Beskrivningar av goda svar: SV – Samhällslära

I ett gott svar tar examinanden upp att republikens presidents maktbefogenheter fastställs i Finlands grundlag. Presidenten deltar i ledningen av Finlands utrikespolitik tillsammans med statsrådet, det vill säga regeringen. Presidenten stadfäster nya lagar. Hen kan också låta bli att stadfästa en lag och återlämna den till riksdagen, men om riksdagen godkänner lagen på nytt träder den i kraft utan presidentens stadfästelse. Presidenten utnämner den statsminister som riksdagen valt och på förslag av statsministern de övriga ministrarna. Hen beviljar också statsrådet (regeringen) avsked i enlighet med statsministerns förslag. Dessutom är presidenten Försvarsmaktens överbefälhavare. Presidentens maktbefogenheter är av typen verkställande makt, det vill säga regeringsmakt, eftersom de till väsentliga delar handlar om verkställighetsärenden, främst inom utrikespolitiken.

I ett berömligt svar behandlas till exempel följande maktbefogenheter: Republikens president har benådningsrätt och rätt att utnämna vissa höga tjänsteinnehavare. Presidenten kan på initiativ av statsministern och efter att ha hört riksdagen bestämma att förtida riksdagsval ska förrättas. Presidenten beslutar med riksdagens samtycke om krig och fred. Presidenten kan ges makt att utfärda förordningar inom ett begränsat område. Av ett berömligt svar framgår det att vissa av presidentens maktbefogenheter principiellt tillhör den beslutande och dömande makten (suspensivt veto vid stadfästelse av lagar, makten att utfärda förordningar och benådningsrätten), men att de inte är de viktigaste eller oftast tillämpade befogenheterna vid tjänsteutövningen. Huvudsakligen hör maktbefogenheterna till det verkställande området. I svaret kan examinanden också diskutera exempelvis det eventuella indirekta inflytande som presidenten har och att det dessutom beror på respektive tjänsteinnehavare i hur vid utsträckning hen vill utnyttja de handlingsmöjligheter som grundlagen medger.

I ett gott svar behandlar examinanden effekterna av de bägge nämnda åtgärderna. Högre moms på idrotts- och motionstjänster ökar utgifterna för hushåll där någon utövar vissa idrottsgrenar, om företag som erbjuder motionstjänster överför effekten av skattehöjningen direkt på tjänstens pris. Den moms som betalas av företag ökar i och med skatteskärpningen och den offentliga ekonomin får större intäkter. Om den övre gränsen för fastighetsskattesatsen höjs, tvingas hushåll betala högre fastighetsskatt i de kommuner där beslut fattas om att höja skatten till den tillåtna, högre nivån. För den kommunala ekonomin är höjningar av fastighetsskatten ett sätt att öka inkomsterna, och skatten i fråga är en rätt stabil inkomstkälla.

I ett berömligt svar kan examinanden diskutera det faktum att momshöjningen på idrotts- och motionstjänster är relativt liten, men att skatten om den överförs på tjänsternas pris för vissa hushåll kan leda till att en idrottshobby överges eller byts mot någon förmånligare gren när hushållet drar in på sina utgifter. Om efterfrågan på idrotts- och motionstjänster sjunker på grund av höjda priser, minskar skatteintäkterna från moms. Om företag och arbetsplatser i branschen försvinner på grund av den minskade användningen av tjänsterna, minskar också intäkterna från företagsskatten liksom från den inkomstskatt som arbetstagare betalar, vilket innebär att skatteintäkterna i den offentliga ekonomin minskar. Minskad användning av idrotts- och motionstjänster kan återspegla sig i den offentliga ekonomin genom att folkhälsan försämras och utgifterna för hälso- och sjukvård ökar. I fråga om fastighetsskattens effekter kan examinanden ta upp att fastighetsskatten för byggnader i stadigvarande bostadsbruk utgör en liten del av boendekostnaderna men trots det kan påverka vilken kommun någon vill bosätta sig i. Ett hushåll kan lindra den skärpta fastighetsskattens effekt på hushållets ekonomi genom att byta bostad. Pengar som går till fastighetsskatter minskar de medel hushållet har tillgängliga för annan konsumtion, och en skattehöjning kan således reducera den totala efterfrågan inom samhällsekonomin.

