Beskrivningar av goda svar: SV – Psykologi

Varje deluppgift bedöms separat på skalan 0, 1, 3 eller 5 poäng.

0 p. Svaret bygger inte på korrekt kunskap.

1 p. Svaret är mycket knapphändigt eller består till stor del av felaktig kunskap.

3 p. I svaret beskrivs fenomenet känsloreglering korrekt men svaret innehåller små fel eller brister.

5 p. I svaret beskrivs fenomenet känsloreglering klart och felfritt.

I ett förtjänstfullt svar definierar examinanden målorientering på ett allmänt plan och beskriver mera ingående tre olika målorienteringar. Målorienteringar som är bekanta för examinanderna är åtminstone inlärnings-, resultat-, beroende- och undvikandeorientering. Att ange flera än tre exempel är inte en förtjänst.

Det ideala målet för studierna är internalisering av lärostoffet, men i verkligheten har studerandena många typer av mål och motiv som styr deras sätt att studera. Alla dessa mål är inte kopplade till inlärningen av lärostoffet utan de kan höra ihop med exempelvis yttre belöningar, sociala relationer eller hanteringen av egna känslor. Målorienteringar är beskrivningar av vad som motiverar en studerande. Den studerande har inte nödvändigtvis bara en klar målorientering utan kan ha flera målorienteringar samtidigt, och dessa kan också variera beroende på läroämne och förändras över tid.

Den inlärningsinriktade eleven är genuint intresserad av lärostoffet och vill förstå det. Den här orienteringen innebär en inre motivation för studierna, och yttre motivationsfaktorer som betyg eller andras åsikter är inte speciellt viktiga för den inlärningsinriktade eleven. Inlärningsinriktning leder ofta till goda inlärningsresultat.

Den resultatinriktade eleven vill lyckas med sina studier, det vill säga få goda betyg och göra framsteg på sin studiebana. I resultatinriktningen ingår ofta en tävlingslust och det är viktigt för eleven att få bättre betyg än andra. Resultatinriktningen bygger på yttre motivation. Den leder ofta till studieframgång men kan också vara förbunden med mycket stress.

En annan inlärningsorientering baserad på yttre motivation är beroendeinriktningen. För en elev med denna orientering är andras åsikter och uppmuntran i relation till studierna en viktig källa till motivation. Eleven strävar att agera så att hen blir accepterad av gruppen och kan behaga människor som är viktiga för hen.

Särskilt i de fall då eleven har svårt att lyckas med eller anpassa sig till sina studier kan studierna börja väcka rikligt med negativa känslor. I sådana situationer kan den studerande utveckla en undvikandeinriktning, vilket innebär att hen försöker hantera de negativa känslor som studierna orsakar genom att undvika dem, prokrastinera och förhålla sig negativt till dem.

9–11 p.
I svaret beskriver examinanden begreppet målorientering på ett allmänt plan och presenterar tre exempel på olika slag av målorientering. Hanteringen av den psykologiska kunskapen är med undantag av enstaka bristfälligheter god och svaret är strukturerat.

15–17 p.
I svaret beskriver examinanden begreppet målorientering på ett allmänt plan och presenterar tre exempel på olika slag av målorientering. Hanteringen av den psykologiska kunskapen är utmärkt, svaret är strukturerat och bildar en berömlig helhet.

Varje deluppgift bedöms separat på skalan 0, 1, 3 eller 5 poäng.

0 p. Svaret bygger inte på korrekt kunskap.

1 p. Svaret är mycket knapphändigt eller består till stor del av felaktig kunskap.

3 p. I svaret har felet i undersökningsupplägget identifierats korrekt och förslag till korrigering presenteras, men svaret innehåller små fel eller brister.

5 p. I svaret har felet i undersökningsupplägget identifierats korrekt och förslag till korrigering presenteras. Svaret är klart och felfritt.

I ett bra svar förklarar examinanden tydligt vad dubbelprocessteorin handlar om och presenterar en kognitiv snedvridning eller en heuristik. Det är en förtjänst om examinanden kan belysa teorins samband med kognitiva snedvridningar och heuristiker, det vill säga att de är kännetecken för beslutsfattande som baseras på snabbt tänkande. Det är inte ett fel att i stället för eller parallellt med snabbt och långsamt tänkande använda termerna informationsbearbetning av typ 1 och 2 eller system 1 och 2 förutsatt att examinanden använder termerna korrekt. Att presentera flera än en heuristik eller snedvridning i svaret räknas inte som en förtjänst.

Enligt dubbelprocessteorin kan informationsbearbetningen hos människan grovt indelas i två kategorier: snabbt tänkande, med vilket man avser en snabb, automatiserad, omedveten och enkel informationsbearbetning, och långsam kognition, med vilket man avser långsam, medveten och koncentrationskrävande informationsbehandling. Snabbt tänkande kallas också informationsbearbetning av typ 1 eller system 1 och långsamt tänkande för typ 2 eller system 2.

