Beskrivningar av goda svar: SV – Psykologi

Det autonoma nervsystemet är en del av det icke-viljestyrda perifera nervsystemet, vilket innebär att det reglerar tillståndet i kroppen utan att människan medvetet kan styra de kroppsliga funktionerna. Det kan indelas i två delsystem, det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet. De här systemen har motsatta uppgifter som kompletterar varandra.

Det sympatiska nervsystemet är ett system som förbereder en kroppslig aktivitet. När det är aktiverat höjs pulsen och blodtrycket, kroppen utsöndrar adrenalin och den fysiska prestationen förbättras. Det sympatiska nervsystemet aktiveras exempelvis av motion, stress eller rädsla, och det gör det möjligt för kroppen att reagera på utmaningar i miljön. Sålunda beskriver man också aktiveringen av det sympatiska nervsystemet som en kamp eller flykt-reaktion. Kortvarig aktivering av det sympatiska nervsystemet är till gagn, men en utdragen aktivering utgör en belastning för organismen.

Det parasympatiska nervsystemet är aktivt när kroppen vilar och ackumulerar energi. Det är i funktion då människan är avslappnad eller sover, och vagusnerven spelar en central roll vid dess aktivering. Det parasympatiska nervsystemet sänker pulsen och aktiverar matsmältningen. Det behövs också för kroppens återhämtning efter stress. En aktivering av det sympatiska nervsystemet bör alltid följas av en aktivering av det parasympatiska nervsystemet för att kroppen ska kunna lugna sig och återskapa den energi som organismen har förbrukat medan det sympatiska nervsystemet var aktiverat.

Av de psykiska funktionerna hör det autonoma nervsystemet närmast ihop med stress. Aktiviteten i det sympatiska nervsystemet ger upphov till de fysiologiska förändringar som är kopplade till stress och genom aktiviteten i det parasympatiska nervsystemet återhämtar sig människan från stressreaktionen och slappnar av. En långvarig aktivering av det sympatiska nervsystemet kan förutom att höra ihop med stress också vara förbundet med ångest och ångeststörningar. Det autonoma nervsystemet fungerar dessutom som ett element i känsloreaktionen, och det sympatiska nervsystemet är centralt särskilt när det gäller att framkalla fysiologiska reaktioner på upplevelser av rädsla och vrede.

Även om en direkt viljemässig kontroll av det autonoma nervsystemet inte är möjlig, kan människan ändå genom sin egen verksamhet påverka aktiveringen av det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet. Med hjälp av exempelvis hård motion får man i gång det sympatiska nervsystemet och med lugnande andningsövningar aktiverar man det parasympatiska nervsystemet. Det autonoma nervsystemet påverkas också av vissa kemikalier, exempelvis koffein, som förstärker den sympatiska aktiveringen.

Det autonoma nervsystemet har också vissa uppgifter som är kopplade till kroppens rent fysiska verksamhet. I ett bra svar koncentrerar sig examinanden ändå på de egenskaper hos det autonoma nervsystemet som påverkar de psykiska funktionerna.

9–11 p.
I svaret redogörs för det autonoma nervsystemets struktur och uppgifter i huvudsak korrekt. Examinanden nämner det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet och klargör deras motsatta uppgifter. Hanteringen av den psykologiska kunskapen är god men till vissa delar begränsad. Svaret är strukturerat.

15–17 p.
I svaret redogörs för det autonoma nervsystemets struktur och uppgifter på ett mångsidigt och korrekt sätt. Det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet och deras kompletterande funktioner redogörs för väl. Examinanden hanterar den psykologiska begreppsapparaten på ett berömligt sätt och svarets helhetsmässiga utformning är berömvärd.

Svarets längd är högst 2 000 tecken. Om det tillåtna antalet tecken överskrids görs ett poängavdrag som bestäms i föreskrifterna och anvisningarna för proven i realämnena.

I uppgiften ombeds examinanden att utifrån psykologisk kunskap redogöra för hurdana de personlighetsfenomen är som det skrivs om i kolumnen. Det går att formulera ett bra svar utifrån ett flertal olika teorier. För ett utmärkt svar räcker ett perspektiv, som kan vara en teori i sin helhet eller en central del av en teori, till och det är inte en förtjänst att ta upp flera perspektiv i svaret.

Texten kan exempelvis uttolkas med hjälp av McAdams teoretiska modell om personlighetens tre nivåer. I den här modellen beskrivs individens personlighet utifrån personliga egenskapsanlag, typiska anpassningssätt och narrativt utformade identitetsbeskrivningar. De dispositionella personlighetsegenskaperna, alltså det egenskapsteoretiska perspektivet eller temperamentet, anknyter till de individuella skillnaderna i sättet att känna, tänka och agera. På basis av texten upplever sig skribenten vara mycket introvert och något neurotisk, men han ifrågasätter också huruvida hans uppfattning om sig själv är sann. Den narrativa identiteten beskriver individens berättelse om sig själv, alltså varifrån hen har kommit, vem hen är och vart hen är på väg. I texten verkar skribentens uppfattning om sig själv som en blyg person höra till hans identitet, men skribenten förstår också att han egentligen inte alltid beter sig i enlighet med den här uppfattningen.

I stället för hela McAdams-modellen kan svaret också vara fokuserat på att förklara materialet utifrån tillämpning av exempelvis ett temperamentteoretiskt eller ett egenskapsteoretiskt angreppssätt.

