Beskrivningar av goda svar: SV – Historia

Av ett gott svar framgår det att examinanden förstår att Jacobus de Lausanne i sin text beskriver ett medeltida, västeuropeiskt ståndssamhälle ur kyrkans synpunkt. Samhället var indelat i tre stånd: adel, präster och det tredje ståndet som omfattade alla andra. Examinanden redogör för ståndens viktigaste uppgifter och privilegier. Kungar och adeln hade i uppgift att sköta samhällets styre och säkerhet, med våld om så krävdes. Prästerskapet skötte religiösa förrättningar. Såväl adel som prästerskap var befriade från skatter och de hade också beskattningsrätt. De lägre ståndens uppgift var att genom sitt arbete försörja de högre. Examinanden kan för sitt svar också använda den indelning i fyra stånd som gällde i det svenska riket: adel, präster, borgare och bönder. Examinanden jämför Jacobus beskrivning med den tidens samhälleliga verklighet, och gör någon kritisk observation om resultaten av jämförelsen.

I ett berömligt svar visar examinanden att hen förstår att Jacobus beskrivning av hur samhället fungerar är en förenkling. Ståndssystemet såg inte likadant ut överallt i Europa. Till de lokala särdragen hör Sveriges system med fyra stånd liksom den livegenskap som gällde på vissa håll. Examinanden visar att hen vet att regenten ansågs vara någon som Gud utsett till uppdraget och som stod över ständerna. Examinanden inser att Jacobus betraktar saken ur prästerskapets perspektiv, eftersom han själv var dominikanermunk. Han tar exempelvis inte alls i beaktande att bönderna betalade skatt också till de jordiska makthavarna. Det tredje ståndet var inte så enhetligt som man kunde tro av Jacobus beskrivning. Examinanden kan ge exempel på ståndsgränsernas föränderlighet eller på överträdelser av dem. De stora köpmännen i städerna utförde exemplvis inte fysiskt arbete utan levde i stor välmåga jämförbar med adelns. Även om texten är skriven av en dominikansk munk och skildrar kyrkans perspektiv passar den helt in på den världsliga elitens uppfattning om ett hierarkiskt samhälle.

I ett gott svar utnyttjar examinanden bägge materialen och visar att hen förstår den sena medeltidens (renässansens) centrala drag. Hen behandlar några faktorer som påverkade de olika ståndens klädsel. Exempel på sådana är förmögenhet, kön, religion och klädselns syfte: arbetskläder (material 7.C), jakt, krig, kyrkliga förrättningar, ståndsmässighet (material 7.B) och klädselns moraliska dimensioner (material 7.B). Alla skulle klä sig ståndsmässigt, dock utan att hemfalla åt alltför mycket prålande med kläderna. Proper klädsel handlade också om ett kristet liv: måttlighet och anspråkslöshet var dygder.

I ett berömligt svar beskriver examinanden de olika ståndens klädsel ur flera olika synvinklar och utnyttjar uppgiftsmaterialet analytiskt. Hen kan till exempel av material 7.A sluta sig till att klädsel för personer ur de högre stånden var ett sätt att visa sin status och att mycket pengar lades på kläderna. Hen kan också dra slutsatsen att inte alla ur de lägre stånden nöjde sig med att klä sig efter sitt stånd, eftersom Hugo de Prato såg sig tvungen att varna för synden att använda klädsel som tillhörde ett annat stånd. Examinanden noterar att andaktsbokens bild av bönder som arbetar på en åker är skönmålande. Hen gör också några källkritiska anmärkningar. Till exempel kan hen diskutera huruvida materialen är representativa och pålitliga med tanke på att omständigheterna såg olika ut på olika håll i Europa.

I ett gott svar sätter examinanden materialen i deras historiska kontext (slutet av kalla kriget) och diskuterar de avsikter de ger uttryck för. USA:s president Ronald Reagan uppmanar, med hänvisning till den öppenhetspolitik (glasnost) som Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov understött, denne att verka för nedmonteringen av Berlinmuren. Den brittiska premiärministern Margaret Thatcher önskar för sin del att Tyskland inte ska förenas, eftersom det skulle påverka det kalla krigets maktbalans i Europa (status quo) och destabilisera Europa. Tysklands förbundskansler Helmut Kohl ser återföreningen av Tyskland som viktig för hela den europeiska integrationen och anser att Tysklands återförening är en förutsättning för att en europeisk identitet ska utvecklas. Examinanden kan konstatera att USA i sin tur ser situationen mer i ljuset av konstellationerna kring kalla kriget.

I ett berömligt svar jämför examinanden yttrandena och deras tidpunkter noggrannare. Reagans eftertryckligt retoriska tal hölls sommaren 1987, det vill säga långt innan Thatchers och Kohls yttranden och initieringen av utveckling mot en förening hösten 1989. Såväl Reagan som Kohl åberopar västerländska värderingar i sitt stöd för Tysklands återförening. En avsikt var också att utvidga västs inflytande till Östeuropa. I Kohls retorik kopplas den tyska återföreningen till hela Europas integration, vilket gör att det är svårt att motsätta sig den. Thatcher betonar i sin tur att en utveckling mot demokratisering måste ske inifrån de östeuropeiska staterna. Hon säger också att USA (och dess dåvarande president George H. W. Bush) intar samma linje som Storbritannien, vilket vittnar om en tydlig skillnad i jämförelse med synsättet i Reagans tal. Examinanden kan konstatera att bakgrunden till Thatchers negativa inställning kan ligga i rädslan för ett eventuellt hot som ett förenat Tyskland kunde utgöra, och att optimismen i Kohls tal i fråga om återföreningen delvis beror på att Östtyskland i praktiken upphört att existera som stat, trots att inget ännu hade avtalats officiellt om en återförening av Tyskland.

