Beskrivningar av goda svar: SV – Filosofi

Subjektiv betyder baserad på individuell erfarenhet, åsikt eller känsla. Med andra ord kan det också beskrivas som ett personligt perspektiv på någon fråga. Det subjektiva kan inte generaliseras, det är inte intersubjektivt eller objektivt.

Information består av en inte helt slumpmässig samling ljud, tecken, småstenar eller nästan vad som helst. Information är alltså någonting som inte är bara brus eller oljud. Information kan förmedlas, tolkas och mätas. Information är en av de viktigaste nyttigheterna i dagens samhälle, och på den kan man bygga såväl kunskap som dis- och misinformation. I filosofin är information ett viktigt forskningsobjekt, som i gymnasiet granskas främst ur ett kunskapsteoretiskt perspektiv. Kunskap och information är olika saker. Utan tolkning har information ingen innebörd eller relation till sanningen, och även av tolkad information är det bara en bråkdel som uppfyller kriterierna för kunskap.

Att något är empiriskt betyder att det bygger på sinneserfarenhet eller observation. Motsatsen till det empiriska kan anses vara det begreppsliga. Empirisk kunskap är exempelvis kunskap som nåtts genom sinnesobservation eller sinneserfarenhet. Den skiljer sig från kunskap som uteslutande bygger på slutledning, som till sin natur kan vara begreppslig. Empirisk forskning baserar sig på observationer.

Ett påstående sägs vara nödvändigt sant om det inte kan vara falskt. Det är alltså sant i alla möjliga fall. Logiska eller begreppsliga sanningar, som logikens formler (till exempel A eller icke‑A), anses ofta vara nödvändigt sanna. Motsatserna till det nödvändigt sanna är osanningar och kontingenta sanningar. Kontingenta sanningar är sanningar som kan vara falska, de är alltså inte nödvändiga.

Materialism innebär en ontologisk ståndpunkt enligt vilken verkligheten i grunden består av materia. Materia kan förstås på olika sätt, till exempel på atomisternas sätt som tredimensionella kroppar, liksom Marx som något förknippat med arbete, eller i enlighet med den moderna fysiken. Man gör också distinktioner mellan olika former av materialism enligt i vilken grad den tillåter existens som inte direkt kan återkopplas på materia. Emergent materialism är den mest tillåtande och eliminativ den minst tillåtande formen i fråga om existens som inte kan reduceras till materia, medan reduktiv materialism lägger sig mellan dessa.

Svaret på uppgiften är en essä där examinanden med hjälp av exempel ska förklara hurdan den arbetsmetod hen har valt är och för vilka syften den används i filosofin. I poängsättningen av svaret ska alla dimensioner i bedömningstabellen ovan beaktas.

I ett svar värt 3 poäng gör examinanden några observationer om den filosofiska arbetsmetod hen har valt.

I ett svar värt 5 poäng förklarar examinanden med hjälp av ett exempel hurdan den arbetsmetod hen har valt är och för vilka syften den används i filosofin.

I ett svar värt 8 poäng är examinandens förklaring följdriktig och exemplet träffande.

Svaret på uppgiften är en essä där examinanden med hjälp av exempel ska förklara hurdan den arbetsmetod hen har valt är och för vilka syften den används i filosofin. I poängsättningen av svaret ska alla dimensioner i bedömningstabellen ovan beaktas.

I ett svar värt 3 poäng gör examinanden några observationer om den filosofiska arbetsmetod hen har valt.

I ett svar värt 5 poäng förklarar examinanden med hjälp av ett exempel hurdan den arbetsmetod hen har valt är och för vilka syften den används i filosofin.

I ett svar värt 8 poäng är examinandens förklaring följdriktig och exemplet träffande.

En intervjuundersökning är oundvikligen åtminstone delvis kvalitativ forskning där man försöker förstå objektets eller observationsmaterialets kvalitet och betydelse. En intervjuundersökning är inte nödvändigtvis kvantitativ forskning där man granskar mängderna av något. Den förutsätter inte heller nödvändigtvis samarbete mellan flera vetenskapsgrenar, så den behöver inte vara tvärvetenskaplig.