Snabbt tänkande är exempelvis att göra iakttagelser i klara situationer, emotionella reaktioner på saker eller att använda sig av en automatiserad färdighet, till exempel att läsa på ett bekant språk. De här sakerna sker automatiskt utan att man medvetet behöver koncentrera sig på dem. I själva verket kan man inte ens stoppa det snabba tänkandets informationsbearbetning: när en person ser ett ord som hen kan läsa kan hen inte bestämma sig för att inte förstå vad ordet betyder, utan det processas oberoende av viljan.

Långsamt tänkande är informationsbearbetning som kräver medveten koncentration och ansträngning. Långsamt tänkande krävs exempelvis för att lösa ett matematiskt problem, att lära sig en ny sak eller att processa komplex sinnesinformation, som till exempel att hitta en ring som fallit i gräset. Långsamt tänkande kräver uppmärksamhet, det är inte lätt att göra andra saker samtidigt och det gör en också trött.

Samma uppgift kan kräva långsamt tänkande i början, men när en person blir skicklig på uppgiften blir den informationsbearbetning som krävs automatisk och blir därmed snabbt tänkande. Att lära sig läsa kräver exempelvis långsamt tänkande, men för en erfaren läsare är läsningen en del av det snabba tänkandet.

Det går inte alltid att entydigt skilja mellan långsamt och snabbt tänkande och alla forskare är inte heller eniga om hur användbar dubbelprocessteorin är inom psykologin. Teorin har dock blivit vida känd efter att Nobelpristagaren Daniel Kahneman skrev en mycket uppmärksammad bok om ämnet.

Snabbt och långsamt tänkande är väsentliga begrepp när man undersöker beslutsfattande. Om en person vill fatta ett så logiskt och övertänkt beslut som möjligt i en komplex situation måste hen använda sig av långsamt tänkande. I vardagen är det dock inte så vanligt att man använder långsamt tänkande för sina beslut, utan man tyr sig ofta till det mindre mödosamma snabba tänkandet. I stället för logisk slutledning använder man sig av snabba och enkla slutledningsregler, heuristiker, och dessa hör också ihop med kognitiva snedvridningar som kan leda till logiska felslut. Beslutsfattande baserat på det snabba tänkandet är i vardag ofta tillräckligt bra, men i komplexa situationer tenderar det att leda till sämre resultat än det långsamma tänkandet.

I det följande uppräknas några för människan typiska heuristiker och kognitiva snedvridningar. Ett exempel av dessa räcker till för svaret.

Tillgänglighetsheuristik – När människor behöver uppskatta sannolikheten för att något ska inträffa gör de bedömningar utifrån hur lätt de kan komma på exempel på situationer där detta har inträffat. Om det exempelvis precis har varit en spektakulär nyhet i media om en flygolycka så kan människor överskatta frekvensen av flygolyckor på grund av tillgänglighetsheuristiken.

Representativitetsheuristik – Den här heuristiken bygger på stereotypt tänkande: när människor behöver uppskatta om något har en viss egenskap gör de sin bedömning utifrån hur väl den egenskapen passar in på saken enligt deras stereotypa föreställning, i stället för att använda sig av logiskt tänkande för sin bedömning. Om man till exempel frågar av en person vad som är mest sannolikt: att finländaren Matti är ingenjör eller att han är en blyg ingenjör, så väljer många det logiskt felaktiga svaret ”blyg ingenjör” eftersom det passar ihop med stereotypin om finländare, trots att två egenskaper logiskt sett alltid är mindre sannolika än en egenskap.

Förankring – När en person ska uppskatta ett antal kan uppskattning påverkas av förankring, vilket innebär att ett antal som personen sett tidigare påverkar hens uppskattning. Om personen exempelvis ska uppskatta kilopriset på te är det mer sannolikt att hen uppskattar det som högre om hen i förväg har fått veta att kilopriset kan vara så högt som hundratals euro, än om hen har fått veta att kilopriset kan vara så lågt som tiotals euro.

Undvika förlust – Snedvridningen att undvika förlust får människor att värdera förluster högre än vinster. Om en person till exempel redan äger ett föremål och ombeds uppskatta priset till vilket hen är redo att avstå från det, så uppger hen sannolikt ett högre pris än hen skulle vara redo att betala för samma föremål om hen inte redan ägde det.

Framtida värdeminskning – Människor har en benägenhet att uppfatta något som mindre värdefullt ju längre in i framtiden det ligger ur deras synvinkel. Om en person exempelvis ställs inför en experimentsituation där hen får välja mellan att få 100 euro genast eller 120 euro nästa dag, så väljer många att få den lägre belöningen genast i stället för att få den större belöningen i framtiden.

