av kunskapen och framförda påståenden motiveras.

22–25 p.
I svaret diskuterar examinanden på ett insiktsfullt och mångsidigt sätt de individ- och socialpsykologiska faktorer, samt interaktionen mellan dessa, som påverkar och ligger till grund för rasism. Hanteringen av den psykologiska kunskapen och begreppsapparaten är utmärkt och framförda påståenden motiveras på ett övertygande sätt.

En människas beslutsfattande påverkas av såväl rationell informationsbearbetning som känslor, och det går inte att skilja åt dessa från varandra. I ett förtjänstfullt svar beskriver examinanden fenomen som är kopplade till informationsbearbetning och känslor och diskuterar hur dessa hänger samman i kontexten av en beslutsprocess. Ett svar som enbart tar upp informationsbearbetning och känslor utan att behandla hur de är förbundna med varandra eller beskriva hur de påverkar beslutsfattandet når inte upp till berömliga poäng, även om behandlingen skulle vara omfattande.

När en individ ska fatta komplicerade beslut kan hen dra nytta av ett flertal kognitiva färdigheter i sin strävan att fatta ett beslut som är så bra som möjligt. Särskilt viktiga färdigheter med tanke på beslutsfattande är inre modeller för kunskaper som är kopplade till beslutet och en förmåga att inhämta ny kunskap som stöd för beslutet och förena denna med tidigare kunskaper. I den här processen spelar perceptionscykeln en väsentlig roll, det vill säga hur gammal kunskap påverkar sökandet efter ny kunskap och uppdateringen av befintlig kunskap. Ju mer information en person har om något desto mångsidigare är hens inre modeller av situationen. Detta hjälper ofta vid beslutsfattande. Å andra sidan är öppenhet för ny information också nödvändig när stora beslut ska fattas – alltför starka inre modeller och den bekräftelsebias som de är förbundna med kan annars få individen att bortse från information som strider mot den egna uppfattningen.

När en person fattar komplexa beslut om sig själv är den kognition som riktar sig mot hen själv också viktig: metakognitiva färdigheter hjälper hen att bedöma sina färdigheter och resurser i förhållande till beslutet som ska fattas och välja effektiva sätt att skaffa ny kunskap. Vid beslutsfattandet har man också hjälp av en klar uppfattning om sin egen identitet och sina egna värderingar, eftersom en person utifrån de här uppfattningarna kan fastställa vilka saker som är viktiga för hen och hurdan riktning hen vill att livet ska ta.

När en person fattar komplexa beslut använder hen inte bara kognition och fattar inte heller helt rationella beslut som enbart förlitar sig på kunskap och informationsbehandling. Särskilt i situationer där helheten är för komplex för att kunna kontrolleras fullt ut påverkas beslutsfattandet i hög grad av känslor, miljö och av olika genvägar i tänkandet, det vill säga heuristiker, samt av kognitiva förvrängningar. Vid ett komplicerat beslutsfattande kan individen exempelvis välja ett alternativ som snabbt väcker positiva känslor även om valet inte baserar sig på någon klar rationell grund.

GLP2019: I den nya undervisningsplanen ingår en beskrivning av dubbelprocessteorin. Det passar bra att använda den här teorin i svaret på uppgiften, men detta är inte ett krav för att uppnå fulla poäng, eftersom alla de som har läst enligt den gamla undervisningsplanen inte nödvändigtvis har bekantat sig med den här teorin. Dubbelprocessteorin säger att människans informationsbearbetning kan indelas i långsamt och snabbt tänkande, det vill säga system 1 och system 2. Långsamt tänkande är att sträva efter ett så rationellt beslut som möjligt genom att dra logiska slutsatser baserade på den information som finns tillgänglig. Denna typ av informationsbehandling utnyttjar mera kunskaper och logisk slutledning än det snabba tänkandet och leder därmed ofta fram till bättre beslut, men den är mödosam att använda och därför kan den inte användas vid allt beslutsfattande eller i situationer då den information som står till buds är bristfällig. Snabbt tänkande är en intuitiv, känslobaserad informationsbehandling präglad av heuristiker och tankeförvrängningar. Snabbt tänkande används ofta i vardagen när man ska göra snabba val som inte har så stor betydelse men man förlitar sig också ofta på snabbt tänkande i mycket komplexa situationer i vilka det är alltför svårt att gestalta situationen i sin helhet med hjälp av långsamt tänkande.

Vid sidan av kognitionen styrs individens handlingar också av känslor – de utgör evolutionsmässigt ett gammalt och viktigt system. Känslornas biologiska syfte är att styra människan i riktning mot sådant som under evolutionens gång har främjat överlevnaden och fortplantningen, det vill säga varit adaptiva, och att undvika saker som varit farliga eller icke-adaptiva. Känslorna kopplas i allmänhet in som en reaktion på varseblivningar men också på tankar och de ger upphov till en känsloupplevelse som efter en kognitiv bedömning kan leda till ett visst känslouttryck eller ett beteende. När man ska fatta komplicerade beslut spelar känslorna en betydande roll. När en person ska besluta vad hen vill verkar alternativ som framkallar positiva känslor eftersträvansvärda, medan alternativ som väcker negativa känslor upplevs som avstötande.

När man fattar beslut och förverkligar planer styr känslorna uppmärksamheten mot emotionellt laddade saker och känslorna fokuserar de kognitiva färdigheterna. Emotionellt laddade saker stannar också lättare kvar i minnet och färgar därmed de inre modellerna. I komplexa beslutssituationer kan emotionerna också hjälpa individen att reagera på sådant som hen inte är helt medveten om, vilket var fallet i Damasios undersökning med kortlekar. Känslorna spelar en viktig roll också vid utvärderingen av måluppfyllelsen. Det känns bra när man lyckas närma sig det önskade målet och illa när man upplever bakslag. När man rör sig mot sitt mål upprätthålls motivationen av positiva känslor medan sorgen över missade chanser kan hjälpa en att överge sina gamla mål och rikta in sin uppmärksamhet på nya och mera realistiska mål.

I gränsområdet mellan känslor och kognition påverkas beslutsfattandet också av miljön. Den kunskap och de verksamhetsmöjligheter som miljön tillhandahåller och särskilt andra människors exempel, deras uppskattning och respekt samt sociala normer inverkar på hurdana beslut som uppfattas vara förnuftiga och ge erkännande.

Även om kognition och emotioner ofta stöder varandra när man ska fatta beslut kan motstridigheter dem emellan i vissa fall försvåra beslutsfattandet. Ibland kan det alternativ som enligt en kognitiv bedömning skulle vara det mest förnuftiga, eller det som omgivningen klarast rekommenderar, väcka negativa känslor, vilket gör det svårt att fatta ett beslut. Negativa emotionella minnen eller till och med fobier och ångeststörningar kan begränsa beslutsfattandet, då alternativ eller situationer som egentligen inte är farliga orsakar rädsla och undvikandebeteende.

13–16 p.
I sitt svar diskuterar examinanden utifrån meningsfulla psykologiska synvinklar hur kognitionen och känslorna påverkar beslutfattandet. Kunskapshanteringen är god och de presenterade synvinklarna motiveras.

22–25 p.
I svaret diskuteras kognitionens och emotionernas inflytande på beslutsfattandet på ett träffsäkert sätt utifrån de valda psykologiska perspektiven och examinanden behandlar också relationen mellan dessa. Kunskapshanteringen är utmärkt och de presenterade synvinklarna motiveras på ett heltäckande och övertygande sätt.