Reduktion är en väsentlig del av den fenomenologi som Edmund Husserl utvecklade. I hermeneutiken behöver man inte sätta vardagliga uppfattningar inom parentes, och den logiska positivismen låg ursprungligen närmare fenomenalismen och senare fysikalismen.

Situationen i exemplet beskriver enligt Kuhn en vetenskaplig kris. Med hjälp av ett paradigm som råder i normal vetenskap löser man problem, och i en revolution ersätts ett gammalt paradigm med ett nytt.

Naturlagarna är inte målinriktade och strävar inte efter något mål. De är alltså inte intentionella eller teleologiska. Förklaringar men hjälp av naturlagarna kan emellertid förstås som kausala, det vill säga de förklarar skeenden med hjälp av orsakerna till dem.

Ingen av dessa tre är vetenskap. Fotboll är däremot inte ovetenskaplig, eftersom den inte på något sätt står i konflikt med vetenskapen och det inte föreligger några spänningar mellan den och vetenskapen. I fotboll försöker man inte heller ge intryck av att den skulle vara vetenskap eller vetenskaplig, så den är inte heller pseudovetenskaplig.

Enligt kriterierna för vetenskap ska den vetenskapliga forskningen och dess resultat vara offentliga. Därför står företagshemligheter i konflikt med vetenskapen. Vetenskapen ska också vara autonom, det vill säga självständig. Därför kan inget som står utanför vetenskapen styra vetenskapens resultat, inte ens moralen, även om den kan begränsa vilken forskning som är etiskt acceptabel. Till vetenskapen hör emellertid en kritisk hållning, vilket betyder att forskare försöker hitta fel i andras forskning.

Enligt kognitivismen och verismen är syftet med vetenskaplig forskning uttryckligen att hitta sanningar. Instrumentalismen däremot framhäver vetenskapens förmåga att producera nyttiga tillämpningar, som ny teknologi.

Agnosticism betyder att man åtminstone inte för tillfället har kunskap om en viss sak, till exempel Guds existens. Skepticism innebär att kunskap över huvud taget eller kunskap om någon viss sak är omöjlig. Enligt fallibilismen är kunskap möjlig men kan vara fel.

Vetenskapliga undersökningar behöver inte nödvändigtvis vara objektivt sanna, om man accepterar att vetenskapen är felbar. Subjektiv trovärdighet är däremot inte tillräckligt för vetenskaplig forskning, utan det måste vara möjligt för andra forskare att utvärdera den.

Vetenskapens autonomi betyder att vetenskapen är oberoende av till exempel politiska eller ekonomiska band. Trots detta kan forskare samarbeta, och till exempel lagstiftningen kan begränsa hur forskarna bedriver sin vetenskap på ett etiskt sätt.

I den hypotetisk-deduktiva metoden härleder man förutsägelser ur en hypotes, och utvärderar sedan dem experimentellt. I metoden förlitar man sig inte bara på deduktiv slutledning, utan gör också observationer. Nya hypoteser behöver inte heller deduktivt härledas ur observationer, och det är också rätt vanligt att detta ses som omöjligt.

I den hermeneutiska cirkeln påverkas tolkningen av både helheten och delarna. Tolkningen utgår emellertid från uttolkarens förhandsförståelse.

Att observationer är teoriberoende betyder att observationer redan utgångsmässigt har tolkats på något sätt. Det finns alltså inte observationer som är helt lösryckta eller oberoende av teorier. Forskarna kan emellertid tolka observationerna på olika sätt. Ett annat alternativ beskriver inte observationernas teoriberoende utan Duhem-Quine-tesen. Enligt den kan inget enskilt experiment och ingen enskild observation kullkasta en teori eller bevisa dess riktighet, eftersom varje test förutsätter stödpremisser.

Slutledningen är en sanningsbevarande, deduktiv slutledning, där premissernas sanning garanterar slutsatsens sanning. Där säger slutsatserna inte mera än premisserna, till skillnad från i en induktiv eller abduktiv slutledning.