I ett gott svar behandlar examinanden uppgiftens båda delområden, det vill säga hen diskuterar såväl de ekonomiska som de säkerhetspolitiska konsekvenserna av järnvägen. Ett exempel på en ekonomisk konsekvens som kan tas upp är att järnvägen ökar handeln mellan norra Finland och de norra delarna av Sverige och Norge. Produkter från norra Finland skulle då kunna föras ut på världsmarknaden effektivare än i dagsläget. Detta kan i sin tur öka företags intresse att investera i norra Finland, särskilt i närområdet kring Torneå och områden med goda förbindelser till staden. I säkerhetspolitiskt hänseende är det väsentligt att en direkt järnvägslinje till Nordatlanten skulle minska Finlands beroende av transporter över Östersjön och således förbättra Finlands försörjningsberedskap i eventuella krissituationer. Banan skulle dessutom underlätta transport av vapen och ammunition till Finland.

I ett berömligt svar diskuterar examinanden mångsidigt järnvägsförbindelsens ekonomiska effekter. Utöver handel kan hen exempelvis också behandla det att fler möjligheter skulle uppstå för persontrafik och turism. Examinanden kan dessutom observera att byggandet av banavsnittet sannolikt skulle ske i samarbete mellan Finland, Sverige och Norge och utgöra en anmärkningsvärt dyr investering. Examinanden kan bredda behandlingen av uppgiften och exempelvis diskutera eventuella multiplikatoreffekter av industriinvesteringarna, vilka kunde visa sig i form av ökade arbetstillfällen inom servicesektorn. Projektet skulle öka norra Finlands livskraft och kunde minska flyttrörelsen söderut. Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan examinanden diskutera järnvägens strategiska betydelse och konstatera att en järnväg möjliggör snabbare transport och underhåll av trupper och förnödenheter. Detta skulle främja Natos förmåga att försvara norra Finland. Examinanden kan även diskutera andra relevanta aspekter, såsom skillnaden i spårvidd mellan Finland och Sverige.

I ett gott svar utnyttjar examinanden materialet och presenterar några observationer om det. Omkring hälften av kommunerna på kartan är regioner med lågt livskraftsindex, medan det finns färre regioner som landar högt i indexet. Examinanden observerar att det finns geografiska skillnader i fördelningen av den regionala livskraften, attraktiviteten och förmågan att hålla kvar arbetskraft och befolkning, exempelvis så att kommunerna lågt på indexet finns i mellersta och östra Finland medan det längs västkusten och i Lappland finns regioner högt på indexet. Examinanden redogör för faktorer som påverkar livskraftsindexet regionalt. Till exempel innebär migration inom landet till tillväxtcentren att små städers och glesbygdsregioners livskraft, attraktivitet och förmåga att hålla kvar befolkningen minskar. Indexet för tillväxtcentren höjs av arbetstillfällen, tjänster och utbildningsmöjligheter.

I ett berömligt svar gör examinanden mångsidiga observationer med hjälp av materialet och utforskar analytiskt faktorerna bakom dem. Till exempel kan Lapplands livskraft förklaras av turism och attraktiviteten av regionens natur. De tvåspråkiga kommunerna på västkusten har traditionellt haft hög sysselsättningsgrad och befolkningens hälsa är bättre än hos genomsnittet. Examinanden förstår att kommuner med lågt livskraftsindex har svårt att åtgärda de faktorer som försämrar indextalet. En svag sysselsättningssituation innebär att människor flyttar bort, vilket i sin tur försämrar tjänsterna. Befolkningen i regioner med lågt indextal är äldre och har lägre utbildning, vilket höjer sjukdomsprevalensen. Examinanden observerar att det som mäts av indexet hänger samman och har en ömsesidigt förstärkande effekt. Examinanden förstår varför välfärd och välbefinnande respektive svårigheter hopar sig i vissa områden.