Det psykoanalytiska perspektivet på personlighet betonar skillnaderna mellan medvetna och omedvetna faktorer. Ur det här perspektivet kunde personligheten hos personen i texten behandlas exempelvis genom att diskutera faktorer i bakgrunden som kan påverka att han uppfattar sig själv som blyg. Omedvetna faktorer kan exempelvis vara negativa sociala erfarenheter i barndomen, sådana som personen inte är medveten om men som i bakgrunden påverkar hens agerande. I den psykoanalytiska personlighetsuppfattningen är den tidiga interaktionens inflytande central för hur individen medvetet uppfattar sig själv och hur hen utåt sett ter sig, vilket beskrivs i textutdraget.

I den humanistiska psykologins personlighetsuppfattning betonas betydelsen av personens egna upplevelser och tolkningar. Utifrån det humanistiska perspektivet kan man fråga vilken upplevelse personen själv har om bakgrunden till sin personlighet och till exempel om blygheten och svårigheten att bli bekant med nya människor. Inom den humanistiska psykologins referensram är det samtidigt viktigt att behandla individens egen önskan om och behov av att utvecklas, och hur hen skulle vilja utveckla sin personlighet. Enligt texten upplever personen sin blyghet och sin svårighet att bli bekant med nya människor som problem, och genom att prata om dessa besvärligheter tänker han sig kanske att han kan göra om sin personlighet. Inom ramen för den humanistiska psykologins perspektiv kan man ju också koncentrera sig på personlighetens bakomliggande faktorer i stället för på hur man kan hjälpa en människa att utveckla sin personlighet i en önskad riktning.

Det kognitiva perspektivet på personlighet betonar vikten av personens egna tankar och uppfattningar av sig själv och sin egen omgivning. Det centrala i det här perspektivet är på vilket sätt individens egna tankar påverkar känslorna och därigenom personlighetsutvecklingen. Examinanden kan i sitt svar exempelvis diskutera hur tanken som tas upp i texten om huruvida det att skribenten är blyg har kunnat påverka hans personlighetsutveckling via olika ageranden och uppfattningar av situationer. Med hjälp av den kognitiva synvinkeln är det också möjligt att diskutera exempelvis personens upplevda självförmåga.

9–11 p.
För sitt svar om personlighet har examinanden valt ett huvudsakligen meningsfullt perspektiv med vars hjälp materialet behandlas. Den psykologiska begreppsapparaten utnyttjas väl trots vissa bristfälligheter. Svaret är strukturerat.

15–17 p.
För sitt svar om personlighet har examinanden valt ett meningsfullt perspektiv med vars hjälp materialet behandlas. Den psykologiska begreppsapparaten utnyttjas på ett berömligt sätt och svaret är välstrukturerat.

Svarets längd är högst 2 000 tecken. Om det tillåtna antalet tecken överskrids görs ett poängavdrag som bestäms i föreskrifterna och anvisningarna för proven i realämnena.

Skillnaden mellan en erfaren och en oerfaren åskådare som följer med en match baserar sig på skillnaderna i hurdana inre modeller, det vill säga scheman, de har med anknytning till fotboll. De inre modellerna styr varseblivningen och gör att upplevelsen av matchen blir väldigt olika för en erfaren jämfört med en oerfaren åskådare. I ett bra svar visar examinanden att hen förstår detta och hen beskriver hur skillnaderna i scheman påverkar varseblivningen och upplevelsen av matchen.

Skillnaderna mellan åskådarna kan förklaras med hjälp av schemastyrd eller stimulusstyrd informationsbearbetning. Ifall åskådaren har erfarenhet av fotboll jämför hen automatiskt spelet och det som sker i spelet med sina scheman (schemastyrd varseblivning) och hen får då på basis av dem en uppfattning av vad som händer i spelet. Den erfarna spelaren har redan mycket kunskap om spelet och det har hos hen bildats scheman kring spelets regler och kring skickliga utföranden i spelet. Möjligen är hen också från tidigare bekant med lagen och spelarna i dem. Med ökade erfarenheter och kunskaper har många färdigheter som är kopplade till varseblivningen av spelet automatiserats och åskådaren kan inrikta sin uppmärksamhet på saker som är de rätta med tanke på att bilda sig en helhetsuppfattning. Arbetsminnet hos en erfaren åskådare belastas inte av alla de olika skeenden som utspelar sig på planen eftersom hen med hjälp av sina scheman kan bilda större helheter av dem. Eftersom arbetsminnet inte belastas och spelet kan förstås med hjälp av fungerande scheman så fastnar matchen och många detaljer i den lätt i minnet, det vill säga överförs till lagringsminnet.

Om åskådaren inte har för vana att följa med fotboll så är hens upplevelse av spelet mera stimulusstyrt och upplevelsen baserar sig på enskilda iakttagelser som inte med hjälp av scheman kopplas ihop till meningsfulla helheter (stimulusstyrd informationsbearbetning) Den som tittar på fotboll för första gångerna förstår kanske huvudidén med spelet men har svårt att uppfatta hur spelreglerna påverkar spelarnas agerande och vad spelarna försöker uppnå genom att positionera sig på planen på ett visst sätt. Det är framför allt identifieringen av olika speltaktiker eller spelarnas taktiska förmåga som förutsätter scheman eller minnesrepresentationer kopplade till spel. En oerfaren åskådare har också svårt att fokusera sin uppmärksamhet på de saker som är väsentliga för spelet och då kan viktiga händelser gå hen förbi. Eftersom den som följer med ett spel för första gången inte förmår rikta uppmärksamheten enbart på det väsentliga så kan hen uppleva det som belastande att följa med spelet, och upplevelsen kan vara kaotisk eller ostrukturerad.