En praktisk syllogism kan framställas så att den består av två premisser av vilka den första uttrycker vad aktören vill uppnå och den andra uttrycker aktörens uppfattning om hur detta mål kan uppnås. I slutsatsen konstateras att aktören börjar agera i enlighet med den andra premissen. Agerandet behöver inte i sig vara praktiskt nyttigt eller moraliskt gott. Det är till och med möjligt att aktören inte i verkligheten kan uppnå sitt mål på det sätt hen tror.

Liksom matematiken hör logiken till de formella vetenskaperna. Även om logik tillämpas i såväl humanistiska vetenskaper som naturvetenskaper lyder den inte under någondera av dem.

Enligt Karl Popper (1902–1994) kan vetenskapliga teorier åtminstone i princip kullkastas, det vill säga falsifieras, och i riktig vetenskap försöker man göra det. För pseudovetenskaper är det däremot enligt honom typiskt att det antingen är omöjligt att visa att teorier som läggs fram inom den är felaktiga, eller att man försöker rädda dem från kullkastningsförsök.

Ett emancipatoriskt kunskapsintresse handlar om att frigöra människor från tradition och alltför stor samhällelig makt. Detta kunskapsintresse karakteriserar bland annat samhällsfilosofin och filosofin mer allmänt. Ett hermeneutiskt kunskapsintresse har som mål att tolka objektet och förmedla traditioner. Ett tekniskt kunskapsintresse har som mål att manipulera naturen.

Denna form av matematisk forskning är grundforskning vars enda syfte är att hitta sanningar, oavsett eventuella tillämpningar av dem. Tillämpande forskning har däremot som mål att lösa något praktiskt problem. I experimentell forskning utför man empiriska experiment, vilket matematikern i exemplet inte gör.

Beskrivningen motsvarar vetenskaplig realism. Enligt den vetenskapliga antirealismen är vetenskapens mål inte att korrekt beskriva den verklighet som inte kan observeras. Vetenskapliga instrumentalister ser för sin del teorier som ett redskap med vars hjälp man kan avbilda och förutse observationer. För instrumentalister spelar det ingen roll om teoriernas termer hänvisar till verkligheten eller hur termerna överhuvudtaget ska tolkas.

Materialet är ett klipp ur en komediserie där syftet med diskussionen är att leda till komiska misstag. Eftersom rollfiguren Reginas inlägg med sin filosofiska terminologi förstummar de övriga deltagarna i diskussionen förefaller det som om kännedomen om filosofi inom partiet inte är särskilt god. I sin analys kan examinanden fästa uppmärksamhet vid exempelvis följande aspekter:

• Rollfiguren Tapani som leder diskussionen kommer med ett påstående genom att hävda att det inte finns absoluta sanningar i världen. Påståendet är mycket vagt eftersom såväl dess kontext som begreppen ”absolut” och ”sanning” förblir öppna.
• Rollfiguren Päivi, som försvarar de absoluta sanningarnas existens, förefaller tolka sanning som ett påstående som håller streck. Att något är absolut förefaller hon anse innebära att det gäller i alla situationer.
• Päivis exempel är omtvistat, även om tolkningen som beskrivs ovan är naturlig. Påståendet att ”människan ska få göra vad hen vill” är normativt. Normativa påståenden beskriver inte verkligheten såsom deskriptiva påståenden gör. Därmed är det inte klart vad det betyder att ett normativt påstående är sant.
• Päivi definierar inte begreppen. Själva begreppen, som mänsklighet och handlande, kan också vara sådana att det inte finns absoluta sanningar om dem.
• De övriga deltagarnas motpåståenden riktar sig mot påståendets absoluta karaktär, som diskussionsdeltagarna uppenbart uppfattar innebära att det är heltäckande. De lägger fram motpåståenden genom att hänvisa till situationer där Päivis påstående inte stämmer. Situationerna är kontrafaktuella, det vill säga sådana som inte framställs som verkliga.
• Päivi försvarar sig i praktiken inte mot påståendena som gäller hypotetiska situationer, utan bestrider det meningsfulla i de ifrågavarande situationerna. Ett betydande problem förefaller här vara att Päivi inte är kapabel att behandla hypotetiska situationer.
• På ett allmänt plan förefaller det som om Päivi inte svarar på frågorna. En orsak kan vara att hon inte förstår tankeexperiment eller abstrakt tänkande överhuvudtaget.
• Päivi försvarar sig bara genom att lappa till exempelpåståendet. Då faller den sanningssökande filosofiska diskussionen om det ursprungliga ämnet – om de absoluta sanningarnas existens – i skymundan.
• Päivis påstående är också förknippat med konkreta problem, som att det skulle vara fritt att bryta mot lagen om man vill. Det att Päivis påstående innehåller fel som gör att det inte håller streck är emellertid inte nödvändigtvis ett filosofiskt problem.