Vadslagarens felslut och ”Hot Hand”-illusionen – Det felslut som uppkommer när man tror att tidigare händelser påverkar sannolikheten för en händelse när så faktiskt inte är fallet. Om man exempelvis kastar tärning och får tre sexor i rad kan en person på grund av vadslagarens felslut dra slutsatsen att följande kast inte kan ge en sexa trots att sannolikheten för varje tärningskast är 1/6 och inte beroende av det föregående kastet. ”Hot Hand”-illusionen innebär samma felslut i motsatt riktning, det vill säga att man vid tärningskastning tror att det är mer sannolikt att nästa kast blir en sexa eftersom “tärningen nu tenderar att ge sexor”.

9–11 p.
I svaret beskriver examinanden dubbelprocessteorin väl med undantag för vissa bristfälligheter, och ger ett exempel på en kognitiv snedvridning eller heuristik. Den psykologiska kunskapen utnyttjas väl och svaret är strukturerat.

15–17 p.
I svaret beskriver examinanden dubbelprocessteorin och ger ett exempel på en kognitiv snedvridning eller heuristik på ett träffsäkert och exakt sätt. Den psykologiska kunskapen hanteras på ett utmärkt sätt, svaret är välstrukturerat och bildar en berömlig helhet.

Kreativitet är förmågan att producera nya och originella tankar och ageranden. Det kan vara kopplat till problemlösning, där kreativt tänkande är förmågan att klara av nya och överraskande situationer genom att lösa problem och hitta på nya tillvägagångssätt. Förutom problemlösning kan kreativitet innebära självförverkligande, ett agerande som i sig ger lustkänsla eller upplevelse av mening. Kreativt tänkande är viktigt inom områden som konst, vetenskap och företagsverksamhet. Kreativt tänkande kan dock komma till uttryck i verksamheter av många slag och är också användbart i människors vardagsliv, exempelvis i kommunikationen människor emellan och i problemlösning i vardagen.

I sitt svar kan examinanden nämna olika kreativitetsteorier, till exempel Guilfords modell för divergent och konvergent tänkande, i vilken kreativiteten förknippas särskilt med det divergenta tänkandet. I den här modellen är målet att utforska flera tänkbara lösningar på problemet i stället för att komma fram till ett korrekt svar. Även andra kreativitetsmodeller kan beskrivas i svaret, exempelvis Kaufmans och Berghettos modell.

Kreativitet är en för människan arttypisk egenskap hos människan, och människans avancerade förmåga att uppfinna nya saker är en av de viktigaste egenskaperna som skiljer människan från andra djurarter. Ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv är kreativitet en biologisk egenskap som har varit till stor nytta under människans evolution.

Kreativitet förknippas ofta med välbefinnande och god studieframgång, men man har också lyft fram att särskilt kreativa individer är mer benägna än genomsnittet att drabbas av vissa psykiska störningar. Forskningsbeläggen för detta påstående är dock motstridiga, och de flesta kreativa människor lider inte av psykiska problem.

Kreativiteten kan främjas av flera faktorer:

Till de individuella faktorerna hör kreativ personlighet, intelligens, inre motivation och de kunskaper och färdigheter som en person besitter.

Bland personlighetsdragen är det främst öppenhet för nya erfarenheter som förknippas med kreativitet. Personer med detta drag är intresserade av nya saker och upplevelser och tycker inte att det är viktigt att göra saker på samma sätt som de har gjorts tidigare. Hög intelligens främjar kreativiteten eftersom den gör det lättare att kombinera olika nya saker och snabbt tillägna sig kunskaper och färdigheter som är användbara i det skapande arbetet.

I all kreativ verksamhet är det viktigt att man har en inre motivation och arbetar målmedvetet och uthålligt för att nå sina mål. Personer som arbetar kreativt är ofta starkt motiverade av själva arbetet och vill uppnå dess mål eftersom det ger dem tillfredsställelse eller känns mycket viktigt för dem. Kreativt arbete hör också ofta ihop med en persons identitet och hen kan framställa det som en viktig del av hen som person. Under den kreativa processen kan en person bli helt uppslukad av den och uppleva känslor av flow, där uppmärksamheten helt riktas mot uppgiften och omvärlden skjuts i bakgrunden.

Yttre motivation innebär att man gör något för ett mål som inte är kopplat till själva aktiviteten, såsom belöning eller tvång. En verksamhet som starkt bygger på yttre motivation är inte lika gynnsam för kreativt tänkande som en verksamhet som styrs av inre motivation.

Miljöfaktorer som främjar kreativitet är bland annat möjligheten att utforska och lära sig färdigheter som är relaterade till ämnet för kreativiteten, och samarbete med andra människor som brinner för samma ämne.