Upplevelsen av matchen för en som själv har tränat fotboll kan fokusera exempelvis på själva spelstrategin och hen kan skapa sig en helhetsbild av spelet. Hen identifierar också faktorer som gör det mer sannolikt att ett av lagen vinner. Efter spelet kan hen utvärdera spelet i sin helhet. Den som ser ett spel för första gången fäster sig däremot sannolikt vid enskilda spännande situationer som drar hens uppmärksamhet till sig, men dessa upplevelser kan förbli lösryckta så att hen inte bildar sig en helhetsuppfattning av spelet.

I svaret kan examinanden också behandla hur scheman bildas och modifieras. När en individ stöter på en ny sak har hen inget schema för det och när hen lär sig om och bekantar sig med den nya saken börjar individen bygga upp ett nytt schema. Det här sker för den oerfarna som följer med ett spel och i framtiden kommer det nya schemat som nu byggs upp att hjälpa hen att styra sin varseblivning och uppmärksamhet. Till en början baserar sig den oerfarna åskådarens uppfattning av fotboll starkt på hens första upplevelse av spelet. Om hen då fortsätter att följa med fotboll formas det hos hen mera omfattande scheman eller skript, det vill säga ett manus, utifrån vilka hen kan göra sig anteciperingar om kommande händelser. Med hjälp av ett mångsidigt manus kan åskådare exempelvis antecipera och förvänta sig att det lag som håller på att förlora kommer att gå till allt modigare anfall när speltiden närmar sig sitt slut. På upplevelseplanet kan hen förvänta sig olika spelsituationer och ändringar i taktiken och undra varför det här inte inträffar, om laget inte agerar som väntat. För den som ser på fotboll för första gången saknas dessa anteciperingar eller manus. Den erfarna fotbollsentusiasten har mångsidiga scheman av fotbollsmatcher och de styr hens varseblivningar i enlighet med varseblivningscykeln. Också en erfaren åskådares scheman av en fotbollsmatch kan utvecklas och förändras av att hen följer med matcher, särskilt om det sker något överraskande i matchen.

9–11 p.
I svaret beskrivs den erfarna och den oerfarna åskådarens olika sätt att följa med en match med hjälp av relevanta fenomen inom den kognitiva psykologin. Vissa bristfälligheter till trots utnyttjas den psykologiska begreppsapparaten väl och svaret är strukturerat.

15–17 p.
I svaret beskrivs den erfarna och den oerfarna åskådarens sätt att följa med en match på ett mångsidigt sätt med hjälp av fenomen inom den kognitiva psykologin. Den psykologiska begreppsapparaten utnyttjas på ett utmärkt sätt och svaret är välstrukturerat.

I sitt svar ska examinanden först kunna identifiera vilket slag av psykisk störning som det sannolikt är fråga om i det valda fallet. Sedan ska hen beskriva de centrala symtomen och behandlingsmetoderna för störningen. Det är viktigt att examinanden i sitt svar kan koppla ihop de symtom som beskrivs i den fallberättelse som hen har valt med dragen i den nämnda psykiska störningen.

Fall A är sannolikt en beskrivning av en ångeststörning och här är de centrala symtomen bland annat återkommande tankar om hot, rädslor och bekymmer som personen inte kan kontrollera samt en känsla av ångest. Det kan vid en ångeststörning också förkomma undvikandebeteende vilket innebär att personen undviker den sak eller situation som väcker ångest. Med ångesten följer också andra symtom, till exempel rastlöshet, hjärtklappning, sömnstörning eller andra somatiska symtom. Ångesten skulle förklara de somatiska symtom som A erfar, den förhöjda pulsen och sömnsvårigheterna och de oavbrutna orostankarna. Rädslor och ångestväckande tankar kan också vara orsaken till insomningssvårigheterna, ifall A inte lyckas komma loss från sina ångestväckande tankar. Eftersom de plågande tankarna ständigt återkommer kan A också ha svårt att koppla av när hon träffar sina vänner. Det som utöser ångesten kan vara en stressande livssituation, som tillsammans med riskfaktorerna för ångest kan leda till problem med den psykiska hälsan.

I fall B handlar det troligtvis om depression och här är de centrala symtomen bland annat nedstämdhet, och att man tappar lusten och intresset för saker. Till depressionen kan också höra trötthet, kraftlöshet, låg självkänsla, sömnsvårigheter, förlust av aptiten och i de gravaste fallen också självdestruktiva tankar. Depressionen är i B:s fall antagligen reaktiv, vilket innebär att den säkert fick sitt upphov i samband med den plötsliga skadan som gjorde att B tvingades att bygga upp sina framtidsplaner och sin identitet på nytt, eftersom hen inte längre klarar av yrkesidrotten.

I svarets andra del ska examinanden beskriva behandlingar som är lämpliga för det problem med den psykiska hälsan som hen omnämner. Centrala behandlingsmetoder vid psykiska störningar är psykosociala behandlingar, exempelvis psykoterapi, och läkemedel. Det räcker med att ha motiverade och konsekventa idéer om behandlingsmetoder baserade på relevant psykologisk kunskap. I ett utmärkt svar är argumentationen konsekvent och övertygande, och examinanden redogör för sitt val av behandlingsmetod och vad som eftersträvas med hjälp av behandlingen.