Svaret på uppgiften är en essä där examinanden ska analysera faktorer som gör rollfiguren Päivis argumentation i material 7.A filosofiskt problematisk. I poängsättningen av svaret ska alla dimensioner i bedömningstabellen ovan beaktas.

I ett svar värt 4 poäng gör examinanden spridda observationer om faktorer som gör rollfiguren Päivis argumentation i material 7.A filosofiskt problematisk.

I ett svar värt 8 poäng analyserar examinanden faktorer som gör rollfiguren Päivis argumentation i material 7.A filosofiskt problematisk.

I ett svar värt 12 poäng är examinandens analys följdriktig och mångsidig.

I ett svar värt toppoäng fördjupar examinanden sin analys till exempel genom att på ett ingående sätt granska hur sanningens natur i normativa och deskriptiva påståenden skiljer sig från varandra, det filosofiska tankeexperimentens hypotetiska natur eller diskussionens innehåll och den dramatiska situationen.

Den i materialet framförda tanken att det i den filosofiska traditionen skulle råda en stark enighet om att det inte skulle finna några absoluta sanningar är inte någon självklarhet. Det kan framför allt bero på att det i den filosofiska traditionen, till skillnad från i exempelvis vetenskapen eller religionen, i nästan alla frågor finns ståndpunkter framlagda ur radikalt olika utgångspunkter, som inte har kullkastats. I den filosofiska traditionen har man också ända sedan början ifrågasatt människans förmåga att uppnå absoluta sanningar. Detta utmanar emellertid inte nödvändigtvis de absoluta sanningarna. I många religioner är en betoning av det mänskliga förståndets begränsningar förknippad med en tanke om att religionens egen förkunnelse är absolut sann. Under de senaste hundra åren har tanken om att människan inte ens kan uppnå ett absolut perspektiv, för att inte tala om absolut sanning, på många sätt varit mycket inflytelserik i den västerländska filosofin, och har också blivit en del av vardagstänkandet.

I filosofins tradition har det mänskliga förståndets begränsade natur gett upphov till olika metoder för att trygga att det ska vara möjligt att uppnå sanning. På sätt och vis har filosofins metoder – från Platons dialektiska och Aristoteles syllogistiska metoder till dagens fenomenologiska reduktion och filosofiska analys – uttryckligen strävat efter att trygga en sanning som på något sätt kan karakteriseras som absolut. En av de berömdaste kandidaterna för en sådan sanning är Descartes ”jag tänker, därför är jag”.

Den uppfattning som uttrycks i materialet, att sanning innebär att någon tanke, någon uppfattning, något påstående, någon sats eller någon proposition om ett sakförhållande håller streck, är allmän i filosofins tradition. Ett sådant sanningsbegrepp har man försökt definiera med sanningsteorier. De kändaste av dessa är korrespondens- och koherensteorin samt den pragmatiska sanningsteorin. Även om dessa teorier inte nödvändigtvis har direkta konsekvenser för sanningens absoluta natur fungerar de bra för att definiera begreppet sanning. Till exempel i religionerna betyder sanning inte på motsvarande sätt att något håller streck. I princip kan absolut sanning alltså i svaret förstås på ett annat sätt än detta, men även då måste examinanden kunna definiera filosofiskt vad som avses med sanning.

Som begrepp är det absoluta motsatsen till det relativa. Det är möjligt att se intressanta spänningar mellan det absoluta och sanning förstådd som någon form av korrespondens eller relationsbegrepp. Även relationsbegreppet kan kanske vara absolut, men detta förefaller förutsätta åtminstone någon form av permanens. De typiska exemplen på absoluta sanningar har mycket riktigt ofta varit påståenden gällande abstrakta strukturer, som matematiken och logiken. Till de förstnämnda hör till exempel motsägelselagen som nämns i inledningen till uppgiften, till de senare Pythagoras sats.