Nya uppfinningar och konstverk uppstår inte i ett tomrum, utan skaparna bakom dem har i allmänhet arbetat länge med något tema, övat upp de färdigheter som krävs och fördjupat sig i den kunskap som finns i ämnet. En miljö som möjliggör att sådana färdigheter övas ger näring åt en persons kreativitet, och personens förmåga att lära sig ökar den nytta hen får från en sådan miljö.

När en kreativ aktivitet pågår under en längre tid talar man om en skapande process. Till denna hör en förberedelsefas då man utforskar ämnet, en mognadsfas där ämnet bearbetas medvetet och omedvetet, och en verifieringsfas där personen får sin kreativa idé och förverkligar den. Den kreativa processen främjas av en miljö som erbjuder möjlighet att utforska ämnet i lugn och ro och exponerar för många saker som hör ihop med det. Verifieringsfasen förutsätter ännu en gynnsam situation med praktisk möjlighet att arbeta ostört för att förverkliga den kreativa idén. Den som skapar musik kan till exempel främja sin kreativa process genom att lyssna på mycket musik, fundera på och experimentera med olika kompositioner och slutligen dra sig tillbaka till en lugn plats där hen får finslipa det nya verket utan störande element.

Kreativt arbete kan man utföra ensam eller i grupp. Ofta är den uppmuntran och respons man får av andra människor som är intresserade av samma sak en resurs som ger näring åt skapandet. I grupper främjas kreativiteten av en tillåtande inställning till nya perspektiv och av att grupperna är demokratiska med en låg hierarki där man lyssnar på alla slags synvinklar. I en starkt hierarkisk och toppstyrd grupp frodas inte kreativiteten på bästa sätt eftersom nydanande tänkande inte belönas.

9–11 p.
I sitt svar definierar examinanden kreativitet och ger exempel på några faktorer förknippade med individen och med miljön som främjar den. Den psykologiska kunskapen utnyttjas väl, med undantag för vissa brister, och svaret är strukturerat.

15–17 p.
I sitt svar definierar examinanden kreativitet på ett mångsidigt sätt och presenterar flera exempel på individuella och miljörelaterade faktorer som främjar den. Den psykologiska kunskapen hanteras på ett utmärkt sätt, svaret är välstrukturerat och det bildar en berömlig helhet.

Ångest aktiverar det sympatiska nervsystemet i människans kropp och via det också många fysiologiska funktioner som hör ihop med kroppens stressystem. Av den orsaken är ångesten ofta förbunden med olika fysiska symptom, till exempel hjärtklappning, andnöd, svettning, aptitlöshet, en klump i halsen, darrning, yrsel eller exempelvis tarmbesvär. Vid vinterbad måste man vänja sig vid en situation som för många till en början är stressande, alltså kallt vatten. Det är sannolikt att man med övning lär sig reglera stressreaktionen som förorsakas av det kalla vattnet. I kallt vatten aktiveras det autonoma nervsystemet och det leder till att stresshormoner, till exempel adrenalin och noradrenalin frigörs.

Stresshormonerna höjer för sin del hjärtats puls, ökar blodtrycket och trappar upp andningen. Kylan som uppstår vid vinterbad stimulerar det sympatiska nervsystemet som är en del av kroppens ”fly eller fäkta”-system. Den här reaktionen har som syfte att hjälpa kroppen att anpassa sig till extrema förhållanden och klara av dem. Även om vinterbad utlöser en stressreaktion skiljer den sig från psykologisk stress som kan vara ihållande och skadlig. När individen flyttar sig från det kalla vattnet till värme aktiveras det parasympatiska nervsystemet som lugnar kroppen. Att regelbundet klara av stressupplevelser förorsakade av köld kan också öva upp förmågan att klara av aktiveringen av det sympatiska nervsystemet och också aktivera det parasympatiska nervsystemet som sällan är i funktion under oro och ångest. Ur material 7.B. kan man utläsa hur försökspersonens sympatiska nervsystem aktiveras under köldexponering och det parasympatiska nervsystemet efteråt.

Vid vinterbad är den fysiska stressreaktionen dessutom förenad med många positiva saker, som att bada bastu tillsammans med vänner. Det här kan leda till att stressreaktionen inte heller i andra situationer upplevs lika belastande som tidigare. Eftersom stressreaktionen vid vinterbad är kortvarig och återhämtningen snabb så kan regelbundna vinterbad i själva verket lära kroppen att bemästra stress på ett effektivare sätt och därmed öka individens upplevelse av självförmåga. Efter det kalla vattnet kan det också frigöras endorfiner och andra humörstärkande hormoner i kroppen, och dessa kan minska stressen och öka känslan av välbefinnande. Att regelbundet utsättas för kallt vatten kan alltså lära kroppen att effektivare anpassa sig till stressituationer. Kroppens förmåga att bemästra aktiveringen av det sympatiska nervsystemet förbättras och den kan reagera lugnare på andra stressande eller ångestväckande situationer.