I A:s fall kunde behandlingsmetoden sannolikt bestå av psykosocial behandling och vid gravare fall av en kombination av läkemedel och psykosociala vårdmetoder. Störningar som är förbundna med ångest behandlas med olika psykosociala vårdmetoder. Sådana är exempelvis de exponeringsbehandlingar som bygger på kognitiv beteendeterapi. Vid dessa behandlingar får personen hjälp av en psykolog och de prövar tillsammans ut hur man i en ångestväckande situation kunde agera annorlunda eller frågar sig om rädslorna som väcker ångest faktiskt är verkliga. Eftersom A har ett barn kunde hon också dra nytta av en psykosocial behandling som skulle stödja utvecklingen av anknytningen mellan A och barnet. En sådan behandlingsform är exempelvis en psykoterapi som förbättrar interaktionen mellan barnet och föräldern. Den botar inte nödvändigtvis förälderns ångest, men behandlingen kan vara viktig för att förälderns psykiska symtom inte ska få en negativ inverkan på barnets utveckling. I princip kunde A också dra nytta av psykoterapi och av att utreda vilka faktorer som ligger till grund för ångesten, ifall orsaken till de ångestväckande tankarna inte är klar.

Vid behandling av depression kan man använda sig av psykosocial vård eller av läkemedel. Vid behandling av allvarlig depression är läkemedelsbehandling ofta det primära alternativet, men på basis av fallbeskrivningen verkar B:s depression inte ännu vara allvarlig. B:s funktionsförmåga verkar nämligen vara synnerligen god och det framkommer inga självdestruktiva tankar i fallbeskrivningen. Därför skulle B troligen vid sidan av eller helt utan läkemedelsbehandling dra nytta av psykosociala vårdformer, såsom korta besök på mottagningen hos en psykolog eller en sjukskötare. Enligt fallbeskrivningen har symtomen hos B brutit ut plötsligt och de verkar höra ihop med svårigheterna att anpassa sig till en ny livssituation. Därför skulle B antagligen dra mera nytta av ett snabbt lösningsinriktat anpassningsstöd än av en långvarig psykoterapi.

9–11 p.
Examinanden anger den korrekta benämningen på den psykiska störning som beskrivs i fallet som hen valt. Symtomen för och behandlingen av störningen beskrivs med hjälp av i huvudsak relevant psykologisk kunskap och den psykologiska begreppsapparaten utnyttjas väl trots vissa bristfälligheter. Svaret är strukturerat.

15–17 p.
Examinanden anger den korrekta benämningen på den psykiska störning som beskrivs i fallet som hen valt. Symtomen för och behandlingen av störningen beskrivs mångsidigt och den psykologiska begreppsapparaten utnyttjas på ett utmärkt sätt. Svaret är välstrukturerat.

I uppgiften ska examinanden beskriva de kännetecknande dragen för vetenskaplig psykologi och för vardagspsykologi och motivera varför vi har nytta av den vetenskapliga psykologin.

Den vetenskapliga psykologins syfte är att med hjälp av systematiska metoder producera den möjligast tillförlitliga och giltiga kunskapen om psykologiska fenomen. Den grundar sig på undersökningar som utnyttjar vetenskapliga metoder. Till största del baserar sig den psykologiska forskningen på empirisk forskning, vilket innebär observationer och mätningar av forskningsobjektet. För sådan forskning måste man samla in ett tillräckligt stort material, och för att utföra mätningar av fenomenen måste man använda sig av metoder som går att upprepa. Beteendet, verksamheten och känslorna hos individer kan omvandlas till mätbar form, det vill säga operationaliseras på olika sätt. Med vetenskaplig forskning eftersträvar man objektiv kunskap, det vill säga kunskap som inte är beroende av forskarens egna antaganden eller erfarenheter och som kan generaliseras till att gälla många slag av människor och situationer.

Det väsentliga för vetenskaplig kunskap är att man kan utsätta de vetenskapliga resultaten och teorierna för prövning, vilket innebär att man undersöker samma fenomen flera gånger på olika sätt och att man försöker hitta fel i äldre undersökningar eller teorier. Med hjälp av en enskild undersökning kan man pröva någon teori och försöka förklara den felaktig med hjälp av ett nytt forskningsresultat som inte stämmer överens med den ursprungliga teorin. Man godkänner något som ett vetenskapligt faktum först när flera undersökningar har visat att saken förhåller sig på ett visst sätt. Genom denna prövning och i och med att metoderna utvecklas förändras kunskapen också med tiden när nya, mera tillförlitliga undersökningar påvisar fel som funnits i den kunskap man haft tidigare och uppfattningarna korrigeras. För prövningen av vetenskaplig kunskap krävs att kunskapen är offentlig och att forskarna utvärderar den kritiskt och utan att klamra sig fast vid gamla uppfattningar.

Till skillnad från vetenskap baserar sig vardagskunskapen oftast på personliga upplevelser och observationer, på induktiv slutledning utifrån egna erfarenheter samt alla de slag av källor, även otillförlitliga, sådana som sociala media eller hörsägen. Alla människor har sina erfarenheter och åsikter om den mänskliga psykologin. Ibland håller dessa uppfattningar streck, eller fungerar åtminstone i personens eget liv. Men att enbart ha rätt gör inte uppfattningen till vetenskaplig kunskap, eftersom den vetenskapliga kunskapen bör stödja sig på undersökningar. Vardagsuppfattningarna kan också vara felaktiga och de går inte att generaliseras till att gälla andra människor. Vardagskunskapen utsätts sällan för kritisk prövning och bedömning, vilket gör att felaktiga uppfattningar kan leva kvar länge i vardagsmedvetandet och spridas från människa till människa. Vardagskunskapen är också ofta mycket subjektiv, den präglas av berättelser och av slutledningsfel. Människor fängslas av berättelser som har en klar början och ett tydligt slut och där också känslor ingår. Därför uppfattar man också saker i form av berättelser där sådana inte nödvändigtvis föreligger. I vårt vardagstänkande utnyttjar vi i hög grad det snabba tänkandet, det vill säga typ 1 tänkandet, och det här gör vardagstänkandet mottagligt för typiska mänskliga tankefel, exempelvis bekräftelseförvrängning (konfirmeringsbias). Tänkandet hos forskare inom psykologi är på samma sätt som hos andra människor känsligt för subjektiva synsätt och tankefel, men med hjälp av vetenskapliga metoder försöker man dämpa och korrigera de här tendenserna för att kunna frambringa kunskap som är mera tillförlitlig än vardagstänkandet.