I svaret kan examinanden naturligtvis komma fram till att förneka eller erkänna de absoluta sanningarnas existens. Det väsentliga är att med meningsfullt definierade begrepp strukturera vad frågan i uppgiftsformuleringen innebär och presentera ett svar på den med motiveringar. Ett naturligt sätt att närma sig frågan är att med början i motsägelselagen som nämns i inledningen till uppgiften granska olika möjliga exempel på påståenden som kunde vara absoluta sanningar.

Svaret på uppgiften är en essä där examinanden ska diskutera om det finns absoluta sanningar eller om sanningen alltid är relativ. I poängsättningen av svaret ska alla dimensioner i bedömningstabellen ovan beaktas.

I ett svar värt 4 poäng gör examinanden spridda observationer om huruvida det finns absoluta sanningar eller om sanningen alltid är relativ.

I ett svar värt 8 poäng diskuterar examinanden huruvida det finns absoluta sanningar eller om sanningen alltid är relativ.

I ett svar värt 12 poäng är examinandens diskussion följdriktig och mångsidig.

I ett svar värt toppoäng granskar examinanden i sin diskussion exempelvis de svar som inom filosofin framlagts på frågan om de absoluta sanningarnas existens.

I materialet granskas hur finska politiska beslutsfattare har beaktat vetenskaplig forskning och annan sakkunskap i sina beslut. Beslutsfattarna hänvisar gärna till forskningsbaserad kunskap, men i praktiken varierar det hur forskningsbaserad kunskap utnyttjas. Relationen mellan politiskt beslutsfattande och forskningsbaserad kunskap är inte heller entydig. I textutdraget nämns också kort skillnaderna i det politiska beslutsfattandets och forskningsarbetets mål.

Syftet med vetenskaplig och annan forskning är att nå så tillförlitlig kunskap som möjligt. Den vetenskapliga kunskapen har karakteristiska drag som bland annat att den är systematisk och att den i princip kan kullkastas, vilket skiljer den från till exempel vardagskunskap eller pseudovetenskap. Dessutom ska forskningen vara oberoende, repeterbar och offentlig. I vetenskapen används också klart definierade metoder för att inhämta och testa kunskap.

Med hjälp av det politiska systemet för beslutsfattande realiseras den vilja som folket eller väljarna har uttryckt om samhällets riktning, då det handlar om ett demokratiskt samhälle. I materialet granskas det politiska beslutsfattandet i Finland, så det är naturligt att i svaret använda det demokratiska systemet som utgångspunkt. I svaret behöver examinanden emellertid inte begränsa sig till att beskriva det demokratiska systemet för beslutsfattande, utan det är också möjligt att behandla andra typer av system.

I ett demokratiskt samhälle har medborgarna vanligen varierande värden, ideologier och synpunkter på samhället och dess riktning. De politiska beslutsfattarna måste på ett eller annat sätt beakta dessa uppfattningar. Politiska aktörer såsom partierna utgår vanligen från en värdegrund eller ideologi som definieras i partiprogrammet, och möjligen också från att driva någon målgrupps intressen. Till det demokratiska beslutsfattandet kan i princip tänkas höra en slags sammanjämkning av motsättningar och olika intressen. Då de driver sina väljares åsikter och de ståndpunkter som den politiska rörelse de representerar står för tvingas politiska beslutsfattare göra också svåra värdeval och kompromisser. Politikerna kan inte besluta vad som helst utan de måste agera i enlighet med den rådande lagstiftningen och beakta bland annat medborgarnas rättigheter och internationella avtal.

I sitt svar kan examinanden också beskriva likheterna mellan vetenskapen och det demokratiska systemet för beslutsfattande. De delar på sätt och vis samma demokratiska utgångspunkt. Till vetenskapens karakteristiska drag hör bland annat offentlighet samt öppen och kritisk diskussion. Detsamma eftersträvas i det demokratiska beslutsfattandet. I en diskuterande, dryftande (deliberativ) demokratis anda har man i demokratiska stater på senare år tagit i bruk också andra metoder för medborgarna att påverka än att rösta i val. Även i Finland har man arrangerat medborgarråd och skapat möjligheten att lämna in medborgarinitiativ eller ta ställning till frågor som är under beredning genom tjänsten Din åsikt.