Undersökningen som beskrivs i materialet är dock ett utkast och till sin sampelstorlek blygsam och kan därför ännu inte på ett tillförlitligt sätt påvisa att vinterbad är nyttigt. I det här fallet skulle en tillförlitlig undersökning vara en experimentell undersökning med omsorgsfullt utvalda deltagare i ett tillräckligt stort antal. Populationen kunde exempelvis vara studerande som lider av ångest, eller en annan klart definierad grupp av personer med ett identifierat behov av psykoterapeutiskt stöd och som är motiverade att ta emot hjälp. Eftersom man av etiska skäl inte kan lägga hinder för tillgång till psykoterapi för någon så borde alla deltagare ha den tillgången. Det här är ur metodologisk synvinkel en utmaning eftersom det i en god undersökning också finns en grupp som inte får någon terapi alls men för vilka vinterbad ingår i programmet för undersökningen. Ibland kan man få till sådana grupper genom att planera undersökningen så att en grupp påbörjar sin terapi först efter att de redan en tid hållit på med vinterbad.

Samplet, alltså de deltagare som blivit utvalda ur populationen, kan man också slumpmässigt fördela på två grupper så att det i programmet för den ena gruppen ingår vinterbad utöver psykoterapin – eller i tre grupper av vilka en enbart håller på med vinterbad och först efter att undersökningen avslutats påbörjar sin psykoterapi. Redan före den slumpmässiga gruppindelningen har deltagarna undertecknat sitt samtycke och förstår att de kan bli valda till vilken som helst av grupperna. Vid det här skedet kan det i samplet redan ingå sådana utvalda deltagare som har erfarenhet av vinterbad eller skulle önska sådan, medan de som upplever att de absolut inte skulle klara av att vinterbada faller bort från undersökningen. Det här påverkar resultatets tillförlitlighet.

Om deltagarna har förväntningar på behandlingen kan också det påverka resultatet. I den här undersökningen är det omöjligt att skapa ett sådant forskningsupplägg som skulle medge ett effektivt uteslutande av all skenpåverkan. I grupperna kan det också ingå deltagare som har stor erfarenhet av vinterbadande, och personer som i vilket fall som helst fortsätter med sin vinterbadshobby, även då de ingår i en grupp där det här inte hör till.

I en bra undersökning mäts ångestsymptomen i början och i slutet av undersökningen med tillförlitliga metoder. I sitt svar kan examinanden diskutera tillförlitligheten hos självskattningar och intervjuer. Tillförlitligheten förbättras om man tillför olika objektiva mätningspraktiker. Det kan handla exempelvis om funktionsförmåga i vardagen, frånvaro eller sjukledighet.

Om vinterbad i kombination med terapi skulle visa sig vara effektivt, alltså att ångestsymptomen minskar i denna grupp mera än i de andra, återstår ännu frågan om huruvida det var just vinterbadandet som var den verksamma faktorn. Det är ju möjligt att ökad motion i sig redan hjälper, eller att vattnets temperatur inte har någon bidragande effekt. Att kontrollera de här störningsvariablerna är verkligen svårt. För att med denna undersökning kunna påvisa att det uttryckligen är vinterbadandet som är det avgörande skulle det behövas ännu flera jämförelsegrupper och de skulle aktiveras med andra former av motion. Men det här skulle göra undersökningen svår att genomföra.

13–16 p.
Svaret följer i huvudsak uppgiftsformuleringen och här ingår psykologisk kunskap om stress, ångest och hur man genomför en undersökning. Tillämpningen, utvecklingen och utvärderingen av psykologisk kunskap håller sig trots vissa brister på en god nivå. Motiveringar ingår på flera ställen och de är korrekta.

22–25 p.
I svaret ingår en mångsidig diskussion om vinterbadandets effekt på stressreaktion och ångest och om de utmaningar som hör ihop med undersökningen gällande den här frågan. Tillämpningen, utvecklingen och utvärderingen av den psykologiska kunskapen är konsekvent och kunskapen hanteras på ett utmärkt sätt. Motiveringarna är heltäckande och övertygande.

Examinanden kan i sitt svar behandla faktorer förknippade med identitet, i detta fall särskilt politisk identitet, och faktorer förknippade med socialpsykologin om grupper. Det är speciellt gruppernas inbördes konkurrens och den indelning i inne- och utegrupper som följer av detta som är centralt för att förklara undersökningsresultaten.