Vardagstänkandet är till nytta för att få vardagslivet att fungera men psykologin som vetenskap bör kunna producera kunskap som bygger på vetenskapliga undersökningar och som har utsatts för prövning och därför är mera tillförlitlig och generaliserbar än vardagskunskapen. Det är exempelvis viktigt att ha tillförlitlig psykologisk kunskap i det samhälleliga beslutsfattandet och i vården av psykiska störningar. Med hjälp av vardagskunskap kan det vara svårt att identifiera sig med sådana människor och situationer som avviker mycket från en själv och från ens egen upplevelsevärld. Den vetenskapliga kunskapen kan däremot erbjuda möjligheten att förstå olika människor och fatta beslut som är till gagn för möjligast många människor. Den vetenskapliga forskningen har också avslöjat egenskaper hos människan som vardagskunskapen inte kan komma åt. Exempelvis kunskap om hjärnans funktion, nervcellens uppbyggnad eller våra gener är sådant som vi inte kan producera utan vetenskaplig kunskap. Vardagskunskapen kan inte heller nödvändigtvis beskriva fenomenens bakgrundsfaktorer korrekt, utan nöjer sig med att förklara den omedelbara upplevelsen. De direkta observationerna av ett fenomen kan ibland utan tilläggsutredning leda till felaktiga förklaringar. Vardagstänkandet kunde exempelvis förklara att solen kretsar kring jorden, för att det verkar som om jorden skulle stå stilla medan solen rör sig. Den vetenskapliga kunskapen strävar för sin del efter att skapa förklaringsmodeller i vilka den enskilda upplevelsen förklaras utifrån ett vidare perspektiv.

9–11 p.
I svaret redogörs för skillnaden mellan vardagstänkande och vetenskapligt tänkande och nyttan av det vetenskapliga tänkandet motiveras på ett meningsfullt sätt. Den psykologiska begreppsapparaten utnyttjas med undantag för vissa bristfälligheter väl. Svaret är strukturerat.

15–17 p.
I svaret redogörs för och jämförs skillnaderna mellan vardagstänkande och vetenskapligt tänkande på ett mångsidigt sätt och argumenteringen för nyttan av det vetenskapliga tänkandet är övertygande. Den psykologiska begreppsapparaten utnyttjas på ett utmärkt sätt och svaret är välstrukturerat.

Grundtanken med manifestering är att individens tankar och önskningar gör den yttre världen mera fördelaktig för individen. Det finns i verkligheten ingen vetenskaplig grund för en sådan utsaga och påståendet kan alltså anses vara en ogrundad föreställning. Utifrån det perspektivet är det inte önskvärt att marknadsföra en vetenskapligt ogrundad föreställning som en lösning på olika problem eller för att hantera livet.

Å andra sidan kan individen genom den upprepade tankebanan ändå ur en vetenskaplig synvinkel påverka sig själv på ett sätt som kan vara till nytta. Vid en manifestering aktiveras ett flertal psykologiska mekanismer som kan ha en inverkan på levnadsloppet. Det är möjligt att uppfatta manifesteringen exempelvis som en nyttig fantasiövning med hjälp av vilken man bearbetar hur man kunde utvecklas så att man uppnår mål som är viktiga för en själv. Manifesteringen kan leda till att man klargör sina mål, ökar sin själveffektivitet och att man till slut går till konkreta åtgärder för att uppnå dessa mål. Forskningen har visat att föreställningsövningar, klargörande av egna mål och att göra upp planer med hjälp av olika övningar är till nytta exempelvis inom tävlingsidrott. Manifesteringen kan i bästa fall fungera som en självuppfyllande profetia och förbereda individen för att tackla förändringar, att ta steg som leder mot de egna målen och att gripa tag i möjligheter.

Manifesteringen kan också vara förknippad med socialpsykologiska fenomen, åtminstone om den utövas offentligt exempelvis inom sociala medier. Där kan manifesterarna hitta och uppmuntra varandra, forma ingrupper som stöder gemensamma mål eller tillsammans idealisera vissa målsträvanden. Då kan manifesteringen också höra ihop med att man utformar gemensamma värderingar inom en viss grupp. Värden och värderingar styr våra mål och vårt agerande. Om man ur manifesteringen plockar ut övningar som klargör de egna målen, exempelvis en drömkarta, och ett sätt att visualisera ett skeende där man själv lyckas nå sina mål, så kan man dra nytta av den här aktiviteten. Tydliga mål hjälper en att styra sin aktivitet i rätt riktning, positivt tänkande kan öka själveffektiviteten och höja självkänslan och i vissa fall kan visualiseringen förbättra prestationerna i verkliga situationer. De här psykologiska fördelarna kan leda till faktiska resultat bara de först motiverar individen att aktivt arbeta för sina mål eller uppmuntrar hen att gripa tag i de möjligheter som de är förknippade med. Det är över lag viktigt att ha drömmar för det kan skapa bättre visioner om framtiden och hjälpa en att förverkliga dem.

Manifestering förbereder vanligtvis ändå inte en inför besvikelser och för hur man kommer över dem. Om man i bakgrunden har en tro på att bara av manifestering i sig följer goda saker kan denna tro leda till sin motsats så att man ser också besvikelserna och det att målen flyr undan som något som är oberoende av den egna verksamheten. Då kan manifesteringen minska den egna känslan av självförmåga och motivationen att arbeta för målen.