Svaret på uppgiften är en essä där examinanden ska beskriva den vetenskapliga forskningens och det politiska beslutsfattandets mål och karakteriserande drag. I poängsättningen av svaret ska alla dimensioner i bedömningstabellen ovan beaktas.

I ett svar värt 4 poäng gör examinanden observationer om den vetenskapliga forskningens och det politiska beslutsfattandets natur. Alternativt beskriver hen mer utförligt den vetenskapliga forskningens eller det politiska beslutsfattandets mål och funktionsprinciper.

I ett svar värt 8 poäng beskriver examinanden den vetenskapliga forskningens och det politiska beslutsfattandets mål och karakteriserande drag. Examinanden utnyttjar materialet i sitt svar.

I ett svar värt 12 poäng är examinandens beskrivning följdriktig och mångsidig.

I ett svar värt toppoäng kan examinanden fördjupa sin beskrivning till exempel genom att mer ingående granska den vetenskapliga forskningens natur eller det politiska beslutsfattandets utgångspunkter, historia eller nya former.

Relationen mellan politiskt beslutsfattande och forskningsbaserad kunskap är inte entydig. Det är möjligt att motiverat svara både jakande och nekande på frågan i uppgiftsformuleringen, det vill säga om det politiska beslutsfattandet ska bygga på forskningsbaserad kunskap. I materialet konstateras att det är en förenkling att automatiskt ställa politik och sakkunskap mot varandra. Man kan beakta forskningsbaserad kunskap i politiskt beslutsfattande, och ofta försöker man också göra det. I bästa fall beaktar beslutsfattarna de sakkunnigas åsikter och forskningsbaserad kunskap då de försöker ställa upp och förverkliga sina egna mål. Vetenskapen erbjuder emellertid sällan entydiga lösningar på politiska frågor, och i stället är det politikernas uppgift att försöka fatta så bra och välgrundade beslut som möjligt, med beaktande av olika synpunkter. Man kan också tänka att såväl vetenskapen som politiken åtminstone i en idealisk värld skulle eftersträva det gemensamma goda och använda olika metoder för att nå detta mål.

Att materialet gäller politiskt beslutsfattande i Finland gör det möjligt att även i denna deluppgift fokusera på demokratiska politiska system, men detta är inte nödvändigt. Kravet på att det politiska beslutsfattandet ska bygga på forskningsbaserad kunskap kan också i viss mån ses stå i strid med demokratin. I demokratiskt beslutsfattande ska besluten ytterst bygga på medborgarnas vilja, oavsett om deras åsikter är mer eller mindre välgrundade. Om det politiska beslutsfattandet uteslutande byggde på forskares och experters uppfattningar skulle det inte längre handla om demokratiskt beslutsfattande. Expertvälde är mycket riktigt ett av de alternativ som traditionellt framförts till demokratin, och i ett sådant system borde besluten bygga på forskning.

Å andra sidan, även om det i en demokrati inte är de sakkunniga som ställer upp politiska mål, lika lite som det är de övriga medborgarna som gör det, krävs det kunskap om fakta för att förverkliga målen. Mest pålitlig är denna kunskap om den bygger på forskning. Den tanke som framförs i materialet, om att det inte ska vara forskarnas mål att påverka utan endast erbjuda fakta är förvisso också i någon mån en förenkling. Till exempel hälsan är viktig för de politiska beslutsfattarna och deras väljare. Därför har beslutsfattarna goda orsaker att beakta forskningsbaserad kunskap om hur hälsan kan främjas. De politiska beslutsfattarna kan inte alltid använda de allra effektivaste metoderna, eftersom de kan vara för dyra eller kränka individens autonomi. Människor kan till exempel inte tvingas följa en viss diet, även om det vore motiverat med tanke på folkhälsan.