I ett gott svar visar examinanden att hen förstår att syftet med straff är brottsförebyggande och att rättvisa kan analyseras ur olika synvinklar. Exempel på sådana är brottsoffers respektive gärningspersoners perspektiv, brottsprevention och förebyggande av återfall samt straffets förhållande till de straff som döms ut för andra brott. Enligt lagstiftningen ska straff skärpas till exempel för planmässiga brott, på grund av rasistiska motiv och för organiserad kriminalitet. Medborgarnas synpunkter på hur stränga straffen bör vara och hurdana straff som bör utdömas för olika typer av brott varierar efter vars och ens egna erfarenheter och värderingar.

I ett berömligt svar behandlar examinanden rättvisa ur flera relevanta synvinklar. Hen kan ta upp spänningar i finländsk rättspraxis, exempelvis diskussionen om att straffen för sexualbrott upplevs vara alltför lindriga i jämförelse med straffen för andra typer av brott, eller den historiska traditionen av att lagstiftningen anmodar strängare straff för brott mot egendom än för brott mot andra människor. Hen kan också diskutera straffrättsligt ansvar när det kommer till barn och ungdomar. Allteftersom samhället förändras kan också uppfattningarna om straff förändras, vilket exempelvis skett i fråga om sexuella trakasserier. Ur samhällets synvinkel är det rimligt att försöka förhindra återfall i brott. Därför är det rimligare att döma ut lindrigare straff som gör det möjligt för gärningspersonen att anpassa sig till samhället. Ovillkorliga domar är dessutom dyra för samhället. I sådana fall kan straffen emellertid enligt somliga vara alltför lindriga. Examinanden kan också diskutera vilken roll politiska ståndpunkter spelar för uppfattningarna om rättvisa.

Av ett gott svar framgår följande skillnader: Ett äktenskap är juridiskt reglerat och ingås officiellt medan samboende inte ingås officiellt. Att ingå äktenskap är en formbunden rättshandling medan samboende uppkommer när parterna flyttar ihop. En skilsmässa som avslutar ett äktenskap är en formbunden rättshandling; samboende upphör när parterna flyttar isär. När ett äktenskap tar slut har makarna i regel giftorätt till varandras egendom, något som inte gäller vid samboende. Om ett barn föds inom äktenskapet behöver den äkta mannen inte uttryckligen erkänna faderskapet medan faderskapet däremot måste erkännas för barn som föds till sambor. Bägge makarna i ett äktenskap är vårdnadshavare till gemensamma barn medan vårdnaden om barn till sambor avtalas. Äkta makar har ömsesidig underhållsskyldighet vilket inte sambor har.

I ett berömligt svar behandlas de rättsliga frågorna om ingående av äktenskap och om skilsmässa och barns ställning mer detaljerat. Ingående av äktenskap förutsätter hindersprövning och att bägge parterna är myndiga. Om äktenskapet slutar i skilsmässa, ger en domstol beslut om äktenskapsskillnad efter en betänketid (6 månader) eller om paret bott åtskilda under en viss tid (2 år). När ett äktenskap upphör genom skilsmässa eller den ena makens död, delas makarnas egendom enligt giftorätten, såvida inte giftorätten uteslutits helt eller delvis genom ett äktenskapsförord. När ett samboförhållande upphör tar vardera med sig sin egen egendom, och gemensam egendom fördelas enligt överenskommelse mellan parterna. En part i ett samboförhållande kan emellertid kräva gottgörelse vid separationen om det kan anses att hen gjort betydande insatser för det gemensamma hushållet. Detta kräver att det handlar om ett långvarigt samboförhållande eller ett förhållande där det finns gemensamma barn. Äkta makar kan adoptera barn tillsammans medan enbart ena parten i ett samboförhållande kan adoptera. En äkta make står efter bröstarvingarna i arvsföljden medan sambor utan inbördes testamente inte har arvsrätt till varandras egendom. Vid äktenskap har en änka eller änkling rätt att bo kvar i parets gemensamma bostad, medan en efterlevande sambo inte har denna rätt. Parterna i ett samboförhållande kan genom testamente avtala om önskade egendomsarrangemang, dock inom gränserna för bröstarvingars rättigheter.