Manifestering kan också behandlas utifrån en bemästringssynvinkel. Manifestering kan i en viss mening uppfattas som en copingmetod i en situation där individen skulle vilja uppnå något men ännu inte har lyckats i sin strävan. Manifesteringen är förbunden med verksamhet för att uppnå målet, men manifesteringen är ensam för sig ingen effektiv aktivitet om man inte samtidigt är beredd att göra meningsfulla saker för att nå sina mål. För att exempelvis få ett jobb som man eftertraktar kan det vara nyttigt att söka sig till studier inom det relevanta området i stället för att leva som om man redan skulle ha fått den önskade anställningen. Ifall man å andra sidan tror sig kunna klara av nästan vad som helst med hjälp av manifestering så finns det också en risk för att personen kan ta till alltför stora konkreta åtgärder för att uppnå sina mål, som till exempel att ta alltför stora ekonomiska risker i sin företagsverksamhet.

Manifestering kan te sig lockande för en människa också för att den bär med sig ett löfte om att man kan uppnå sina mål utan att det alls krävs några konkreta handlingar för detta. Manifesteringen, eller bara det att man tittar på vad som ingår i denna, eller att man till och med köper ett sådant innehåll, kan då fungera som ett enkelt sätt att försöka lösa problem eller nå sina eftersträvade mål. Ett sådant förfarande kan vara förbundet med prokrastinering, outvecklade coping- eller bemästringsmedel, magiskt tänkande eller negativa känslor kopplade till de besvär man får utstå för att uppnå de egna målen. Om grunderna för manifesteringen är sådana här och manifestering blir en ersättning för konkreta handlingar så kan det bli svårare för personen att uppnå sina mål. Den person som hyser en stark tilltro till manifestering riskerar också att bli ekonomiskt utnyttjad ifall hen går in för att använda mycket pengar på de kurser och material om den här metoden som aggressivt marknadsförs på internet.

13–16 p.
I svaret ingår en huvudsakligen relevant diskussion om manifestering baserad på psykologisk kunskap och examinanden behandlar frågan om varför manifestering intresserar människor, samt vilka positiva och negativa effekter fenomenet kan ha. Den psykologiska begreppsapparaten utnyttjas och tillämpas väl, med undantag för smärre bristfälligheter. Utveckling och utvärdering av kunskapen ingår i svaret och det är strukturerat.

22–25 p.
Svaret bygger på en mångsidig diskussion utifrån psykologisk kunskap om orsakerna till att manifestering intresserar människor och vilka de positiva och negativa effekterna av det här fenomenet kan vara. Utnyttjandet av den psykologiska begreppsapparaten liksom tillämpningen, utvecklingen och utvärderingen av kunskapen är utmärkt och svaret är välstrukturerat.

I uppgiften ska examinanden presentera en statlig eller en till regeringens befogenheter hörande åtgärd med vars hjälp man kan påverka de ungas välmående i en positiv riktning. Om examinanden presenterar flera åtgärder med nära koppling till varandra ska uppgiften bedömas som en helhet, men ifall examinanden presenterar flera helt olika åtgärder ska bedömningen fokusera på att utvärdera den första av de presenterade åtgärderna. För ett lyckat svar krävs det att examinanden har psykologisk kunskap om faktorer som påverkar välbefinnandet och kan tillämpa denna kunskap i form av exempel. Den viktigaste delen av svaret är de motiveringar utifrån psykologisk kunskap som examinanden kan ange när det gäller åtgärdens effekter på välmåendet.

Examinanden kan fritt välja en åtgärd som lämpar sig för uppgiften. Den behöver inte vara lätt att utföra men i ett bra svar bör åtgärden till en viss grad vara realistisk, alltså en sådan som Finlands regering åtminstone i teorin kan påverka och som inte kräver en helt obegränsad mängd resurser. Det är inte nödvändigt att ha ingående kunskaper om statliga strukturer och regeringens möjligheter att påverka, men det kan vara förtjänstfullt om examinanden i sitt svar tar upp de här synvinklarna. I valet av åtgärd är ändå det mest väsentliga att examinanden kan koppla ihop den presenterade åtgärden med psykologisk kunskap om faktorer som påverkar välmåendet.

Åtgärden kan vara inriktad på att lösa något problem med de ungas välmående eller på att öka de faktorer som stöder välmåendet. Exempel på sådana åtgärder kan vara att minska belastningen på de studerande genom att förnya gymnasieutbildningens struktur, att göra mentalvårdstjänster med låg tröskel tillgängliga för allt fler studerande, att ge ekonomiskt stöd till familjer med små inkomster, att sträva till ökad jämlikhet och jämställdhet eller att medvetet och effektivt motarbeta klimatförändringen.

En viktig faktor för att främja välmåendet är en fysiskt, psykiskt och socialt trygg miljö där den unga kan känna att hen får vara sig själv. I en sådan miljö finns det inte ett ständigt hot om våld eller diskriminering, vilket speciellt de unga som hör till minoriteter kan tvingas uppleva. Känslan av trygghet kan man främja på många olika plan, allt från den fysiska tryggheten i skolan och på offentliga platser till ett jämlikt och respektfullt bemötande av olika människor. Till exempel främjas välmåendet av olika åtgärder fokuserade på att minska mobbningen i skolan, rasismen och ungdomskriminaliteten, genom att de skapar trygghet. En otrygg miljö förorsakar kronisk stress som försämrar välmåendet och hotar den psykiska hälsan.