En betydande fara i relationen mellan politiskt beslutsfattande och vetenskaplig forskning är att den senare underställs politiska mål, varvid det inte längre finns någon egentlig forskningsbaserad kunskap. Så har det gått i många auktoritära länder, även i Europa i exempelvis Ungern. Fenomenet är inte helt okänt i Finland heller. I materialet hänvisas till diskussionen om Finlands centrala vetenskapsfinansiär, Finlands Akademi, som gällde forskning om invandring.

Svaret på uppgiften är en essä där examinanden ska utvärdera om det politiska beslutsfattandet borde bygga på forskningsbaserad kunskap. I poängsättningen av svaret ska alla dimensioner i bedömningstabellen ovan beaktas.

I ett svar värt 4 poäng gör examinanden spridda observationer om huruvida det politiska beslutsfattandet borde bygga på forskningsbaserad kunskap.

I ett svar värt 8 poäng utvärderar examinanden om det politiska beslutsfattandet borde bygga på forskningsbaserad kunskap. Examinanden utnyttjar materialet i sitt svar.

I ett svar värt 12 poäng är examinandens utvärdering mångsidig och följdriktig.

I ett svar värt toppoäng fördjupar examinanden sin utvärdering till exempel genom att jämföra det demokratiska beslutsfattandet med några andra politiska system, eller genom att insiktsfullt behandla relationen mellan forskningsbaserad kunskap och politiskt beslutsfattande.

Enligt materialet avses med orättvisa i fråga om vittnesbörd en sådan orättvis inställning eller situation där lyssnaren på grund av sina egna fördomar inte ser en talares utsagor eller andra talakter som så trovärdiga som talaren utifrån sina kunskaper eller kompetenser skulle förtjäna. Ur talarens synvinkel handlar det om att hens trovärdighet ifrågasätts. Lyssnarens fördom bygger på en diskriminerande inställning till talarens bakgrund. En negativ förhandsuppfattning kan till exempel vara förknippad med talarens språk, etnicitet, kön eller åskådning. Makt, samhällsstrukturer och traditioner kan föda en diskriminerande attityd. Det handlar därmed om ett mycket grundläggande misstroende mot talaren, som det inte finns någon faktuell grund för – en kränkning av rättvisan enligt förtjänst.

I ett svar värt 2 poäng gör examinanden utifrån materialet observationer om orättvisa i fråga om vittnesbörd.

I ett svar värt 4 poäng förklarar examinanden utifrån materialet på ett relevant sätt vad som avses med orättvisa i fråga om vittnesbörd.

Enligt materialet förutsätter tolkningsmässig eller hermeneutisk orättvisa två saker. För det första ska en person som möter denna form av orättvisa höra till en minoritet som inte under samma förutsättningar som majoriteten har möjlighet att producera begrepp avsedda för gemensamt bruk. För det andra kan hen av ovan nämnda orsak inte uttrycka sina upplevelser och förmedla dem till andra, även om hen själv skulle ha lämpliga begrepp för att uttrycka sina upplevelser. Personen upplever tolkningsmässig orättvisa i sociala situationer där hen borde kunna uttrycka sina upplevelser till exempel för polisen, för en familjemedlem eller för en arbetskamrat, men inte kan uttrycka sig på grund av avsaknaden av ett gemensamt språk och en gemensam begreppsapparat.

I ett svar värt 2 poäng gör examinanden utifrån materialet observationer om tolkningsmässig eller hermeneutisk orättvisa.

I ett svar värt 4 poäng förklarar examinanden utifrån materialet på ett relevant sätt vad som avses med tolkningsmässig eller hermeneutisk orättvisa.

I filosofins tradition har vishet, måttfullhet, mod och rättvisa setts som kardinaldygder. Att skarpt dela in dem i epistemiska och moraliska dygder är inte naturligt eftersom de alla förutsätter någon form av kunskap, även om de skulle tillämpas på det praktiska livet eller på politisk verksamhet. På motsvarande sätt handlar lasterna om avsaknaden av dygder eller motsatser till dygderna, såsom dumhet, måttlöshet, feghet eller illvillighet. De nämnda lasterna täcker inte alla laster. Fördomsfullhet kan på ett allmänt plan ses som en form av dumhet eller illvillighet, men det finns orsak att precisera beskrivningen genom att granska situationer där fördomsfullhet förekommer. Exemplet i materialet kan vara till hjälp, men det går att ge motsvarande exempel bland annat på hur sexuella minoriteters eller ursprungsfolks vittnesbörd har förbigåtts eller kan förbigås i lagberedning, beslutsfattande eller rättsutövning. Som exempel kan man också använda så kallad mansplaining, det vill säga att en sak förklaras för en annan part på ett överlägset eller nedsättande sätt, så att den som förklarar låter påskina att den vet mer än den andre.