I ett gott svar diskuterar examinanden bakgrunden till återföreningsutvecklingen och kan datera Berlinmurens fall till november 1989. Östtyskland beviljade sina medborgare friheten att resa till väst, vilket ledde till rusning till Västberlin och till murens fall. Sovjetunionen drogs med ekonomiska svårigheter och blev tvunget att foga sig i att Tyskland återförenades. Efter föreningen ådrog sig Tyskland stora kostnader för att få den östtyska ekonomin i skick. Inte heller mentalt förlöpte sammanjämkningen av öst och väst inom Tyskland utan svårigheter. I och med återföreningen blev Tyskland en central förespråkare av integration inom den europeiska politiken och försökte främja demokratisering i de östeuropeiska länderna.

I ett berömligt svar analyserar examinanden utvecklingen mot en förening av Tyskland mer detaljerat. Tyskland återförenades officiellt i början av oktober 1990. Examinanden förklarar också noggrannare de problem som återföreningen medförde inom Tyskland. Landets ekonomiska tillväxt krympte mot slutet av 1990-talet, och landet var ekonomiskt och politiskt delat. Utvidgningen av Tyskland (landets areal ökade med en tredjedel och befolkningen med en fjärdedel) ledde många européer att begrunda det nya, förenade Tysklands roll och makt i Europa. Tyskland visade emellertid genom sitt agerande att det hade blivit ett västerländskt land som stödde demokrati och rättsstaten.

Hannes Kolehmainens olympiska medaljer i Stockholm rönte stor uppmärksamhet internationellt, vilket ledde till att kännedomen om Finland ökade i världen. Av ett gott svar framgår det att Finland år 1912 var en del av Ryssland, och i svaret diskuteras betydelsen av framgång inom idrotten för uppkomsten av det självständiga Finland: betydande idrottsframgångar stärkte den finländska nationella identiteten. Examinanden kan till exempel konstatera att bilden i material 9.A är en skolplansch som användes inom undervisningen för att stärka den nationella självkänslan. Examinanden har också en motiverad uppfattning om vad nationalism betyder i samband med idrott och på vilket sätt den bidrog till framväxten av en finländsk nationell självkänsla innan självständigheten och under självständighetens tidiga år. Examinanden utnyttjar bägge uppgiftsmaterialen i sitt svar.

I ett berömligt svar beskrivs Finlands situation och internationella position vid den aktuella tidpunkten mer analytiskt. På grund av Rysslands förryskningspolitik hade Finlands autonomi inskränkts avsevärt. I Finland sågs det som ett led i motståndet mot förryskningen att delta som ett eget landslag i olympiska spelen i Stockholm. Efter självständigheten utnyttjades idrottsframgångar som en mätare på nationers inbördes överlägsenhet. Efter inbördeskriget delade idrotten också folket, eftersom arbetarbefolkningen och borgarskapet hade sina egna idrottsföreningar.

I ett gott svar förstår examinanden att idrottens roll som en del av samhället inte förändrades i högre grad, eller förändrades långsamt. Den var fortfarande viktig för finländarna: man försökte fortfarande skapa en positiv Finlandsbild med hjälp av idrotten. Under 1940- och 1950-talen började kvinnor delta i tävlingsidrott i större utsträckning, en utveckling som hade sin bakgrund i hur andra världskriget påverkade kvinnornas ställning mer allmänt. En allt större del av befolkningen intresserade sig för idrott och finländares framgångar i internationella tävlingar. En större del av befolkningen, kvinnor inräknat, började även intressera sig för att själv utöva idrott. Den ökade synligheten för stora internationella idrottsevenemang ledde till att varje deltagarland försökte skapa en positiv bild av sig självt i internationella medier, och detta gällde i synnerhet Finland efter andra världskriget. Journalister och politiker var därför bekymrade över Finlandsbilden och de finländska idrottarnas framgångar. Idrottsresultat som uppfattades som skrala ansågs vara ett problem.

I ett berömligt svar fördjupar examinanden diskussionen om idrottens politiska och propagandistiska roll samt om dess roll som massrörelse där även allt fler kvinnor deltog. Dess politiska betydelse framgår exempelvis av att inflytelserika politiker, såsom den blivande presidenten Urho Kekkonen, kraftigt tog ställning i frågan om de skrala resultaten. Kekkonen underströk att framgångar i idrott var en förutsättning för synlighet inom den internationella politiken. De olympiska sommarspelen i Helsingfors 1952 var det bästa exemplet på hur ett litet och okänt land fick enormt mycket gynnsam internationell synlighet. Examinanden ser också att skiljelinjen mellan arbetarnas och borgarnas idrott hade levt kvar sedan inbördeskriget.

Ett berömligt svar innehåller källkritik: till exempel ger trailern för filmen om Siiri Rantanen avsiktligt en heroisk och positiv bild av en av landets första kvinnliga idrottsstjärnor. I texten ur Suomen Kuvalehti konstateras i stället att kvinnliga idrottare fick mycket marginell uppmärksamhet. Examinanden observerar att texten i Suomen Kuvalehti enbart dryftar olympiska spelen 1948, inte exempelvis 1950-talet, och att det handlar om en forskares tolkning av skrifter från den tiden.