En åtgärd för att främja välmåendet kan vara en strävan att minska även sådan psykisk stress som inte har att göra med otrygghet. Ständig belastning kan också leda exempelvis till en upplevelse av att omgivningen ställer för höga krav, att möjligheten till återhämtning är otillräcklig eller att man tyr sig till icke-adaptiva coping-metoder. I sådana fall kan man stödja välmåendet genom att exempelvis göra kraven från omgivningen mera rimliga eller främja användningen av adaptiva coping-strategier till exempel genom att erbjuda socialt stöd och möjlighet att utöva hobbyer. Ett sätt att lätta på det tryck som de unga upplever kunde vara att man för psykiska problem erbjuder en sådan snabb och adekvat behandling som det är lätt att söka sig till och som till sin natur är sådan att den tar hänsyn till det som är utmärkande just för de unga.

Möjligheten att förverkliga sig själv och positiva förväntningar på framtiden är också delfaktorer för välmåendet. Till exempel känner en välmående individ enligt självbestämmandeteorin att hen kan agera autonomt, att hen är bra på något som är viktigt för hen och att hen tillhör en social grupp. En åtgärd för att främja välmående kan ha som mål att öka de ungas rätt till självbestämmande och möjligheter att pröva olika saker och sträva efter sådant som är viktigt för dem själva. Åtgärden kan också främja de ungas möjligheter att kunna ingå i sociala grupper som är viktiga för dem. Genom att man till exempel garanterar jämlika och realistiska möjligheter för studier inom önskade områden och bryter ner sådana stereotypier som begränsar de ungas möjligheter, så främjar man deras självförverkligande och därmed också deras välmående. På samma sätt kan man också genom att exempelvis bygga upp framtidstron och optimismen bland de unga stödja deras välmående. Ifall en ung människa ser positivt på sin framtid och kan förhålla sig optimistiskt till den så stärks förmodligen personens välmående.

Åtgärder som ökar de ungas tro på framtiden och minskar de framtida hoten mot de unga stärker också välmåendet. De ungas välmående främjas exempelvis genom kraftfulla strävanden att bromsa klimatförändringen och förlusten av den biologiska mångfalden samt genom tryggandet av en politiskt stabil och fredlig framtid, även om den finska statens förmåga att svara på dessa globala hot är tämligen begränsad. Å andra sidan kan aktiva insatser från regeringens eller statens sida förmedla hopp till den unga även om effekterna av statens eller regeringens åtgärder skulle bli blygsamma. Hoppfullhetens roll för välmåendet kan behandlas till exempel ur depressionens synvinkel eftersom depressionen ofta är förknippad med känslor av hopplöshet.

I ett förtjänstfullt svar kan examinanden också behandla exempelvis främjande av hälsosamma levnadsvanor, en trygg digital miljö eller ett framtida arbetsliv. Det mest väsentliga i svaret är att examinanden förankrar den valda åtgärden i meningsfull psykologisk kunskap med avseende på faktorer som har betydelse för välmåendet.

13–16 p.
I svaret presenteras en samhällsåtgärd med anknytning till den ungas välmående och åtgärdens effekter på välmåendet motiveras med i huvudsak relevant psykologisk kunskap. Hanteringen av den psykologiska kunskapen och begreppsapparaten är god. Kunskapen tillämpas och vidareutvecklas och de presenterade synvinklarna motiveras.

22–25 p.
I svaret presenteras en samhällsåtgärd med klar anknytning till de ungas välmående och åtgärdens effekter på välmåendet motiveras på ett övertygande sätt med hjälp av psykologisk kunskap. Hanteringen av den psykologiska kunskapen och begreppsapparaten är utmärkt. Kunskapen tillämpas och vidareutvecklas på ett berömligt sätt. De presenterade synvinklarna motiveras på ett heltäckande och övertygande sätt.

Det nyfödda spädbarnet kan reagera på ljud som det blivit bekant med redan före sin födelse. Minnesverksamheten börjar alltså utvecklas redan i livmodern. Ett bekant ljud kan exempelvis var förälderns röst som babyn har hört i livmodern och som babyn kan känna igen efter sin födelse. Redan det här skedet är kopplat till någon form av klassificering av sinnesinformationen i det som är bekant, alltså lagrat i minnet, och det som är nytt. Att identifiera ett ljud kan vara den första primitiva minnesrepresentationen av föräldern, i synnerhet när ljudet börjar förenas med andra varseblivningar, sådana som doft, beröring och omvårdnadsrutiner.

Under det första levnadsåret utvecklas det episodiska minnet, det vill säga händelseminnet. Det episodiska minnet kan vara kopplat till förnimmelser eller känslor, exempelvis till en association mellan ett visst ljud och rädsla. För att babyn ska kunna forma en minnesbild behövs det sannolikt många upprepningar och att händelserna återkommer på samma sätt i babyns vardag. En trygg och förutsägbar omgivning hjälper sannolikt babyn att skapa en bra känsla och episodiska minnesrepresentationer som hör ihop med vardagsrutinerna. Om miljön är mindre förutsägbar och människorna ofta byts ut eller om det inträffar skrämmande och överraskande saker runt babyn, kan inlärningen av en reaktion av rädsla på samma sätt gå snabbt. En baby sover också mycket – även det kan ha en evolutiv, minnesförstärkande betydelse eftersom man vet att viktiga upplevelser och saker repeteras och samtidigt förstärks förbindelserna mellan nervceller som hör ihop med dessa saker. Som följd av detta förstärks också minnesspåret.

Miljön påverkar alltså hurdana de första minnesbilderna hos babyn är och hurdana känslor de är förbundna med. Upprepningar är till hjälp för utvecklingen av minnet och examinanden kan också behandla minnet ur inlärningens synvinkel. När babyn lär sig nya färdigheter befästs de snabbt och utsläcks inte, vilket också betyder att minnesrepresentationerna ständigt utökas.

