Beskrivningar av goda svar: SV – Historia

I sitt svar ger examinanden en korrekt bild av proportionerna i den transatlantiska slavhandeln, och hen placerar denna i rätt tidsmässiga och historiska kontext. Den transatlantiska slavhandeln började under tidigt 1500-tal och fortsatte till de första årtiondena av 1800-talet. En följd blev en betydande folkförflyttning från Afrika till Syd- och Nordamerika, vilket medförde många former av sociala och samhälleliga problem. Förslavandet av människor avskaffades officiellt under det amerikanska inbördeskriget, men i praktiken har diskrimineringen av människor med afrikanskt påbrå fortsatt in i nutid. Såväl de amerikaner som utnyttjade slavarnas arbetsinsatser som de europeiska handelsmännen som idkade slavhandel drog nytta av denna handel. Materialets Edward Colston var en av dessa handelsmän.

Svarets längd är högst 1 500 tecken. Om det tillåtna antalet tecken överskrids görs ett poängavdrag som bestäms i föreskrifterna och anvisningarna för proven i realämnena.

I ett gott svar fokuserar examinanden på den debatt som förts under 2010- och 2020-talet, där debattörers egna värderingar och ståndpunkter avgör hur historien ska förstås och återberättas. Det har varit typiskt för debatten att man förbjuder hågkomst av personer eller händelser som uppfattas som olämpliga, att man förstör minnesmärken över sådana, eller åtminstone förändrar formerna för erinran till något mer ”passande”. I svaret tar examinanden ställning till fallet Edward Colston och diskuterar varför vissa ville avlägsna statyn av honom och varför andra upplevde det här sättet att omforma det förflutna som problematiskt. Examinanden presenterar allmänna ståndpunkter i sitt svar, som inte begränsas enbart till diskussionen om fallet Colston.

I ett berömligt svar tar examinanden utöver Edward Colston upp andra exempel på politisk historieomskrivning när det kommer till förståelsen av olika minnesmärken eller människor och händelser i det förflutna. Examinanden visar att hen förstår att störtandet av statyn i fallet Colston anknyter till ett tänkesätt där dagens värderingar, eller ståndpunkter som i vår tid upplevs vara acceptabla, tillämpas på historiska aktörer. Ett exempel på detta är ord som ändras i litteraturen, eller tv-program som censureras på grund av innehåll som kommit att bli olämpligt. Examinanden diskuterar problem med historieomskrivning, till exempel att konstant omskrivning av historien gör den till en förlängning av politiken. Problem uppstår i fråga om vem som har rätt att bestämma vilka minnesmärken som får bli kvar och vilka som ska tas bort. Examinanden kan också påpeka att den historiska verkligheten inte förändras av att man tiger om den, det är bara uppfattningarna om den som då förändras. Examinanden behandlar inte bara fallet Colston utan svarar på ett allmänt plan och behandlar hågkomst som fenomen och underbygger sitt svar med exempel som är relevanta för ämnet.

I ett gott svar förmår examinanden koppla den europeiska säkerhetskonferensen till avspänningen i stormakternas relationer i början av 1970-talet. Bägge stormakterna hade genomgått sina egna kriser: USA hade fört ett resultatlöst krig i Vietnam medan Sovjetunionen hade ockuperat Tjeckoslovakien. I stället för militära insatser eftersträvade man i början av 1970-talet konfliktlösning genom förhandlingar och avtal. President Ford framhäver vikten av de mänskliga rättigheterna, demokrati och pressfrihet. Premiärminister Wilson går på samma linje när han fäster uppmärksamheten vid medborgarnas individuella rättigheter. Brezjnev däremot fäster vikt vid en cementering av de europeiska statsgränserna och det politiska läget snarare än att tala om mänskliga rättigheter. Västmakterna försökte utöka de demokratiska rättigheterna i Östeuropa medan Sovjetunionen ville bevara sitt inflytande i de östeuropeiska folkdemokratierna.