Fördomsfullhet är en epistemisk attityd där någon kunskapskälla redan på förhand avvisas på andra än epistemiska grunder. Det handlar alltså inte om ett rationellt förhållningssätt till den aktuella kunskapskällan. En fördomsfull person förhåller sig inte nödvändigtvis avvisande mot alla kunskapskällor, utan hens attityd kan vara selektivt diskriminerande. Motsatsen till fördomsfullhet kan anses vara nyfikenhet eller vidsynthet, varvid man förhåller sig öppet accepterande till alla nya kunskapskällor och ingen kunskapskälla förkastas på förhand på icke-epistemiska grunder. Nyfikenhet och vidsynthet är förenliga med en sund källkritik. Mer allmänt sett handlar nyfikenhet och vidsynthet också om en positiv attityd till kunskap, med andra ord om en vilja att veta eller dela kunskap. Om dessa kan ses som epistemiska dygder så kan fördomsfullhet på motsvarande sätt ses som en epistemisk last.

I dygdetiken granskas handlingars värde utifrån den moraliska aktörens natur och vanor, och enligt situationsspecifikt övervägande och utvärdering. Med andra ord fästs fokus inom dygdetiken dels på aktörens moraliska natur, dels på hens praktiska förnuftighet. Det är uppenbart att en fördomsfull person i detta sammanhang inte agerar moraliskt rätt i enskilda fall. Det är naturligt att konstatera att fördomsfullhet är diskriminerande som förhållningssätt eller tankemodell, och att personen i fråga därför gör en felaktig bedömning av sin kunskapskällas trovärdighet.

I dygdetiken fäster man traditionellt uppmärksamhet också vid den gemenskap inom vilken individer lär sig eller inte lär sig att agera rätt. Dåliga vanor anammas ofta i en gemenskap. Fördomsfullhet upprätthålls av tankemodeller och förfaranden i en gemenskap som fungerar diskriminerande. I politiken beaktas till exempel inte minoritetsgruppers ställningstaganden och i skolan undervisas inte begrepp som skulle göra det möjligt att förstå deras kultur. Det handlar om dåliga beteendemodeller och vanor som det kan vara svårt att komma ifrån utan utbildning och stöd från en social gemenskap. Fördomsfullhet handlar alltså inte bara om individen utan också om samhället eller en gemenskap, och för att korrigera situationen krävs gemensamma ansträngningar som att nedmontera diskriminerande maktstrukturer, förbättra minoriteters ställning eller reformera utbildningen.

Allmänt taget är fördomsfullhet motsatsen till en strävan efter kunskap, förståelse och vishet, och till kritiskt tänkande, som traditionellt har setts som epistemiskt värdefulla saker och som också hjälper en människa att agera moraliskt rätt i det praktiska livet. Även i detta avseende kan fördomsfullhet ses som en epistemisk last som hindrar en människa från att agera moraliskt rätt.

Svaret på uppgiften är en essä där examinanden ska diskutera varför fördomsfullhet är en epistemisk last. I poängsättningen av svaret ska alla dimensioner i bedömningstabellen ovan beaktas.

I ett svar värt 5 poäng gör examinanden spridda observationer om varför fördomsfullhet är en epistemisk last.

I ett svar värt 10 poäng diskuterar examinanden varför fördomsfullhet är en epistemisk last.

I ett svar värt 15 poäng är examinandens diskussion följdriktig och mångsidig.

I ett svar värt toppoäng kan examinanden fördjupa sin diskussion genom att i större detalj granska lasternas natur, relationen mellan epistemiska och moraliska laster eller hur de ger upphov till samhälleliga strukturer som skapar ojämlikhet och därför bör kritiseras.