Till vardags tänker människor inte alltid på sig själva och andra utifrån tillhörigheten i specifika grupper och de har också lättare att känna empati gentemot sådana människor som de har att göra med ansikte mot ansikte. Av den här orsaken kan det vara svårt att behandla en person som man är bekant med på ett oetiskt sätt, även om man inte delar åsikter. Däremot kan en politiker i högre grad än en privatperson representera utegruppen eftersom deltagaren sannolikt inte känner politikern personligen. Därför känner de inte lika lätt empati för politikern jämfört med personer som de är bekanta med. Eftersom innegruppen kanske tävlar med utegruppen om inflytande eller andra resurser så kan själva konkurrensen vara tillräcklig för att berättiga ett mera oetiskt bemötande av en politiker som representerar utegruppen jämfört med en vanlig person. Fenomenet kan också förklaras med den allmänna antipati som man hyser gentemot utegruppen: en person som har rollen som politiker representerar utegruppen i högre grad än en vanlig person med samma värderingar som inte har rollen som politiker.

Ur identitetssynvinkel kan examinanden diskutera människans sociala identitet och hur den påverkar resultaten. Att tillhöra en innegrupp eller en utegrupp förutsätter att individen har utformat en social identitet, det vill säga har en uppfattning om sin egen grupptillhörighet eller vilka faktorer som förenar hen med andra människor. När den sociala identiteten är utformad kan individen uppfatta sig själv som en del av en viss grupp och identifiera sin utegrupp. Styrkan i den sociala identiteten kan dock variera: det är ju möjligt att människor som ser politisk inriktning som en del av den sociala identiteten och uppfattar sin egen personliga politiska inriktning som särskilt starkt förbunden med den egna sociala identiteten, också i högre grad än andra har negativa känslor för politiska utegrupper och anser det vara berättigat att man behandlar politiker som har andra värderingar på ett oetiskt sätt. Det här kan vara en befogad tolkning eftersom undersökningen visade att aversionen mot en motsatt politisk inriktning ökade beredskapen att behandla den här inriktningens föraktade politiker på ett mer oetiskt sätt.

Examinanden kan i sitt svar också diskutera hur resultaten påverkas av moral och värderingar. Det är möjligt att oetiskt handlande gentemot en politiker som agerar för eller hyser andra värderingar än man själv kan leda till att man kan uppnå något som för en själv har stort värde, om man bara kan ta makten från den politiker som arbetar för mål som står i strid med den viktiga saken i sig. Av detta kan följa att man uppfattar att det är så viktigt att få driva sina egna politiska intressen att det uppväger obehaget att tvingas göra oetiska eller moraliskt tvivelaktiga handlingar för att kunna uppnå sina eftersträvade mål. Oetiskt agerande gentemot en politisk motståndare kan till och med uppfattas som etiskt önskvärt inom den egna gruppen. Den här synvinkeln kan examinanden också diskutera utifrån synen på utvecklingen av moraliskt tänkande, exempelvis utgående från Piagets stadieteori om tänkandets utveckling.

Det är också möjligt att diskutera varför man överhuvudtaget behandlar politiker på ett annat sätt än vanliga människor. Examinanden kan exempelvis dryfta huruvida det här kunde bero på att man skapar generaliseringar och stereotypier. Politikern representerar en viss politisk inriktning och man känner inte hen personligen och då kan den uppfattning man skapat av politikern i hög grad bygga på generaliseringar av dennes politiska inriktning. När det gäller vänner eller andra människor känner man däremot till många andra saker om dem än bara deras politiska inriktning. Därför är det svårt att tänka på dem som enbart en stereotypi eller karikatyr av en utegruppsmedlem, vilket också gör det svårare att behandla dem oetiskt jämfört med en politiker som upplevs som mera avlägsen.

Resultaten kan också diskuteras utifrån exempelvis innegruppens rykte och sammanhållning. Innegruppen hyser vissa värderingar, normer och beteendevanor, och att upprätthålla dessa kan förutsätta att man fördömer sådana ageranden, värderingar eller trosföreställningar som distinkta representanter för utegruppen går ut med. Även detta kan fungera som ett berättigande av ett oetiskt handlande gentemot utegruppens medlemmar.

I sin diskussion av resultaten av den andra delen av undersökningen kan examinanden också behandla konformitetens inverkan på resultaten. Politikern kan vara en inflytelserik medlem i innegruppen och då kan en del av gruppens medlemmar vara beredda att rösta på denne även om hens värderingar skulle vara mindre angenäma för dem. Också andra faktorer förbundna med gruppens verksamhet kan diskuteras som förklarande faktorer. Politikern kan exempelvis uppfattas som en auktoritet i den egna gruppen och då uppfattas hens värderingar inte nödvändigtvis som speciellt klandervärda. Alternativt kan en person vara benägen att underkasta sig auktoriteter och ändra sina egna åsikter. Andra människor har däremot inte en dylik position och därför kan det vara svårare att vara vän med dem om värderingarna är olika.