Examinanden ombeds också att i sitt svar analysera de hjärnmekanismer som hör ihop med minnet. För inlärning av rädsla är mandelkärnan (amygdala) viktig. Eftersom babyns pannlober är outvecklade har babyn knappast något likt den vuxnas förmåga att reglera eller bromsa rädsloreaktioner utan är helt beroende av förälderns hjälp. Examinanden kan i sitt svar exempelvis diskutera huruvida känslobaserade minnesbilder eller reaktioner är lättare för babyn att skapa än andra minnesbilder eftersom strukturerna under hjärnbarken torde utvecklas snabbare än exempelvis hjärnbarken.

Den kraftiga utvecklingen av hippocampus under de två första åren är central för bildandet av bestående minnesbilder och för utvecklingen av minnet. Det är numera känt att hippocampus är aktivt från livets början men att dess verksamhet utvecklas när babyn växer. Ett konkret tecken på utvecklingen av babyns minne är reaktionen på det som är främmande då babyn kan jämföra en främmande människas ansikte med sin minnesbild av en bekant människas ansikte. Babyn börjar reagera på det som är främmande vid sex månaders ålder, men variationen är stor. Det nya är ändå bara jämförelsen, för babyn känner igen bekanta ansikten vid en synnerligen tidig ålder även om den långsamma utvecklingen av synskärpan försvårar uppbyggnaden av minnesbilder baserade på synen. Episodiska minnen och medvetet återkallade minnesbilder från barndomen skapas först när hippocampus, upplevelsen av ett själv och de språkliga färdigheterna är tillräckligt utvecklade.

Babyns motoriska utveckling är snabb. Enskilda rörelser utvecklas till rörelsemönster som har sina egna minnesrepresentationer för rörelse. De är å ena sidan automatiska minnesrepresentationer, men de kan också vara situationsbundna minnesbilder, till exempel olika till lekar hörande rytmiska klappningar eller liknande. För dessa funktioner behöver babyn troligen såväl rörelsecortex som pannlob: rörelsecortex styr kroppens olika delar och pannloben försöker styra rörelserna så att de sker i rätt rytm och i rätt ordning.

Examinanden kan också diskutera i svaret hur myeliniseringen av nervcellerna, som försnabbar fortplantningen av nervimpulserna, kan påverka utvecklingen av babyns minnesprocesser. Det är också möjligt att i svaret diskutera vilken påverkan andra faktorer som är kopplade till hjärnans utveckling kan ha. Det kan gälla exempelvis utvecklingen av de primära sinnesområdena, uppbyggnaden av hjärnområden förbundna med språket samt hur uppbyggnaden av förbindelser mellan sinnesorganen och hjärnbarken eller förbindelser inom hjärnan påverkar minnesprocesserna och deras utveckling hos en baby som är yngre än ett år.

En viktig del av minnets utveckling hos babyn är språkinlärningen eftersom en stor del av det stoff som lagras i minnet är språkligt kodat eller tolkas via språket. Språkinlärningen möjliggör alltså utvecklingen av mera mångsidiga minnesprocesser. Språkinlärningen får sannolikt sin början i och med att det formas minnesrepresentationer för ljuden i det egna modersmålet. Efter det här eller delvis samtidigt börjar babyn småningom bygga upp minnesrepresentationer för ord som den ofta stöter på, till exempel “mamma” eller “pappa”. När babyn har bildat en minnesrepresentation för ett ofta återkommande ord och förbundit det med någon betydelse börjar babyn i allmänhet öva sig på att ljuda ordet. Det här förutsätter att babyn ur sitt minne kan plocka fram ordets minnesrepresentation och koppla ordet till minnesrepresentationerna för munnens rörelser; när de här binds samman kan babyn försöka artikulera ordet. Det är alltså särskilt när det gäller minnesbilder som är förbundna med språket som också andra hjärnområden än enbart de språkliga områdena är involverade. För språkproduktionen är den motoriska hjärnbarken också central. I språkinlärningen kan, med tanke på minnesspåren, områden i den prefrontala loben vara av särskild vikt. Det handlar om Brocas område i pannloben och Wernickes område i tinningloben.

I sitt svar kan examinanden utifrån olikheterna i hjärnan dessutom behandla skillnaderna i fråga om vuxnas inlärning jämfört med de hjärnprocesser som hör ihop med babyns minne, men då måste examinanden koppla sin diskussion till den under ett år gamla babyns minnesprocesser. Det är inte meningsfullt att i svaret redogöra för de hjärnmekanismer som är kopplade till minnet utan att tillämpa och tolka kunskapen just med avseende på babyåldern.

13–16 p.
Examinanden analyserar i svaret minnets utveckling hos en baby utifrån meningsfulla psykologiska perspektiv och uppmärksammar också de hjärnmekanismer som ligger till grund för minnet. Hanteringen av den psykologiska kunskapen och begreppsapparaten är god. Kunskapen tillämpas och utvecklas och de framförda perspektiven är motiverade.

22–25 p.
Examinanden analyserar i svaret minnets utveckling hos en baby på ett mångsidigt sätt utifrån meningsfulla psykologiska perspektiv och flera av perspektiven kopplas med övertygande motiveringar till de bakomliggande hjärnmekanismerna. Hanteringen av den psykologiska kunskapen och begreppsapparaten är utmärkt och kunskapen tillämpas och utvecklas på ett berömligt sätt. De framförda perspektiven motiveras på ett heltäckande och övertygande sätt.