I ett berömligt svar redogör examinanden utförligare för de faktorer som ledde till den europeiska säkerhetskonferensen. Hen kan nämna de stora kostnaderna för upprustningen liksom förhandlingarna i slutet av 1960-talet om vapenbegränsning, till exempel de förhandlingar som ledde till SALT-avtalet. Examinanden tar upp att avspänningspolitiken syftade till en kompromiss mellan västmakterna och det läger som leddes av Sovjetunionen. Väst ville att dagordningen för mötet skulle inkludera sådan utveckling av de internationella förbindelserna som skulle göra det möjligt för människor, tankar och kunskap att röra sig friare. Sovjet däremot ville att väst skulle erkänna de östeuropeiska staternas gränser och därigenom hindra väst från att blanda sig i ländernas ”interna” angelägenheter, som Brezjnev konstaterade. Enligt honom skulle den fria pressen inte ges fulla befogenheter eftersom det skulle kunna utmana den politik som staten bedrev.

I ett gott svar visar examinanden att hen förstår att atmosfären av avspänning vid tiden för säkerhetskonferensen inte pågick länge. Sovjetunionen inledde ett krig i Afghanistan i början av 1980-talet och USA frångick avspänningspolitiken under Ronald Reagans presidentskap. Västs ledande ställning stärktes till följd av ekonomiska och politiska problem i Sovjetunionen och Östeuropas stater. Under 1980-talet strävade Sovjetunionen med Michail Gorbatjov som ledare efter att bedriva en ny sorts ekonomisk politik (perestrojka) och utöka de medborgerliga fri- och rättigheterna (glasnost). Det socialistiska ekonomiska systemet drev emellertid in i en återvändsgränd och Berlinmuren, som skiljt öst från väst, föll 1989 när också de före detta folkdemokratierna i Östeuropa anammade det kapitalistiska ekonomiska systemet. Tyskland återförenades officiellt i oktober 1990 och Sovjetunionen upphörde att existera i december 1991, vilket kan betraktas som slutpunkten för kalla kriget. Tarkkas och Tiittas ståndpunkt kan anses träffa rätt eftersom avspänningspolitiken upphörde redan i början av 1980-talet, även om den europeiska säkerhetskonferensen förvisso uppmuntrade dissidenter i Östeuropa att kräva respekt för medborgerliga och mänskliga rättigheter.

I ett berömligt svar bedömer examinanden 1980-talets politiska omvälvning och orsakerna till den grundligare. Underhållet av det sovjetiska imperiet krävde stora militära utgifter som var ansträngande för de östeuropeiska ländernas ekonomier. Också i väst ville man hålla fast vid uppfattade intressesfärer, till och med med militära medel, vilket var fallet till exempel i Falklandskriget som Storbritannien förde mot Argentina. Examinanden kan utförligare diskutera orsakerna till och följderna av att det politiska systemet omvälvdes i Östeuropa: när de medborgerliga fri- och rättigheterna utökades ledde de till hela systemets sammanbrott. Regimskiftena i Östeuropa skedde mestadels med fredliga medel. I svaret kan också händelserna bakom Berlinmurens fall behandlas mer detaljerat. Tarkkas och Tiittas uttalande ska i ett berömligt svar analyseras mångsidigare och säkerhetskonferensens följder för de mänskliga rättigheterna beaktas. Examinanden kan till exempel nämna manifestet Charta 77 i Tjeckoslovakien och den polska solidaritetsrörelsen, men konstatera att säkerhetskonferensen initialt cementerade gränserna i Östeuropa och den socialistiska förvaltningen i regionen.

I ett gott svar förklarar examinanden i huvuddrag hur Finlands förändrade ställning från autonom del av Ryssland till självständig stat påverkade relationerna mellan länderna. Inbördeskriget som utkämpades genast efter självständigheten skärpte relationerna, men bolsjevikerna bistod ändå inte den röda sidan i nämnvärd utsträckning. Finlands samröre med Tyskland och tyskarnas landstigning i Finland uppfattades i Sovjetryssland som ett hot. Också de så kallade frändefolkskrigen ökade spänningarna i ländernas relationer. Efter freden i Tartu stabiliserades relationerna, men i det vita Finland förhöll man sig skeptiskt till Sovjetunionen. På den sovjetiska sidan försämrades förhållandet till Finland till exempel av Lapporörelsens förehavanden och av kommunistlagarna. I början av 1930-talet förbättrades relationerna något och en nonaggressionspakt slöts mellan länderna. När det internationella läget tillspetsades i slutet av 1930-talet, såg Sovjetunionen säkerhetsläget i landet förvärras och började avkräva sina grannländer militärbaser och landavträdelser. Även Molotov-Ribbentrop-pakten vittnade om att också Sovjetunionen hade för avsikt att utvidga sitt territorium.