I svaret kan man sträva att tolka resultaten från undersökningens andra del också utifrån ett evolutionspsykologiskt perspektiv och diskutera huruvida människan har en biologiskt betingad benägenhet att godkänna oetiskt handlande i betydelsefulla konkurrenssituationer grupper emellan. Om man ser den politiska verksamheten som en sådan konflikt mellan grupperna att framgång förutsätter att man inte samarbetar med inflytelserika motståndare utan att man med alla tänkbara medel ska försöka hindra deras verksamhet, kan det vara enligt förväntningarna och önskvärt att politikerna agerar omoraliskt i sin strävan att få inflytande eller resurser för sin egen grupp.

Utifrån en sådan tolkning är det förståeligt att man inte klandrar politikers omoraliska beteende eller negligerande av viktiga värderingar i gruppen lika mycket som om vänner skulle göra så. Å andra sidan kan man utifrån normperspektivet också diskutera resultaten i undersökningens andra del på basis av att det i politiken förekommer sådana värderingar och synsätt som i andra sektorer i livet skulle vara klandervärda. Det här kan förklara varför en konflikt mellan deltagarens egna och politikerns värderingar kan vara mindre betydelsefull än en värdekonflikt mellan deltagaren i undersökningen och andra människor.

Undersökningsresultaten kan också analyseras genom att diskutera undersökningens styrkor och begränsningar. I svaret kan man lyfta fram att resultaten endast går att generalisera till USA eftersom samplet enbart bestod av amerikanska deltagare. Resultatet kan dock generaliseras till att gälla också utanför USA eftersom deltagarnas politiska inriktning inte påverkade resultaten. Det här kunde tolkas som en antydning om att resultaten kan få sin förklaring av ett allmännare socialpsykologiskt fenomen. Å andra sidan kan examinanden också när hen bedömer undersökningens styrkor diskutera det att resultatet ter sig tillförlitligt eftersom samma resultat upprepades i alla fyra sampel av vilka ett var ett representativt urval av amerikaner. En utmaning i undersökningen är ändå att frågorna om politikerna och om andra människor i undersökningens andra del verkade vara rätt olika och att det inte är klart på vilken grund deltagarna svarade på påståendena. Däremot var frågorna om politikerna och andra människor i den första delen av undersökningen nästan likadana.

När det gäller diskussionen om undersökningsresultaten i svaret kan man också behandla faktorer som inte påverkade resultaten, det vill säga kön och politisk inriktning. Båda dessa faktorer kan behandlas utifrån exempelvis ett värderings- eller moralperspektiv, eftersom man kan tänka sig att värderingar och moraliska principer kan vara olika med avseende på kön eller politisk inriktning. Det att dessa faktorer inte inverkade på resultaten kunde möjligen tolkas som att de exempelvis tyder på att det förekommer grundläggande gruppdynamiska fenomen i bakgrunden.

13–16 p.
I svaret presenteras meningsfulla förklaringar till resultaten. Tillämpningen, utvecklingen och utvärderingen av den psykologiska kunskapen är med undantag för vissa bristfälligheter god. Motiveringar ingår på många ställen och de är korrekta.

22–25 p.
I svaret presenteras träffsäkra och mångsidiga förklaringar till undersökningsresultaten. Tillämpningen, utvecklingen och utvärderingen av kunskapen är konsekvent och kunskapshanteringen är utmärkt. Motiveringarna är heltäckande och övertygande.

I ett bra svar ger examinanden en klar definition av vad som avses med personlighet och beskriver centrala modeller med koppling till personlighet. Personlighetsbegreppet beskriver individens sätt att känna, tänka och agera. Man har presenterat olika modeller för personlighet men i allmänhet tänker man sig att personligheten består av olika nivåer, det handlar till exempel om personlighetsegenskaper, typiska anpassningsmönster och om narrativ identitet. Personlighetsegenskaperna baserar sig på temperamentsdragen och begreppet beskriver hur individer skiljer sig åt med avseende på exempelvis de fem stora personlighetsegenskaperna. Personlighetsegenskaperna är relativt oföränderliga över tid och från situation till situation. Med åldern sker det ändå viktiga förändringar i personligheten och människor blir i genomsnitt mera stabila när det gäller känslolivet. Personligheten kan också behandlas utifrån andra perspektiv, till exempel det socialt kognitiva eller det humanistiska perspektivet. Examinanden kan också diskutera vilken roll faktorer som har med arvet och miljön att göra spelar för personlighetens utveckling. För uppgiften som helhet är det viktigt att poängtera att personligheten består av egenskaper som kan vara starkare eller svagare hos olika personer, det vill säga att det normalt finns en variation mellan individer.

Personlighetsstörningar är å sin sida störningar i den psykiska hälsan och de kommer till uttryck i form av sådana sätt att känna, tänka och agera som avviker från det som är typiskt. Till personlighetsstörningarna räknas till exempel utpräglad misstänksamhet, isoleringsbenägenhet, bristande flexibilitet, att vara mycket krävande eller vara starkt beroende av andra människor. Alla människor har dessa egenskaper tidvis men när det gäller störningarna är de starkt markerade och försvårar det normala samspelet med andra. Till definitionen på en personlighetsstörning hör att störningen måste orsaka skada på flera områden i livet för att man ska kunna ställa diagnosen. Det som uppfattas som den centrala faktorn i en personlighetsstörning är svårigheter i människorelationer eller i regleringen av det egna beteendet.