I ett berömligt svar analyserar examinanden bägge ländernas agerande. Hen kan till exempel nämna att bolsjevikerna, trots att Finland blivit självständigt på fredlig väg, beväpnade de röda i inbördeskriget och försökte förhindra Estland från att utropa sig självständigt. På så sätt var det motiverat att Finlands politiska ledning inte litade på Sovjetryssland. Å andra sidan väckte Finlands agerande i efterdyningarna av inbördeskriget, till exempel frändefolkskrigen på ryskt territorium och det vita Finlands antikommunism, misstro i Sovjetunionen gentemot Finland. Ytterhögerns framväxt i slutet av 1930-talet spädde på denna misstro. Examinanden visar att hen förstår att Sovjetunionen var en stormakt och Finland ett litet land, och ländernas relationer alltså inte var jämbördiga. Även det förändrade omvärldsläget påverkade relationerna mellan länderna. Sovjetunionen såg Tyskland som sitt främsta hot och befarade att finskt territorium skulle utnyttjas för ett angrepp på Sovjetunionen. Finlands agerande under inbördeskriget var ägnat att stärka dessa uppfattningar. Av svaret framgår det också att examinanden inser att de nonaggressionspakter som slöts på 1930-talet främst hade symbolvärde.

I ett gott svar jämför examinanden de olika uppfattningarna i materialen om orsakerna till vinterkriget och hen gör några källkritiska anmärkningar. I Paasikivis memoarer dryftas Sovjetunionens syn på det förändrade säkerhetsläget. Under förhandlingarna hävdade Molotov enligt Paasikivi att Finlands landavträdelser var nödvändiga för att stärka Sovjetunionens säkerhet och lät förstå att ett avtal också skulle gagna Finland. President Kallios tal är från en tidpunkt när en veckas krig redan hade utkämpats. I talet försöker Kallio motivera varför Sovjetunionens angrepp på Finland inte var berättigat. Han tar upp att Finland alltid varit en fredlig granne till Sovjetunionen, och att inga skäl fanns för att inleda ett krig. Den amerikanska skämtteckningen är en kritik av sovjetisk propaganda som anklagade Finland för att ha inlett kriget efter att Sovjetunionen först själv iscensatt skotten i Mainila. Porträtteringen av Finland som en vän mö som släpas iväg av en storvuxen Stalin visar på storleksskillnaderna mellan länderna, och bilden syftar till att göra påståendet att Finland skulle ha angripit Sovjetunionen skrattretande.

I ett berömligt svar kontextualiserar och jämför examinanden materialen grundligare. Paasikivis dagboksanteckningar publicerades under kalla kriget när Finlands mål var att upprätthålla goda förbindelser med Sovjetunionen. Det kan då ha uppfattats som nödvändigt att försöka förklara de förhandlingar som föregick vinterkriget också ur Sovjetunionens perspektiv. Examinanden visar att hen förstår att Paasikivi själv har kunnat välja vilka delar av dagböckerna som publicerades i memoarerna och vilka som uteslöts. Kallio använder i sitt tal historiepolitik när han drar paralleller mellan det sovjetiska angreppet och rysk ockupation på 1700-talet och på så sätt påminner om hur det kan gå för Finland om landet ockuperas. Kallios tal riktar sig främst till finländarna och syftet är att stärka folkets stridsvilja. En annan potentiell målgrupp är utländska betraktare vars sympatier och stöd för Finland talet vädjar till. Avsikten med skämtteckningen var att porträttera Sovjetunionen som angripande part och Finland som oskyldigt offer. Dessutom syftade teckningen till att förlöjliga Sovjetunionen, vars kommunistiska system i USA uppfattades som farligt. I ett berömligt svar uppmärksammar examinanden att Paasikivi var den enda av materialen som visade någon som helst förståelse för Sovjetunionens uppfattningar om orsakerna till kriget.