Personlighetsstörningar anses uppträda först i tidig vuxenålder och bakgrunden till dem anses främst vara situationer som har med den tidiga interaktionen att göra. Utöver detta kan olika trauman och kriser vara centrala med tanke på hur personlighetsstörningar utvecklas. Allmänna typer av personlighetsstörning är den narcissistiska personlighetsstörningen som präglas av ett exceptionellt starkt behov av att framhäva sig själv och bristande empati för andra, samt den instabila personlighetsstörningen som betecknas av att personens känslor växlar snabbt från en ytterlighet till en annan. Det förekommer dock flera andra typer av personlighetsstörning också och de klassificeras i ICD-10-diagnossystemet i tre och i ICD-11-diagnossystemet i fem kategorier. Det är ändå sällsynt att en person klart kan räknas in i en tydlig kategori och det vanliga är att den som har fått diagnosen personlighetsstörning präglas av drag från flera olika kategorier. Det är typiskt att personen som lider av en personlighetsstörning inte upplever sitt beteende som avvikande utan ofta tänker att hens problem bara beror på andra människor. Det här gör det svårt att behandla personlighetsstörningar.

I ett bra svar bör examinanden efter att ha definierat personlighet och personlighetsstörning på ett heltäckande sätt diskutera när man kan klassificera en viss psykisk egenskap som en psykisk störning. Personligheten och dess störningar är ett bra exempel som utgångspunkt för diskussionen, men examinanden kan också behandla andra psykiska egenskaper. Gränsen mellan en psykisk egenskap och en psykisk störning är flytande, och många människor kan tidvis ha stunder då de uppfyller något av kriterierna för en personlighetsstörning. Det finns faser, särskilt i ungdomen, då sådana stunder inträffar. De går dock i allmänhet över i och med utvecklingen. Alla människor har också sådana personlighetsegenskaper som hör till diagnoskriterierna för personlighetsstörning, men i allmänhet kommer de egenskaperna till uttryck i en sådan form eller i en så ringa grad att de inte förorsakar några stora problem i vardagen.

Psykiska störningar diagnostiseras utifrån symptomen och flera av de här symptomen hör till det vardagliga livet. Det här gör att det är utmanande att fastställa en diagnos eftersom det inte finns någon klar gräns mellan sjukdom och avsaknad av sjukdom, som det finns till exempel när det gäller infektionssjukdom. Typiskt är också att definiera psykiska störningar utifrån det lidande eller den begränsning av funktionsförmågan som de kan förorsaka: om en psykisk egenskap förorsakar lidande eller försvårar deltagandet i normal samhällelig verksamhet så kan man uppfatta lidandet som en störning. Å andra sidan innebär det en förtjänst i svaret att också kunna identifiera det att symptomen på en psykisk störning inte nödvändigtvis leder till en diagnos om de inte förorsakar betydande skada för personen eller försämrar hens funktionsförmåga. Examinanden kan också påpeka att gränsen för när en psykisk egenskap klassificeras som en psykisk störning är individuell och beror på personens egna resurser och sårbarhetsfaktorer samt på den omgivning och kultur som personen lever i. Det är också förtjänstfullt att hänvisa till definitionen på psykisk hälsa i svaret: psykisk hälsa är ett tillstånd som gör det möjligt för individen att förverkliga sina egna möjligheter, klara av vanliga påfrestningar och bidra till det samhälle som hen lever i.

Det är inte nödvändigt att ta upp livsloppsperspektivet i svaret men det räknas som en förtjänst. Även om många personlighetsstörningar enligt definitionen inte går att diagnosticera hos barn och unga, så kommer de egenskaper som hör till störningen till uttryck redan i ett betydligt tidigare skede än i vuxen ålder och de extrema psykiska egenskaperna förorsakar olika utmaningar för individer i olika åldrar.

13–16 p.
I svaret definieras personlighet och personlighetsstörningar och examinanden diskuterar när man kan klassificera en psykisk egenskap som en störning. Tillämpningen, utvecklingen och utvärderingen av den psykologiska kunskapen är god. Motiveringar ingår på många ställen och de är korrekta.

22–25 p.
I svaret definieras personlighet och personlighetsstörningar och examinanden diskuterar på ett mångsidigt sätt när man kan klassificera en psykisk egenskap som en störning. Tillämpningen, utvecklingen och utvärderingen av den psykologiska kunskapen är konsekvent och kunskapen hanteras på ett utmärkt sätt. Motiveringarna är heltäckande och de är övertygande.